Norrlandslottning, Song Key och Berth som ”plogade”

Av , , 1 kommentar 3

bigsspender
Berth Johansson med Prince R.S.. Foto: Kanal 75

En tränare jag pratade med för en tid sedan var besviken.

- Det måste vara något fel i datasystemet. Det är inte möjligt annars att en häst kan få så dåliga spår som han får hela tiden!

Dåliga spår…han hade naturligtvis fått sina spår med den så kallade ”Norrlandslottningen”. Jag kan inte tolka det på annat sätt.
Norrlandslottning var vanligt i slutet av 1980-talet och framåt. När ”våra tränare” i norr blev förfördelade drog de ofta den där klagosången.
Om det var på skämt eller allvar vet jag inte. Om tränarna trodde på det själva. Som yngre köpte man i alla fall det där med hull och hår.

Jäkla spårlottarmaskiner! Var folket i södra Sverige så rädda för våra fruktansvärt dugliga hästar i norr att de var tvungna att ge sig själva handikapp? Inte undra på att Solvalla och Jägersro dominerade.

En av Norrlandslottningens största belackare var championtränaren Berth Johansson från Umåker som ofta var med på rikstoton med sina fina djur.
Berth kallades ”Räven” på grund av sin slughet och när jag skriver om dåliga startspår går tankarna till en av Berth Johanssons starter med Big Spender i Ådalspriset på Dannero.
Sjunde eller åttondespåret (?) gillade inte Berth. Han försökte att själv påverka sitt öde och hade tagit sin häst ner i banan 50 meter innan startbilen lämnade fältet.

Vi stod vid staketet några kompisar och jag och betraktade alltsammans.

När bilen lämnade satt Berth i andraspår (!) och gottade sig med ”Biggen” och förstod inte alls hur det kunde bli omstart.
När Berth kom förbi publikrakan med Biggen gick speakern ut med att det var han som hade orsakat omstarten.
Glömmer aldrig Berths min när han tittade åt publiken till. Han skakade lätt på huvudet och grimaserade lite. Omstart! Hur i heeela världen kunde det bli det?
Big Spender hade drabbats av Norrlandslottning och Berth Johansson ville ha ett ord med i lagen.

TV-Johan Edlund brukar alltid önska rader om Berth Johansson i bloggen. Här nedan kommer några till. En söndagsspecial kan man säga.

songkeyaljoe

 Song Key önskar Al Joe lycka till inför ett Åby Stora Pris i början av 1980-talet. Al Joe hade då tagit över som gårdshästen nummer ett på Teg. 

Jag fick uppleva halva mitten och slutet av Berths karriär. Alla fina hästar han tränade fram. Några av dem var ju internationellt gångbara.
Men Song Key (född 1970) var ändå Berths favorithäst. Han månade mycket om sina djur och att skiljas från ”Songen” blev smärtsamt. Berth berättade att han inte riktigt stod ut med tanken på Song Key skulle dö.
När det var dags att avliva hästen (24 år gammal 1994 och inte så kry) skickade han bort honom till södra Sverige.
- Jag sa att de skulle ta bort honom inom en vecka men inte säga vilken dag Songen skulle dö på. Det klarade jag helt enkelt inte av att veta, sa Berth till mig en gång när jag hade fått in honom på spåret gamla hästar.

Song Key fick en svårlokaliserad skada i en framhov och stod skadad som elvaåring. Berth hade tänkt starta hästen några gånger för att passaera miljonen intjänat men Songen stannade på retliga 970 000 kronor i intjänade pengar.
Där i början av 1980-talet var det endast nio hästar i Sverige som hade passerat miljonen intjänat och planen var att Song Key skulle komma med i miljonklubben.

Berth Johansson var Tegare och levde hela sitt liv i stadsdelen Teg i Umeå. När Ikea byggdes i stan blev det delvis på markerna där Johansson tränade sina hästar.
Teg ligger just där flygen går in för landning på Umeå flygplats och det var ett stående skämt från Berths sida att när hästarna började hålla jämna steg med planen, ja då var formen på väg.

