Norrlandslottning, Song Key och Berth som ”plogade”

Av , , 1 kommentar 3

bigsspender
Berth Johansson med Prince R.S.. Foto: Kanal 75

En tränare jag pratade med för en tid sedan var besviken.

- Det måste vara något fel i datasystemet. Det är inte möjligt annars att en häst kan få så dåliga spår som han får hela tiden!

Dåliga spår…han hade naturligtvis fått sina spår med den så kallade ”Norrlandslottningen”. Jag kan inte tolka det på annat sätt.
Norrlandslottning var vanligt i slutet av 1980-talet och framåt. När ”våra tränare” i norr blev förfördelade drog de ofta den där klagosången.
Om det var på skämt eller allvar vet jag inte. Om tränarna trodde på det själva. Som yngre köpte man i alla fall det där med hull och hår.

Jäkla spårlottarmaskiner! Var folket i södra Sverige så rädda för våra fruktansvärt dugliga hästar i norr att de var tvungna att ge sig själva handikapp? Inte undra på att Solvalla och Jägersro dominerade.

En av Norrlandslottningens största belackare var championtränaren Berth Johansson från Umåker som ofta var med på rikstoton med sina fina djur.
Berth kallades ”Räven” på grund av sin slughet och när jag skriver om dåliga startspår går tankarna till en av Berth Johanssons starter med Big Spender i Ådalspriset på Dannero.
Sjunde eller åttondespåret (?) gillade inte Berth. Han försökte att själv påverka sitt öde och hade tagit sin häst ner i banan 50 meter innan startbilen lämnade fältet.

Vi stod vid staketet några kompisar och jag och betraktade alltsammans.

När bilen lämnade satt Berth i andraspår (!) och gottade sig med ”Biggen” och förstod inte alls hur det kunde bli omstart.
När Berth kom förbi publikrakan med Biggen gick speakern ut med att det var han som hade orsakat omstarten.
Glömmer aldrig Berths min när han tittade åt publiken till. Han skakade lätt på huvudet och grimaserade lite. Omstart! Hur i heeela världen kunde det bli det?
Big Spender hade drabbats av Norrlandslottning och Berth Johansson ville ha ett ord med i lagen.

TV-Johan Edlund brukar alltid önska rader om Berth Johansson i bloggen. Här nedan kommer några till. En söndagsspecial kan man säga.

songkeyaljoe

 Song Key önskar Al Joe lycka till inför ett Åby Stora Pris i början av 1980-talet. Al Joe hade då tagit över som gårdshästen nummer ett på Teg. 

Jag fick uppleva halva mitten och slutet av Berths karriär. Alla fina hästar han tränade fram. Några av dem var ju internationellt gångbara.
Men Song Key (född 1970) var ändå Berths favorithäst. Han månade mycket om sina djur och att skiljas från ”Songen” blev smärtsamt. Berth berättade att han inte riktigt stod ut med tanken på Song Key skulle dö.
När det var dags att avliva hästen (24 år gammal 1994 och inte så kry) skickade han bort honom till södra Sverige.
- Jag sa att de skulle ta bort honom inom en vecka men inte säga vilken dag Songen skulle dö på. Det klarade jag helt enkelt inte av att veta, sa Berth till mig en gång när jag hade fått in honom på spåret gamla hästar.

Song Key fick en svårlokaliserad skada i en framhov och stod skadad som elvaåring. Berth hade tänkt starta hästen några gånger för att passaera miljonen intjänat men Songen stannade på retliga 970 000 kronor i intjänade pengar.
Där i början av 1980-talet var det endast nio hästar i Sverige som hade passerat miljonen intjänat och planen var att Song Key skulle komma med i miljonklubben.

Berth Johansson var Tegare och levde hela sitt liv i stadsdelen Teg i Umeå. När Ikea byggdes i stan blev det delvis på markerna där Johansson tränade sina hästar.
Teg ligger just där flygen går in för landning på Umeå flygplats och det var ett stående skämt från Berths sida att när hästarna började hålla jämna steg med planen, ja då var formen på väg.

Men aldrig att det gick att får ur honom vad han trodde om chanserna i loppen. Han var väl skrockfull. Och trav är trav (han citerade ofta Olle Goop).
Det spelade ingen roll hur stor favorit han var med någon av sina hästar, det var nästan alltid någon osäkerhet med i bilden.
- Jomen, du förstår att…

En gång tippade Berth sig själv etta med en häst i tränarnas tips på Umåker (ett lösblad som delades ut till publiken). Etta!
Donna Maria var en medelmåtta. Men det var just henne han satte som etta en gång. Och det där spred sig redan under eftermiddagen. Berth hade tippat sig själv! Och visst vann hon, Donna Maria.
Det här var i slutet av Berths karriär med hästar,en karriär som innehållit hästar som Golden Iran, Song Key, Al Joe, Big Spender med flera med flera (1 709 segrar som kusk).
Men den första riktigt konkreta tipsvinken kom alltså med Donna Maria.

berthmagnus1978
Sonen Magnus med pappa Berth på en bild från 1978.

Berth Johansson var känd som en defensiv kusk som ville spara hästarna. Han körde gärna invändigt och var skicklig på att krypa ut i luckor som uppenbarades.
Vi vet dock att Berth också var en mästare på att skapa sig luckor.
Vi ringer Anders Lindqvist under söndagen och låter honom kommentera.
- Berth var vältalig och lite av en gentleman men det många inte vet var att han hade en teknik ibland att sätta sulky mot sulky, gaffel mot gaffel, i sista sväng och plogade sig helt enkelt ut efter att ha kört invändigt, säger Lindqvist.

Tegarn hade vältränade och travsäkra hästar och hade till skillnad från många andra mycket att sätta emot.
- Han kunde göra luckor också, Berth. Inte bara vara snabb och slinka ut i dem. När han hade plogat och vi visste om det var det lite kul när folk sa att” n´Berth är fantastisk som alltid hittar luckor”, säger Lindqvist och skrattar.

Berth Johansson satt ofta fast med sina hästar också.
- Men det gjorde honom inte så mycket, då hade han ju sparat till nästa gång i stället.
Man hade aldrig tråkigt i Berths sällskap, han var en fantastisk historieberättare. Det där med luckorna är en sak. Däremot är det en skröna att Berth skulle vara så snål. Men han spädde ju på det där själv också eftersom han hade det lite som en sport att pluta och försöka köpa hästar så billigt som möjligt.
- Men när man var ute på krogen tillsammans betalade han notan tre gånger av fyra som jag minns det. Han hade ju pengar och ville gärna ta det där och var väldigt generös åtminstone mot mig, säger Anders Lindqvist.

1 kommentar

När jag sprang på Vincennes

Av , , Bli först att kommentera 0

wiknerparis1

Tummen upp från Örjan Kihlström efter segern i Prix d’Amerique. Blöt i bakgrunden går jag.
Foto: Lars Jakobsson

Om man gillar trav är det inte fel att ha varit med om två av de mest minnesvärda loppen i historien. Sett med svenska ögon då. Jag var publik och stod på E-läktaren på Solvalla i maj 1994 när Copiad besegrade Pine Chip i den där Duellen med stort D.
20 år senare jobbade jag då Maharajah skrällvann Prix d’Amerique i Paris.
Inte allt för många svenskar var på plats den gången. Jag var där och har räddat undan bevisen. Förutom ett par jeans i garderoben, prickiga av kolstybben, har jag bilden ovan.
2014 hade jag jobbat där nere tre omgångar och hoppats att något stort skulle hända. 2010 (Oyonnax) och 2011 då Maharajah slutade tvåa bakom Ready Cash samt 2013 då Royal Dream vann och Maharajah blev oplacerad.

Nu stod vi på stallbacken. Ingen visste var Maharajah stod formmässigt. Det skulle bli hästens sista försök i världens tuffaste löpning. Det regnade. Kanske kunde det bli en tredjeplats…

Örjan glad bakom Maharjah efter Prix d'Amerique
Stefan Hultman har fått tag på Öööörjan! I bakgrunden Thomas ”Blomman” Blomqvist bakom kameran och Tony Ryttar i kostym
Foto: Lars Jakobsson

 

Texten nedan är en intern krönika jag skrev dagen efter loppet.

Rubrik: Vi bara sprang på Vincennes

Helt plötsligt var vi ute på banan och sprang i regnet.
Jag såg loppet på stallbacken upptryckt mot en vägg och tyckte väl att det såg väldigt bra ut för svenskt vidkommande.
…men det var då faen också att Maharajah skulle bli fastlåst i ledarryggen. Så typiskt liksom.
Någon minut senare befann jag mig själv springande på banan. Sedan sprang vi där av och an mellan Hultman, Kihlström, Lisa (skötaren) och Maharajah.
Ett franskt tv-team (tror jag det var) var först framme vid Hultman.
- I’m so happy! Fantastic!
Tony och ”Blomman” hade sprungit åt andra hållet för att fånga Kihlström och Maharajah för tv.
Även Hultman ville ha tag på duon som hade gjort det.
- Var är HÄSTEN?! Och ÖRJAAAN!!!

Fotografen Lasse fick stopp på sina blixtar på grund av regnet. Jag halade upp min lilla, immiga och tänkte hjälpa till. De bilderna blev katastrofala. Som tur var fixade Lasse biffen ändå genom en snabb inställning i kamerorna. Sedan sprang vi igen.
- Grattis Kihlströööööm!!!

Ett gällt skrik hördes från staketet som bröt igenom allt annat skrål.
Maharajah fick gå av sig lite på Vincennes långa upplopp i närmare en halvtimme efter segern.
Några svenskar hade tagit sig fram nära banan när Örjan Kihlström fortfarande satt bakom hästen. Ett gäng från Växjö som tyckte att händelsen var lika overklig som alla andra.
- Hade ni lirat nåt då? undrade jag.
- En sjuhundring vaaar! sa de fyra-fem där på andra sidan staketet.

Stefan ”Tarzan” Melander, gamle Prix d’Amerique-vinnaren ni vet, hade kameran med sig och ville ha en så bra bild som möjligt av Kihlström och Hultman framme vid podiet.
- Handlar’n, handlar’n – flytta dig närmare Örjan!

Podiet ja. Jag är den blödiga typen och det var helt klart läge att bli lite gråtmild där efter Maharajahas seger i Prix d’Amerique. Samtidigt gällde det att hålla koll på bitarna (samt försöka komma åt att ge Maharajah en snabb klapp så att jag skulle ha något att berätta för dottern när jag kom hem vilket jag lyckades jag med).
Det var först när hela vinnarskocken stod uppe på podiet och svenska nationalsången spelades som det kom lite vått i ögonen på mig.
Margaretha Wallenius-Kleberg, uppfödare och en lady som satsar-på-travet, stod och sjöng Du gamla, du fria och höll ena handen på hjärtat.

(Slut på kåseriet ”Vi bara sprang på Vincennes”)

Claes Kärrstrand på Vincennes

Claes Kärrstrand på plats på Vincennes Maharajah-årgången 2014.
Foto: Mikael Wikner

Så klart var fotografen Claes Kärrstrand på plats den där Prix d’Amerique-dagen 2014. Jag tog en bild av ”Kärran”.
Claes diabetes gör att han håller sig hemma den här vintern.
(Rekommenderar artikeln ”Den envise fotografen” i Travrondens vinternummer som kom i går!)

Bellino II mål

Franske stjärnan Bellino II kliver undan till seger i Prix d’Amerique 1976. Det blev tre raka i loppet åren 1975, 1976 och 1977 för Jean Rene Gougeon. Maurice Macheret tränade.
Bellino II är en ur en trio hästar Claes Kärrstrand minns bäst under alla de…blev det 35-36 Prix d’Amerique-årgångarna han var
på plats för att jobba.
Bellino II var en stjärna och vann även montéloppet Prix de Cornulier när han stod på toppen där i mitten av 1970-talet. Hästen dubblerade alltså. Inte kattskit.
Jag pratade med Kärran om PdAen gång och han nämnde då tre vinnare av alla han samlat på sig.
- Ourasi, Ideal du Gazeau och Bellino II minns jag nog bäst. Det var en jäkla uppståndelse när de vann också, populära som de var i Frankrike.
Ourasi var förstås den som det var mest runt om kring, sa Kärrstrand den gången.