Men aldrig att det gick att får ur honom vad han trodde om chanserna i loppen. Han var väl skrockfull. Och trav är trav (han citerade ofta Olle Goop).
Det spelade ingen roll hur stor favorit han var med någon av sina hästar, det var nästan alltid någon osäkerhet med i bilden.
- Jomen, du förstår att…

En gång tippade Berth sig själv etta med en häst i tränarnas tips på Umåker (ett lösblad som delades ut till publiken). Etta!
Donna Maria var en medelmåtta. Men det var just henne han satte som etta en gång. Och det där spred sig redan under eftermiddagen. Berth hade tippat sig själv! Och visst vann hon, Donna Maria.
Det här var i slutet av Berths karriär med hästar,en karriär som innehållit hästar som Golden Iran, Song Key, Al Joe, Big Spender med flera med flera (1 709 segrar som kusk).
Men den första riktigt konkreta tipsvinken kom alltså med Donna Maria.

berthmagnus1978
Sonen Magnus med pappa Berth på en bild från 1978.

Berth Johansson var känd som en defensiv kusk som ville spara hästarna. Han körde gärna invändigt och var skicklig på att krypa ut i luckor som uppenbarades.
Vi vet dock att Berth också var en mästare på att skapa sig luckor.
Vi ringer Anders Lindqvist under söndagen och låter honom kommentera.
- Berth var vältalig och lite av en gentleman men det många inte vet var att han hade en teknik ibland att sätta sulky mot sulky, gaffel mot gaffel, i sista sväng och plogade sig helt enkelt ut efter att ha kört invändigt, säger Lindqvist.

Tegarn hade vältränade och travsäkra hästar och hade till skillnad från många andra mycket att sätta emot.
- Han kunde göra luckor också, Berth. Inte bara vara snabb och slinka ut i dem. När han hade plogat och vi visste om det var det lite kul när folk sa att” n´Berth är fantastisk som alltid hittar luckor”, säger Lindqvist och skrattar.

Berth Johansson satt ofta fast med sina hästar också.
- Men det gjorde honom inte så mycket, då hade han ju sparat till nästa gång i stället.
Man hade aldrig tråkigt i Berths sällskap, han var en fantastisk historieberättare. Det där med luckorna är en sak. Däremot är det en skröna att Berth skulle vara så snål. Men han spädde ju på det där själv också eftersom han hade det lite som en sport att pluta och försöka köpa hästar så billigt som möjligt.
- Men när man var ute på krogen tillsammans betalade han notan tre gånger av fyra som jag minns det. Han hade ju pengar och ville gärna ta det där och var väldigt generös åtminstone mot mig, säger Anders Lindqvist.

1 kommentar

När jag sprang på Vincennes

Av , , Bli först att kommentera 0

wiknerparis1

Tummen upp från Örjan Kihlström efter segern i Prix d’Amerique. Blöt i bakgrunden går jag.
Foto: Lars Jakobsson

Om man gillar trav är det inte fel att ha varit med om två av de mest minnesvärda loppen i historien. Sett med svenska ögon då. Jag var publik och stod på E-läktaren på Solvalla i maj 1994 när Copiad besegrade Pine Chip i den där Duellen med stort D.
20 år senare jobbade jag då Maharajah skrällvann Prix d’Amerique i Paris.
Inte allt för många svenskar var på plats den gången. Jag var där och har räddat undan bevisen. Förutom ett par jeans i garderoben, prickiga av kolstybben, har jag bilden ovan.
2014 hade jag jobbat där nere tre omgångar och hoppats att något stort skulle hända. 2010 (Oyonnax) och 2011 då Maharajah slutade tvåa bakom Ready Cash samt 2013 då Royal Dream vann och Maharajah blev oplacerad.

Nu stod vi på stallbacken. Ingen visste var Maharajah stod formmässigt. Det skulle bli hästens sista försök i världens tuffaste löpning. Det regnade. Kanske kunde det bli en tredjeplats…

Örjan glad bakom Maharjah efter Prix d'Amerique
Stefan Hultman har fått tag på Öööörjan! I bakgrunden Thomas ”Blomman” Blomqvist bakom kameran och Tony Ryttar i kostym
Foto: Lars Jakobsson

 

Texten nedan är en intern krönika jag skrev dagen efter loppet.