Några vintrar i Paris har det blivit. Men han började tröttna redan 2014. Kärran har alltså jobbat 35 eller 36 vintrar i Paris.
- Det är ett fantastiskt lopp, Prix d’Amerique. Men det är ett jäkla liv egentligen. Mycket folk. Man får fasen slåss för att jobba!

Bli först att kommentera

Mycket om Ann-Marie – lite om Scotch Fez

Av , , Bli först att kommentera 1

Scotch Fez-Olle AnderssonAnn-Marie Nordin
Bild 1. Olle Andersson skötte Scotch Fez hos Sören Nordin. Här på Solvallas stallbacke.
Foto: Kanal 75

Bild 2: Ann-Marie Nordin utanför Solvallas presscenter.
Foto: Lars Jakobsson, Kanal 75

Det blev en så tråkig dag i torsdags. Nere i Stockholm tackades Ann-Marie Nordin av efter 17 år som motor på Kanal 75.
Klippan Nordin går i pension men ska fortsätta jobba på Solvallas presscenter. Ackrediterad press under vanliga tävlingsdagar och exempelvis Elitloppet kommer alltså att stöta på Ann-Marie även i fortsättningen.

- Jag kommer att sakna alla arbetskompisar och att gå till jobbet men jag ska nog hitta på saker att göra ändå som pensionär, sa hon när jag ringde henne i veckan och beklagade att hon slutar.

Ann-Marie Nordin är en sådan där människa man blir boostad av att träffa.
Skicklig på det hon gör, noggrann och korrekt.
Eftersom jag inte bor i huvudstaden har jag inte haft att göra med henne allt för mycket men ändå tillräckligt på senare år för att veta att jag kommer att sakna henne.

Vänligheten själv, en sådan där energialstrare (motsatsen till energitjuv) man bara kan gilla.
Jag är osäker på om hon kan bli riktigt arg. Ann-Marie har nog inte behövt bli det så många gånger heller under åren eftersom hon är en människa som gör att man skärper till sig när man kommer i närheten av.

Som tur är ersätts Ann-Marie av Östersundsbördiga Ylva. En annan klippa på Kanal 75 som på sitt cv (och det här har jag tjatat med henne mycket om) kan skriva att hon skött om Kalle Halvarssons fina kallblod Mumlan.

Ann-Marie Nordin kan promenera till Solvalla, hon bor bara en bit från stallbacken.
Att stallbacken på Solvalla bär på sin (trav)historia är ju givet.
Men även bostadskvarteren bakom? Jo, då. Lika givet.

En gång blev jag guidad av Anders Lindqvist och hans vän ”Greven” i villakvarteren som ligger i anslutning till Solvallas marker.
En bit av den 700-1000 meter långa träningsbanan (rundbanan) finns kvar. Riktigt hur lång den var tvistade herrarna om. Numera står det villor på det som en gång var Solvallas träningsbana.

”Och där bodde den tränaren och där bodde en gång den hästhandlaren”. ”Och där var Jos Verbeeck på fest”.

”Greven” hade själv hus i området och kunde berätta (Greven kallas så för att han som liten lite högtidligt spankulerade omkring med händerna bakom ryggen).

Ann-Marie Nordin bor i huset hennes gamle svärfar Sören Nordin bodde i en gång i tiden. Gösta Nordins gamla hus, inte långt därifrån, ritades av brodern Sören.
Sören Nordin körde förresten de finslipande jobben med Scotch Fez inför segern i Prix d’Amerique 1950 i backen som nu är gata i villakvarteret.
Scotch Fez bekantade sig på så sätt med backar liknande de som fanns på Vincennes.

Bli först att kommentera

Björklövens häst bäst på Umåker 1987

Av , , 1 kommentar 4

Jan Erik Eriksson med selejeeeivk
Vi går till de gamla tidningsläggen på Västerbottens-Kuriren och bläddrar upp 27 december 1987. Alltså för snart prick 30 år sedan.
Jan-Erik Erikson blev champion med 39 segrar på Umåker. Totalt blev det 88 segrar och 1,4 miljoner inkört för Erikson. Över hälften av segrarna tog han alltså på andra banor än hemmabanan.

På bilden låter Erikson Duke Sorrel tugga på en segerbukett, hästen vann nämligen lopp annandag jul. Observera att färgbilden på Erikson är från 2001.

En annan av Eriksons skjutare vid den här tiden var Keyson Jons vann lopp även den under årets sista tävlingsdag. Hästen blev Årets varmblod på Umåker 1987.
Det är en av de bästa idrottsföreningsägda (eller hur man ska uttrycka det?) travarna i Sverige genom tiderna. Björklövens häst…laget som ju vann SM-guld just det här året och var heta i stan.
Keyson Jons´ 103 starter (38-28-8) och 718 000 kronor intjänat är supersiffror av en häst född 1978. Hästen tränades av Jan-Erik Erikson och blev Björklövens första häst (i organiserad form). Succé direkt. Att hästen var som bäst perioden kring 1987 då laget tog sitt SM-guld var givetvis mumma för marknadsförarna på Umåker.

Vi hör med Jan-Erik Erikson om Keyson:
- Den roligaste segern med Keyson Jons var den en lördag under en elitloppshelg då vi gav ett bra odds. Det kördes fruktansvärt fort första varvet men vi kom ikapp lagom till upploppet och bara svischade ifrån dom. Jättehärligt för mig, spelarna i Löven och en massa norrlänningar på plats som hade spelat.

Ulf ”Pipen” Nilsson var den spelare i Björklöven som kanske drev på hårdast för att laget skulle ha en egen häst. Klubbens Kjell Wallmark var en annan som såg till att Björklöven verkligen blev med häst.
Erikson fick tips om Keyson Jons av Bodentränaren Krister Nilsson.

– Han hade gjort en start för en amatör i Visby och vunnit den. Jag åkte ner och provkörde honom inne på banan. Han kändes fruktansvärt risig och rullig. Men så kom det ut en traktor på banan – och då klippte Keyson iväg. Och sen blev det affär! säger Erikson.

Tvillingarna Patrik och Peter Sundström var två av delägarna (och de största flickidolerna). Hockeyprofessorn Hans ”Virus Lindberg tränade laget vid tiden.
– Virus var en av hästägarna. En man som hade respekt med sig. Minns en eftermiddag i stallet då flera av ”småpojkarna” ur laget tjoade och tjimmade, ja så där som man gör. Virus kom innan för dörren. Alldeles tyst. På en sekund. Stilla. Samma som den gången vi startade på Solvalla då laget låg på läger någonstans i närheten. Killarna hade väl gått på travet utan att fråga om lov. ”Säg inget till Virus att vi varit här nu!”, säger Jan-Erik Erikson skrattande.

Andra lövenhästar hos Jan-Erik: Matisse, Speedy Gagn och Let Me Pay (tränaren tar dom på volley ur minnet).

När Umåker satte punkt för 1987 års säsong delades det ut priser till följande: Keyson Jones för Årets varmblod, Dan Beier, anställd hos Berth Johansson, blev segerrikaste lärling, Årets kallblod hette Greihard (Stig Lindmark), Årets sto blev Carola South (Torbjörn Forslund), Årets amatör blev Per Gustafsson (Skellefteå) som vann flest lopp med Gurvin 1987.

 

1 kommentar

Sluggo kom på affisch

Av , , 3 kommentarer 4

sluggostefan
Stefan Lundberg på affisch tillsammans med Sluggo.

En gång i tiden var vi extra jävliga och tillverkade den här planschen. Kompisen Stefan Lundberg (amatör på Umåker) hade bränt med Sluggo som storfavorit på Umåker och det var något som givetvis skulle bli ihågkommet på något sätt.
Jag har kört bilden på min facebook någon gång också.
Tonen hård men hjärtlig som man brukar säga.

En affisch från någon gång i mitten av 1990-talet som kom inom glas och ram hemma. Lundberg och Sluggo (född 1986) har en stor vänkrets och drog ofta på sig spel.
När omsättningen är låg i ett lopp kan det bli så här. Torsk till bottenoddset 1.20.

Kom att tänka på Sluggo i fredags då jag var på Umåker. Michael von Krusenstierna hade tagit sig ända till Umeå med en enda häst; orsakade omstarter och blev utkörd med Krusse.
Krusenstierna fick åka hem till Östersund utan att få vara med. 80 mil t o r …

Men det var samma sak när jag och Stefan Lundberg åkte till Östersund med Sluggo. Galopp direkt, duscha av och hem igen (jag var bara med som bärare och moraliskt stöd, kan inte mycket om den praktiska skötseln av hästar).
Vi stannade och såg några lopp i alla fall – vi skulle väl lira – och nestorn Stig Lindmark, som var bekant med Stefan, kunde inte hålla sig ifrån och retas minns jag.
- Jag såg att du körde ”g”!

Klicka óch läs min blogg från i somras om Kjell ”Tjecka” Lundberg.
http://blogg.vk.se/wiknerstrav/2017/06/30/tjecka-tavlar-i-lycksele-igen/

Sluggo uppstod förresten som namn på ett kallblod 2006. Det kändes lite konstigt. Men det var 20 år mellan hästarnas födelse år (1986 och 2006) och ingenting att säga om.
Att Sluggo var vår stjärna och en lokalprofil på Umåker uppfyller inte precis kraven för att namnet ska fredas.

Stefan Lundbergs humör pendlade i takt med Sluggos formrad. Det var en häst med (faktiskt) hög kapacitet. Men en galoppör. Han tog väldigt lätt till galopp. Alla i kretsen omkring hade alltid något att prata om. Vad berodde galopperna på? Sluggo var som en unghäst och hur snabb som helst mellan felen. Fel utrustning, ont i munnen, tjurskalle, bus? Sluggo veterinärundersökte och behandlades. Hasse Adolfsson fick vara tandläkare och raspa hästen i munnen.
När vi efter många år (jag skriver ”vi” trots att jag inte var delägare) var på väg att ge upp så tände ”Slugga” till av sig själv. År 2000, när gubben var 14 år (!), var det som om Sluggo behandlade sig själv. Det blev fem segrar och två andraplatser det året, bland annat seger i V65 på Umåker. Lundberg körde som vanligt.
Sluggo blev Årets kallblod på Umåker 2000 och jag – som aldrig varit så nära en häst tidigare – fick uppleva allt från insidan. För Slugga var ju ”min” också, trots att jag inte fick vara med och dela på inkomsterna.
Årets Kallblod och Sluggo hyllad på travgalan!

Sluggo var den coola typen. Vi kunde ta en handduk och smälla den i luften framför honom i stallgången. Inte en reaktion. Om hästar kunde sucka och himla med ögonen skulle han ha gjort det.
Sluggo älskade Fishermans friend och snus och kände igen leverantören av dessa grejer på håll. Vi har haft en hund hemma, en bearded collie som blev gammal, som inte var helt olik Sluggo till sättet. Vilka djur.
2001 blev Lundberg tvungen att ta bort polar’n. Det var något med lungorna.

3 kommentarer

Både botten och toppen på Umåker

Av , , Bli först att kommentera 5

Scandal Play/Bo Eklšfjerkerberggren
Bild 1.
I brist på bilder på rekordhästen Dannie Hejock lägger vi in en på Berth Johansson och Prince R.S. (innerspåret) som får stryk av Scandal Play och Bo Eklöf i Silverhästen på Solvalla 1997. Trea Berndt Lindstedt med Stig H-tränade Calle Karsk.
Foto: Kanal 75

Bild 2.
Tackar Åke! Jerker Berggren ger Lyckselekusken Åke J Eriksson en kram för vinsten med Romeo Express med skrällhästen Romeo Express. Oddset: 1 648,80 (över sextonhundra gånger).

 

 

Umåker innehar det högsta vinnaroddset genom tiderna i svensk travsport. Romeo Express 1.648 gånger pengarna kommer aldrig att slås. Alltså över sextonhundra gånger pengarna!
Ett annat ”rekord” som jag dröjt med att skriva om är bottenoddset genom alla tider. Även det satt på min hemmabana Umåker.
Fredagen 25 mars 1983 delade Dannie Hejock ut 0,61 i vinnarodds efter att ha löpt dött lopp.
Berth Johansson tränade och körde den då fyraårige Dannie Hejock som stod i 1.22. Ett odds som alltså halverades (men spelarna fick pengarna tillbaka). 0,61 i odds alltså.

Men man vet ju aldrig om sånt här. För några år sedan rådfrågade jag Svensk Travsports förre sportchef
Bo Hjertsson och han sa att jag kunde gå ut med att oddset på Dannie Hejock är det lägsta i Sverige genom tiderna. Ingen kan vara värre menade Hjertsson.