Rubrik: Vi bara sprang på Vincennes

Helt plötsligt var vi ute på banan och sprang i regnet.
Jag såg loppet på stallbacken upptryckt mot en vägg och tyckte väl att det såg väldigt bra ut för svenskt vidkommande.
…men det var då faen också att Maharajah skulle bli fastlåst i ledarryggen. Så typiskt liksom.
Någon minut senare befann jag mig själv springande på banan. Sedan sprang vi där av och an mellan Hultman, Kihlström, Lisa (skötaren) och Maharajah.
Ett franskt tv-team (tror jag det var) var först framme vid Hultman.
- I’m so happy! Fantastic!
Tony och ”Blomman” hade sprungit åt andra hållet för att fånga Kihlström och Maharajah för tv.
Även Hultman ville ha tag på duon som hade gjort det.
- Var är HÄSTEN?! Och ÖRJAAAN!!!

Fotografen Lasse fick stopp på sina blixtar på grund av regnet. Jag halade upp min lilla, immiga och tänkte hjälpa till. De bilderna blev katastrofala. Som tur var fixade Lasse biffen ändå genom en snabb inställning i kamerorna. Sedan sprang vi igen.
- Grattis Kihlströööööm!!!

Ett gällt skrik hördes från staketet som bröt igenom allt annat skrål.
Maharajah fick gå av sig lite på Vincennes långa upplopp i närmare en halvtimme efter segern.
Några svenskar hade tagit sig fram nära banan när Örjan Kihlström fortfarande satt bakom hästen. Ett gäng från Växjö som tyckte att händelsen var lika overklig som alla andra.
- Hade ni lirat nåt då? undrade jag.
- En sjuhundring vaaar! sa de fyra-fem där på andra sidan staketet.

Stefan ”Tarzan” Melander, gamle Prix d’Amerique-vinnaren ni vet, hade kameran med sig och ville ha en så bra bild som möjligt av Kihlström och Hultman framme vid podiet.
- Handlar’n, handlar’n – flytta dig närmare Örjan!

Podiet ja. Jag är den blödiga typen och det var helt klart läge att bli lite gråtmild där efter Maharajahas seger i Prix d’Amerique. Samtidigt gällde det att hålla koll på bitarna (samt försöka komma åt att ge Maharajah en snabb klapp så att jag skulle ha något att berätta för dottern när jag kom hem vilket jag lyckades jag med).
Det var först när hela vinnarskocken stod uppe på podiet och svenska nationalsången spelades som det kom lite vått i ögonen på mig.
Margaretha Wallenius-Kleberg, uppfödare och en lady som satsar-på-travet, stod och sjöng Du gamla, du fria och höll ena handen på hjärtat.

(Slut på kåseriet ”Vi bara sprang på Vincennes”)

Claes Kärrstrand på Vincennes

Claes Kärrstrand på plats på Vincennes Maharajah-årgången 2014.
Foto: Mikael Wikner

Så klart var fotografen Claes Kärrstrand på plats den där Prix d’Amerique-dagen 2014. Jag tog en bild av ”Kärran”.
Claes diabetes gör att han håller sig hemma den här vintern.
(Rekommenderar artikeln ”Den envise fotografen” i Travrondens vinternummer som kom i går!)

Bellino II mål

Franske stjärnan Bellino II kliver undan till seger i Prix d’Amerique 1976. Det blev tre raka i loppet åren 1975, 1976 och 1977 för Jean Rene Gougeon. Maurice Macheret tränade.
Bellino II är en ur en trio hästar Claes Kärrstrand minns bäst under alla de…blev det 35-36 Prix d’Amerique-årgångarna han var
på plats för att jobba.
Bellino II var en stjärna och vann även montéloppet Prix de Cornulier när han stod på toppen där i mitten av 1970-talet. Hästen dubblerade alltså. Inte kattskit.
Jag pratade med Kärran om PdAen gång och han nämnde då tre vinnare av alla han samlat på sig.
- Ourasi, Ideal du Gazeau och Bellino II minns jag nog bäst. Det var en jäkla uppståndelse när de vann också, populära som de var i Frankrike.
Ourasi var förstås den som det var mest runt om kring, sa Kärrstrand den gången.