Eller är det någon som känner till ett lägre vinnarodds i Sverige?
Dannie Hejock och Berth Johansson löpte dött lopp med
Fabian Bunter med Stig Lindmark i sulkyn. Något av giganternas kamp i norr alltså.
Umåker har alltså både det högsta och lägsta vinnaroddset.
Romeo Express 1.648 – Dannie Hejock 0,61.
…till motsatsen bevisas.

Ber att få återkomma angående omständigheterna kring Dannie Hejock-oddset.
Då kan jag betydligt mer om Romeo Express.
Jag var där den kalla vinterdagen då det hände.
1 648 – alltså över sextonhundra gånger pengarna – var vinnaroddset på tidernas största travskräll i Sverige levererad av Åke Eriksson och hästen Romeo Express på Umåker 1985.
En kall januaridag för 32 år sedan åkte Åke Eriksson från Gäddträsk, i Lycksele, till travtävlingarna i Umeå med fyraårige kallblodsvalacken Romeo Express i lasten.

Bilen frös fem gånger på vägen till Umåker och i loppet fick Romeo Express trava utvändigt om ledaren. En position som vanligtvis brukar vara tröttande.
Men Lyckselehästen bet i och vann.
Ett enda spel hade gjorts på vinnaren. Umeåbon Jerker Berggren var på plats och såg loppet från glasläktaren framför mål och hade lirat tio kronor vinnare.
Sonen Stefan Berggren jobbade i entrén på Umåker den här dagen och minns den första tanken han fick när vinnaroddset lästes upp i högtalarna.
- Jag sa direkt att det kan inte vara någon annan än farsan som vunnit. Det var precis den feelingen jag hade. Pappa var mest på travet för den sociala biten. Han tyckte om sporten och det lilla spelet och att umgås med sina kompisar. Så mycket spelare var han inte. Han körde mest på kul, säger Stefan Berggren.

Kuriosa är att Stefans son Lukas också är travintresserad. Ni kanske hört honom referera lopp på Umåker? Lukas Berggren debuterade som referent för någon vecka sedan och gjorde det riktigt bra, och jag vet att travchefen Robert Karlsson gärna matchar Lukas i tornet framöver.

Romeo Express artade sig till en skapligt bra travare, vann 18 lopp och sprang in drygt 400 000 kronor.
Åke Eriksson bor i Forsholm i Lycksele och har slutat med hästar. Gården i Gäddträsk ägs numera av travamatören och stuteriägaren Göte Windelås som berättar:
- Romeos rekordskor är inmurade i betongen i stallöppningen här. Jag brukar visa dem ibland för besökare och konstatera att de satt på en häst med ett rekord som kanske aldrig kommer att slås.

Bli först att kommentera

Rollo var en jäkel! sa Einar Andersson

Av , , Bli först att kommentera 3

Rollo i hage
Den ystre hingsten Rollo tar ett krumsprång framför Einar Andersson.

Foto: Einar Andersson

Det blev en sådan tråkig dag i går. Einar Andersson dog, 91 år gammal.
Jag var ute med dottern i mörkret på kvällen och byggde en snögubbe då rapporterna kom om att Einar hade somnat in.
- Du vet den där farbrorn pappa pratat om att han är så stolt över att känna lite?
- Ja? sa dottern.
- Han är död. Men han var väldigt gammal också och hade levt sitt liv.
- Vi kallar snögubben Einar Andersson!
(Något vått i ögonvrån)

Hästfotografernas hästfotograf med flera internationella priser. Kanske världens bäste.
Men om vi lägger alla sådana fakta åt sida. Så har vi människan kvar.
Snäll, rolig, klurig. Einar.

Einar Andersson var inte bara en kalender (Einars hästkalender) och ett begrepp i travvärlden. Han är en tidsmaskin också. Einar kunde berätta om hästar och händelser bakåt i tiden som om de hände i förra veckan.

– Det var som Joe O´Brien sa…
Frömming hade problem i den svängen…
- Men Sören vann ju året efter i stället, med Frances
- Nä, Fisk-Olles fru gillade inte alls att man kallade honom det…

Fotograferna Lars Jakobsson, Thomas Blomqvist och Petri Johansson jobbade alla på Einars firma P&R under många år och var nära vänner. Sedan 2008 har jag lärt känna Einar lite under mina pass i Stockholm för Kanal 75.
Sveriges mest kända hästfotograf stod ända till 2013 i något av Kanal 75.s redaktionsfönster varje elitloppshelg med en kamera. Där har han perfekt utsikt över banan och slapp trängas på platserna.
Om Einar Andersson hade bevakat Elitloppet länge? Å jo vars. Han fanns på plats på Solvalla med sin kamera ett par-tre år FÖRE den första upplagan 1952 (Permit)!

Nästan varje dag var han i Hästsportens Hus och tittade till arkivet och intresserade sig för kamerorna Lasse och Blomman hade. Småpratade.
- Jag orkar inte vara på banan numera. Men vet du, jag sitter och fotograferar tv:n ibland när det är trav. Det blir ganska bra! sa han en gång och skrattade.

Bland det bästa som finns är att vara inne i hästsportens fysiska bildarkiv och botanisera bland de tio miljoooner bilder Einar Andersson, hans anställda och fotografer som jobbat före och samtidigt som Einar ligger bakom.
(I den här travhistoriska Norrlands-bloggen publicerar jag ibland några av dessa bilder, ibland några egna och ibland några av Västerbottens-Kurirens).
Höjdarstunderna var när jag hade tid att vara ensam med Einar i arkivet.
Kåseriet nedan skrev jag till en intern sak 2011 efter botaniserande i arkivet med den snälle farbrorn, som när han gick hem från kontoret för dagen brukade säga
- Vi får se om vi ses någon fler gång.

 

Rollo var en jäkel!
(rubrik på kåseriet skrivet 2011)

Einar Andersson, 85.
Hästfotografernas hästfotograf som varit igång sedan början av 1950-talet.
Einar fotograferar fortfarande för husbehov, men mest blir det framkallning och letande av gamla bilder numera.
Senast jag träffade Einar på Kanal 75:s redaktion ledde jag in honom på svunna tider igen. Historiken.
– Vad vill du veta? Om derbyt? Oj, var ska jag börja någonstans! Om Svenskt Mästerskap? Ja, varför talas det inte om det loppet så mycket nuförtiden? Det var stort en gång ska du tro.

Svåraste hästen att fotografera?
– Då måste jag få fundera ett tag, säger Einar och går undan.
Sedan kommer han förbi igen.
Rollo var en jäkel han. Det är nog den omöjligaste hästen jag någonsin arbetat med. Pappa till Adept, vet du väl?

Nej, det vet jag inte. Men en slagning på Rollo visar att hingsten var född i USA vid krigsslutet 1945 och importerades till Sverige fyra år senare. ”Den omöjlige” blev framgångsrik i aveln och pappa till bland andra Julienne hos Sören Nordin (årets häst i Sverige åren 1961-1964). Och så Kurt Mattssons Adept då, årets häst 1960.

Men åter till stunden med Hästfotografernas hästfotograf.
– En championhingst var han, Rollo. Men ta me´fanken om han kunde stå still en sekund så att man kunde ta en bild! säger Einar.

Det här måste undersökas. Bildarkivet nästa. Vi går dit, jag först och Einar efter. I Kanal 75:s bildarkiv finns närmare tio miljoner bilder (10 000 000), inräknat negativ, glasplåtar och de vanliga papperskopiorna.
Vi letar och hittar en brun mapp. Det finns EN bild i mappen. Rollo står uppställd för fotograf Einar Andersson och hästen ser hur beskedlig ut som helst.

– Det där är den enda sekund han stod still på! Vi måste titta i negativpärmarna, säger Einar, drar undan en avdelning i rullsystemet i arkivet och pekar att där, titta där i pärm 21 eller något sådant. På bokstaven R.

En lyckträff. Fotonegativen – faktiskt i färg – som arkiverats visar vilket jobb Einar hade på Veda Stuteri i Vallentuna den där dagen för länge sedan. Rollo var en studsboll som vägrade foga sig när Reinhold och Kurt Mattsson skulle visa upp honom nyborstad och blank (se färgbilden som tagits fram för bloggen).
Einar ser nöjd ut.
– Jo du, här finns hur mycket som helst att hitta. Du kan slå igen affären där uppe i Umeå och flytta in hit i arkivet 0ch jobba på heltid.

Vad minns han mer då, Einar? Jag drar till med ytterligare en (säger en) häst innan vi skiljs åt.
Express Gaxe såg jag några gånger som liten. Har Einar några speciella minnen av Gaxe undrar jag.
Det visar sig vara en annan av de fåtalet riktigt vilda hästarna han fotograferat.
– Han blev jag sparkad i baken av en gång. Jag stod på en sida av en stor sten och Gaxe på den andra. Det skulle bli en fin bild. Men han var så arg hästajäkeln att han hann runt och kom åt att sparka på något sätt ändå. Det blev ett riktigt avtryck, en hästsko där bak.

Tänk att ha blivit sparkad i baken av Express Gaxe. En merit och en kul historia bland tusentals andra ur Einars liv.
(slut på kåseriet från 2011)

Bli först att kommentera

Big Spender etta på VK:s lista

Av , , 2 kommentarer 3

Big Spender målHamra/Gunnar LindgrenTroll Kevin, Kevin BŠckstršm vinnarcirkelAl Joe-Johansson Berh
(Bild 1.). Big Spender och Berth Johansson vinner Dunderderbyt knappt före Mack The Knife och Stig H Johansson.

Foto: Kanal 75

(Bild 2.) Hamra och Gunnar Lindgren.
Foto: Västerbottens-Kuriren

(Bild 3) Troll Kevin efter segern i Svenskt Kallblodsderby. Delägaren Kevin Bäckström är inte gammal vid segern. Jan Norberg och Kevins mamma Anna Näslund
Foto: Kanal 75

(Bild 4). Al Joe och Berth Johansson
Foto: Kanal 75

Det här med topplistor. Ett kul grepp redaktionerna brukar ta till, om inte annat för att dra igång debatter.
När Västerbottens-Kuriren räknade ner till tidernas bästa forwards i Björklöven var jag aldrig orolig. Klart att liraren Tore Ökvist skulle toppa lista.
Och så väljer redaktören Gunnar Johnsson Patrik Sundström. Jag tyckte det var fel, fel, fel.
Okej, tio år i NHL. Sundström kanske är den störste ändå. Men Tore är Tore.

Sommaren 2015 ägnade VK någon vecka åt de tio bästa hästarna som tränats i Västerbotten. VK är störst i Umeå. Skulle samma lista ha satts ihop av Torbjörn Enmark och gänget på Norran i Skellefteå hade den säkerligen sett annorlunda ut.

Hur tycker du att VK lyckades? Listan presenteras nedan.
Den fyrbente länstoppen genom tiderna kan det i alla fall inte bli någon debatt om. Berth Johanssons Big Spender är i en klass för sig med sin seger i derbyt och de dubbla triumferna i Hugo Åbergs Memorial, 1986-1987.

Västerbottens-Kuriren tog hjälp av bland andra Umåkers sportchef Peter Fahlén (numera även tillförordnad travbanechef på deltid på Solänget) med listan.
Många kockar var inblandade och arbetet var svårt.

Hur tycker du att VK lyckades med att sätta ihop 10 i topp-listan så här med några års perspektiv på det hela?

– Det var definitivt inte lätt att ranka hästarna. Att Big Spender var etta var det ingen tvekan om från min sida, Derbyt och två Hugo Åbergs-titlar är starka papper. Sedan är det svårt att jämföra varmblod och kallblod. Exempelvis tycker jag själv att Troll Kevin med både kriterie- och derbyseger kanske skulle varit högre upp på listan, säger Peter Fahlén.

Umåkers sportchef jobbade åt Jan-Erik Erikson i 15 år och körde många lopp. Peter Fahlén berättar att han körde drygt 700 lopp och tog över 70 segrar.

- Jag var även privattränare åt Gunnar Lindgren i ett drygt år också. Kanske kommer det fler segrar för mig – jag är riktigt sugen på att hoppa upp i jollen igen!

Pale Amber är ”bubblare” på VK:s lista men hade varit värd en plats bland de tio menar Fahlén som hade honom i stallet.