Några vintrar i Paris har det blivit. Men han började tröttna redan 2014. Kärran har alltså jobbat 35 eller 36 vintrar i Paris.
- Det är ett fantastiskt lopp, Prix d’Amerique. Men det är ett jäkla liv egentligen. Mycket folk. Man får fasen slåss för att jobba!

Bli först att kommentera

Mycket om Ann-Marie – lite om Scotch Fez

Av , , Bli först att kommentera 1

Scotch Fez-Olle AnderssonAnn-Marie Nordin
Bild 1. Olle Andersson skötte Scotch Fez hos Sören Nordin. Här på Solvallas stallbacke.
Foto: Kanal 75

Bild 2: Ann-Marie Nordin utanför Solvallas presscenter.
Foto: Lars Jakobsson, Kanal 75

Det blev en så tråkig dag i torsdags. Nere i Stockholm tackades Ann-Marie Nordin av efter 17 år som motor på Kanal 75.
Klippan Nordin går i pension men ska fortsätta jobba på Solvallas presscenter. Ackrediterad press under vanliga tävlingsdagar och exempelvis Elitloppet kommer alltså att stöta på Ann-Marie även i fortsättningen.

- Jag kommer att sakna alla arbetskompisar och att gå till jobbet men jag ska nog hitta på saker att göra ändå som pensionär, sa hon när jag ringde henne i veckan och beklagade att hon slutar.

Ann-Marie Nordin är en sådan där människa man blir boostad av att träffa.
Skicklig på det hon gör, noggrann och korrekt.
Eftersom jag inte bor i huvudstaden har jag inte haft att göra med henne allt för mycket men ändå tillräckligt på senare år för att veta att jag kommer att sakna henne.

Vänligheten själv, en sådan där energialstrare (motsatsen till energitjuv) man bara kan gilla.
Jag är osäker på om hon kan bli riktigt arg. Ann-Marie har nog inte behövt bli det så många gånger heller under åren eftersom hon är en människa som gör att man skärper till sig när man kommer i närheten av.

Som tur är ersätts Ann-Marie av Östersundsbördiga Ylva. En annan klippa på Kanal 75 som på sitt cv (och det här har jag tjatat med henne mycket om) kan skriva att hon skött om Kalle Halvarssons fina kallblod Mumlan.

Ann-Marie Nordin kan promenera till Solvalla, hon bor bara en bit från stallbacken.
Att stallbacken på Solvalla bär på sin (trav)historia är ju givet.
Men även bostadskvarteren bakom? Jo, då. Lika givet.

En gång blev jag guidad av Anders Lindqvist och hans vän ”Greven” i villakvarteren som ligger i anslutning till Solvallas marker.
En bit av den 700-1000 meter långa träningsbanan (rundbanan) finns kvar. Riktigt hur lång den var tvistade herrarna om. Numera står det villor på det som en gång var Solvallas träningsbana.

”Och där bodde den tränaren och där bodde en gång den hästhandlaren”. ”Och där var Jos Verbeeck på fest”.

”Greven” hade själv hus i området och kunde berätta (Greven kallas så för att han som liten lite högtidligt spankulerade omkring med händerna bakom ryggen).

Ann-Marie Nordin bor i huset hennes gamle svärfar Sören Nordin bodde i en gång i tiden. Gösta Nordins gamla hus, inte långt därifrån, ritades av brodern Sören.
Sören Nordin körde förresten de finslipande jobben med Scotch Fez inför segern i Prix d’Amerique 1950 i backen som nu är gata i villakvarteret.
Scotch Fez bekantade sig på så sätt med backar liknande de som fanns på Vincennes.

Bli först att kommentera