- Man minns ju bataljerna mellan Pale Amber och Suitcase i gulddivisionerna här uppe i norr. Skulle inte dom ha varit med på listan? Men det är ju riktigt starka namn på 10 i topp också, vill egentligen inte peta ned någon av dem. Vilka fantastiska hästar vi haft i Västerbotten genom åren! Jag minns många av dem extra bra eftersom jag själv suttit och tävlat bredvid många av hästarna, slutar Peter Fahlén

10 i topp-listan över de bästa hästarna som tränats i Västerbotten (VK, augusti 2015)
1) Big Spender: vann derbyt 1985, Hugo Åbergs med flera storlopp. Femma i Elitloppet 1988 då Mack Lobell vann (tränare Berth Johansson).
2) Speedy Min: tvåa Elitloppet 1981, totalt 29 segrar (tränare Gunnar Lindgren).
3) Vincennes: vann 2011 Svenskt Travoaks och Breeders’ Crown (tränare Sören Lennartson).
4) Song Key: vann 74 lopp på 156 starter, var elitloppsfinalist (tränare Berth Johansson).
5) Limit: segermaskin på 1960-talet, 112 segrar på 179 starter (tränare Bert Adolfsson).
6) Al Joe: elitloppsfinalist, vann 51 lopp (tränare Berth Johansson).
7) Sabin: kallblod som vann 182 lopp (tränare Stig Lindmark).
8) Hamra: kallblodigt sto med totalt 113 segrar (tränare Gunnar Lindgren).
9) Troll Kevin: vann Kallblodskriteriet 2002 och Derbyt 2003 (tränare Jan Norberg).
10) Eld Kevin: vann Kallblodskriteriet 2007 och var tvåa i Derbyt 2008 (tränare Jan Norberg).

Bubblare: Oki Rouge, Prince R.S, Youpie, Tirich Mir, El Sueco, Viroid, Pale Amber, Suitcase, Oki Way, Gissle, Sandy Brodda, Dun Bunter, Sabestus, Mitaz, Polketta

2 kommentarer

När Lindmark ”smygbar” Sabin

Av , , Bli först att kommentera 3

stigosabon_svsabinosvinn
Bild 1.

Stig Lindmark med bjässen Sabin efter en seger på Solvalla 1974.
Foto: Kanal 75
Bild 2
Sabin blir smygburen av Lindmark och vinner på Solvalla elitloppsdagen 1973. Invändigt Svinn och Sören Nordin.

 

Det är V75 i Skellefteå på lördag  – vi hinner med en till om Stig Lindmark.
2003 satte jag igång en bandspelare när jag pratade med Stig. Med facit på hand…det borde jag ha gjort fler gånger.

Innehållet i den här blogg är ett kåseri jag skrev för travnet.se i december 2003. Texten är den enda berättelse om sig själv Stig lade ut på sin hemsida då den var aktiv.
Det grämer mig att både Stig Lindmark och Berth Johansson gav mig ett muntligt löfte om att jag skulle få tillåtelse att skriva deras bok.
Jag funderade på en samlingsbok ”Norrlands guld” (arbetsnamnet).
Finansiärer söktes som höll på och gruvade sig i åratal för att komma till skott. Sedan blev det för sent.

Här kommer i alla fall kåseriet, första gången publicerat 2003 (då Stig aviserade att han skulle lägga av).

Kung Lindmark

Saluter, applåder, bugningar och strama honnörer.
Det är han verkligen värd för sin insats som yrkesman, Stig Lindmark från Skellefteå.
3.190 segrar och 64 championat (sextiofyra!), ja det där kan ni.
Vilken tränare. Och vilken människa.

Stig känner mig bara ytterst flyktigt. Jag är en av alla dessa journalister som ringer då och då och vill höra sig för om Chanserna.
Aldrig en avmätt eller syrlig ton efter ett helt liv med tjatet i telefoner och på stallbackar.
- Vad tror du om den, Stig?
Han måste ha hört den frågan en miljard gånger under åren. Ändå orkar han, eller snarare vill, berätta. Om sina chanser, om sina hästar, om kommande lopp – och lopp som utspelade sig långt innan många av oss var födda eller ens påtänkta.

Farbröderna berättade
Lite nyfiket närmade man sig Stig Lindmark, Berth Johansson med flera norrlandsprofiler då man började gå på trav som 14-åring.
Hängde med på stallbacken tillsammans med travsekreterarens son Håkan Boström för att kolla till hästarna och höra farbröderna berätta.
Det var ofta de tog sig tid och skojade.
Berth gick i pension för något år sedan. Snart är även Stig där (kommentar: det här var som sagt 2003). Två travlegender och stora historieberättare.
Men faktiskt hur olika som helst på banan. Berth var spårsnål och smög med sina hästar, Stig var/är mera en anfallare och hade också tränat sina hästar för att tåla lite spår på vägen. Stig har nästan alltid gått på knock.

Stig kom igen
I mitten av 1990-talet fick Stig något åt hjärtat och segnade ner från sulkyn i (klar) ledning på upploppet en vinterkväll på Solänget med hästen Bråna Express.
Beskedet att Stig var på gång igen efter operation kom på omvägar några månader senare.
Stig hade sagt:
- Nu måste jag börja köra igen, loppen har börjat bli så uppullade på slutet.
Ständigt den där glimten.

Lågan klar
Det är hustrun Birgitta som brukar svara när man ringer efter stalltid och ursäktar sig. Aldrig några problem.
- Stig står i duschen. Men vänta…här kommer han. Stig, det är tidningarna.
Den gången stod han i badhandduken i hallen och berättade om sina chanser. I säkert tio minuter. Ville fatta mig kort för att störa så lite som möjligt, men Stig hade fått upp ångan. Det var något om en häst som inte gått så bra på slutet.
- …men snart ska det nog börja lösa sig för den här också. Ge honom ett par tre lopp bara.
Vilken beundransvärd låga efter ett helt liv med hästarna och alla frågvisa människor.
När det handlat om någon häst Stig inte alls varit nöjd med (och läget känsligt) har han informerat om det också.
- Mellan dig och mig, det här är ingen vidare bra häst…
Mellan raderna. För att spara snacket. Då vet journalisten ungefär hur han/hon ska behandla hästen i rankingen. Snabbt och informativt.

Den ”oslagbare” Sabin

Snart går Stig i pension och det mesta har redan skrivits om Skelleftetravets store.
Vi låter därför Stig själv berätta en av sina många historier från förr.
Vi styr in honom på den gången kallblodet Sabin, 182 segrar på 343 starter mellan 1964 och 1975 kom till Solvalla nedtränad och helt ur form en elitloppshelg i början av 1970-talet…

Lindmark berättar:
Pappa Henrik (ägare och även tränare/kusk till Sabin i början) hade lovat att Sabin skulle ställa upp i ett storlopp trots att Sabin inte alls var i form. Han brukade inte starta på brodd överhuvud taget och hade ställts av i december. Det här var framåt vårkanten någon gång och Solvalla ringde 14 dagar innan loppet skulle gå. Det där var ju ett omöjligt projekt, Sabin skulle stå med 40 eller 60 meters tillägg. Sören Nordin hade fått in en häst som hette Svinn från Gottås från Östersund som stod start”.

Sören Nordin hade specialtrimmat sin häst Svinn och enligt Stig var det ett ”väldans skriveri i tidningarna” om något rekordjobb som Nordins häst hade svarat för någon vecka innan storloppet på Solvalla.

”Trött och slut”
Lovat var lovat. Sabin fick åka till Solvalla trots att Stig helst sett att han hade hållit sig hemma. Ägarfamiljen Lindmark från Skellefteå höll masken. Trots allt var det den väldelige och oslagbare Sabin som skulle starta.

Lindmark:
”Det otrevliga var att Sabin blev så helsickes het i loppet eftersom han inte hade startat på så länge. Han var inte alls mogen och jag kände mig väl egentligen slagen direkt då han på de första 500 metrarna hade tappat ytterligare 20 meter. 600 kvar låg vi sist – med Svinn och Sören i ledningen”.
Stig berättar att det, ”hur det än var”, började bita för Sabin i spåren genom sista kurvan. Jättefavoriten hade heller inga problem att springa fram utvändigt om andrahandsfavoriten.

Lindmark:
”Vi hann upp Svinn ungefär 200 kvar och fick direkt en längd på honom i andraspår. Men där var det stopp. Sabin hade dålig kondis och var trött och slut. Tvingades sitta och ”bära” min häst och överdrev det där så att det från sidan skulle se ut som om jag hade mycket att köra med och bara höll inne Sabin”.
Att Sabin nästan raglade av trötthet var det ingen som märkte, allra minst Sören Nordin som slutade köra på sin häst när Sabin hade ”kopplat grepp”. Respekten för Sabin var stor.

Lindmark igen:
”Sabin var ju så jäkla slut att det inte var klokt. Men jag lutade mig bakåt och smygbar liksom hästen – för hade jag släppt av honom så hade han galopperat. Några meter före mål var Sabin helt tom. Trots att Sören hade slutat köra på sin häst så kunde Svinn kontra på insidan och i mål blev det hårt. Målfoto”.

Krafter sparade…inte
Efter mållinjen blev Sören Nordin lite brydd, berättar Lindmark.
”Sören började väl ana något och körde därför upp mig innan jag skulle segerdefilera med Sabin och frågade:
- Lindmark, visst hade du kvar i Sabin?!
- Jo jo, svarade jag, HUR MYCKET SOM HELST.
- Jag TÄNKTE väl det! sa Sören – och så for han åt stallbacken till”.

Slut på bandet från intervju med Stig Lindmark

 

Bli först att kommentera

Norberg och Ove A i Tillbaka till framtiden

Av , , Bli först att kommentera 3

kioskhagaoveanora1
Sagolikt. Rena Tillbaka till framtiden-vibbarna.
Det här är en detalj av en bild som lagts ut på nätet. 1970-tal och något om en kiosk som stod på Haga i Umeå. Jag satt en kväll och scrollade på telefonen och ”Du vet att du är från Umeå”-sidan och fick riktigt sätta till mig i soffan när jag fick syn på den här mannen.

Jan Norberg – med Ove A Lindqvists kropp!

Seeer ni inte? Jag testade bilden på en kompis och han kom fram till samma slutsats som mig. Mannen på bilden är helt enkelt en blandning av de två Umåker-tränarna.
Jan Norbergs huvud har på något sätt hamnat på 196 centimeter Ove A Lindqvist.

I filmerna Tillbaka till framtiden åker Marty McFly (Michael J. Fox) sportbil, som är en tidsmaskin, fram och tillbaka i världshistorien och får hjälp av vännen, professorn och doktorn Emmett Brown.

I det här fallet kanske något gick snett. Ove och Janne kanske åkte tidsmaskin tillsammans tillbaka till den där kiosken på Haga i 1970-talets Umeå och så blev något vaj på överföringen genom tid och rum…grabbarna blev ett?

                                                               

Det här är min blogg med travnostalgi och nonsens. En härlig blandning.

                                                                          
Att Ove A Lindqvist med sina 196 centimeter är landets längste travtränare vet vi. Andra  kuskar/tränare över 190 centimeter i landet är Daniel Redén, Solvalla, 192 centimeter, Samuel Rehn, Rommetravet, 1.92, Christoffer Eriksson, Jägersro, 1.90, samt Ola Samuelsson, Jägersro, 1.90.

Kollade segrarna på Ove A och Norberg (per den 24 september 2017) och det var ganska lika. 2 593 segrar för Ove och 2 380 för den 16 år äldre Norberg.

Norbergs ålder är något som blivit vanligt att skriva om i spalterna sedan samarbetet med Robert Bergh intensifierades. 40-talet championat har han och alltså en bra bit över 2000 segrar.
Klassikerna lät vänta på sig i karriären. Tillsammans med Troll Kevin vann han kallblodens två största unghästlopp Kriteriet och Derbyt, 2002 och 2003. Sedan dröjde det några år till lillebrodern Eld Kevin vann Kriteriet (tvåa i Derbyt 2008 bakom Järvsöviking).

Det där med open stretch (som ju finns i Skellefteå och på Åby) gillar inte Jan Norberg något vidare.
När fenomenet var nytt i Sverige frågade jag honom varför han inte gillade open stretch. Han gav en kort och koncis förklaring:

- HE’ E’ JU FUSK!

Bli först att kommentera