Aristokratiska miljöer i Norra Norden under äldre järnålder

Av , , Bli först att kommentera 0

 

Hemtenta Moment 1 Arkeologi B-kursen

av 
Ylva Ekberg, Vt 2012

Betyg G

 

 

 Under yngre romerskjärnålder och folkvandringstiden fanns det i norden inte några nationella statsbildningar utan det fanns lösare sammanbunda enheter, småkungadömen.

Enligt Ramqvist (2005a:26) fanns det i Norden ett 15-tal småkungadömen som var fristående samhällen med varierande grad av kontakt med  varandra.

Det verkar vara så att Mellannorrland och Sydösterbotten inte haft mycket kontakt med varandra pga geografiska hinder (Bottenviken) medan Tröndelag och Mellannorrland trots relativt stora geografiska hinder och svstånd kan ha haft mycket kontakt med varandra (Ramqvist 2005a:28f). Ramqvist har dragit de slutsatserna pga den matriella skillnaden resp likheten mellan områderna.

Ramqvist skriver att Mellannorrland inte förmedlat de västliga sk importfynd som är utmärkande för SV-Norge-Tröndelag-Mellannorrland som tex spannformiga kärl; vulstkärl; Vestlandskittlar till Sydösterbotten eftersom de helt saknas där. (1993:120f). Och att det inte heller finns de för Mellannorrland så typiska spadformiga ämnesjärn där utan bara i Rakanmäki, Torneå i norra Österbotten. Det tyder mer på en nord-sydlig förbindelse än en öst-västlig enligt Ramqvist. Och tvärtom så finns det i Sydösterbotten en typ av boplatskeramik som inte finns på mellannorrlänska boplatser.

Det måste enligt Ramqvist ha varit mycket nära förbindelser mellan framförallt Medelpad, Tröndelag och SV Norge (1993:124), eftersom det finns så påtagliga likheter på tex de sk kittelgravarna.

Förbindelserna med Mälardalen har hittas genom fynd på Helgö. Man har hittat spadformiga ämnesjärn och norrlänskt skiffer men även björnskinn och älghornsmaterial till bla kammar har hittats där, men det saknas korsformiga spännen, spannformig- och vulstornerad keramik och Vestlandskittlar.

Ramqvist har dragit den slutsatsen att de Mellannorrlands västliga förbindelser har varit av politiskt art och de sydliga av ekonomisk karaktär. (1993:126)

Enl Ramqvist (2005b:13f) sa anläggs de första permanenta bondgårdarna längs Mellannorrlands kust vid århundradena omkring Kr.f. Det blire en uttalad bondebygd med gårdar längs de större dalgångarna och i bla Njurunda, Selånger, Skön, Alnö och Timrå.

Husen var oftast av typen treskeppigt långhus ( 20-50 m långa och 5-9 m breda) och innehöll bostadsrum, stall, förråd, arbetsrum, grovkök etc. Runt huset fanns mindre hus som hade någon egen funktion som tex vävstuga eller smedja. Dessa treskeppiga långhus är enl Ramqvist typiskt för småkungadömmets tid.

Under den här tiden började man även begrava sina döda direkt vid den egna gården i synliga högar och stensättningar (Ramqvist 2005b:15f) men det var bara en eller ett par personer i varje generation som begravdes på det sättet. Var den övriga befolkningen ligger är fortfarande okänt.
Gravarna var oftast en rund, välvd hög eller en låg flat stensättning med jordfyllning.

De största högarna finns i Högom och Kvissle med en diameter över 40 m och höjd 5-6 m.
Dessa storhögar visar en särskild social status.

Tillgången till järn var viktigt under den här tiden, både för småkungadömmet och för relationen mellan de olika småkungadömena.

Den mellannorrlänska järnproduktionen fanns i Jämtland där man hade en stor överproduktion. (Ramqvist 2005b:16f)

Även Tröndelag, SV-Norge och Ö-Norge hade en egen järnproduktion.

Mälardalen hade ingen egen järnproduktion men man har hittat järn från bla Mellannorrland där.

Ett annat nytt fenomen under småkungadömets tid är fornborgarna.

I Mellannorrland finns det 19 st kända fornborgar (Ramqvist 2005b:17ff)  och de finns även i de flesta andra nordiska småkungadömerna.

De byggdes för att möjligöra kontroll av viktiga farleder från inlandet till kusten och som skydd vid oroliga tider.

Enl Ramqvist (2005b:22) fanns det i Mellannorrland sex avgränsande områden med fornlämningar, folkland som skiljs åt av skogsområden.

De finns längst kusten och bara på ett ställe i inlandet, runt Storsjön i Jämtland. Det var ju i Jämtland som allt järn producerades till hela Mellannorrland.

Den sociala skiktningen i Mellannorrland under denna period kan man se i det gravmaterial man hittat.
Man kan enl Ramqvist (2005b:23ff) se två skikt klart i det mellannorrlänska samhället och ett tredje genom ex. silentio.

De som tillhörde de högre skikten begravdes i gravhögar eller stensättningat medan de lägre skikten begravdes i ännu inte funna gravar.

De synliga högarna och stensättningarna kan man dela upp i minst två grupper, vanliga och monumentala. De monumentala har en diameter över 30 m.
 

HÖGOM

Högom ligger brevid den nuvarade staden Sundsvall i Medelpad och är en av Norrlands mest omskrivna gravfält genom sin ordnade ansamling av storhögar och uppenbara monumentalitet, och har en stor betydelse för förståelsen av den socio-politiska stukturen i det mellannorrlänska samhället under äldre järnålder. (0-600 ekr).

Hög nr 2

Dagmar Selling och Sverker Janson började utgrävningen av hög nr 2 sommaren 1949 och avslutade undersökningarna 1951.

Högen var ca 40 m i diameter och 4,5 m hög. I högens centrum var ett kärnröse 19 m i diameter och 1,5 m högt.

Ovanpå kärnröset fanns en jordfyllning som var upp till tre meter tjockt (Ramqvist 2005b:48).

Kärnröser var mkt välkonstruerat av väl valda stenar med större stenar runt om och mindre stenar i centrum. I mitten fanns en rest sten, som stack upp ca 0,6 m över rösets yta och alltså under jordfyllningen.

Man tror att det tagit 80 personer under två månader att bygga en hög som var 40 m i diameter och sex meter hög.

Centralt i röset fanns en kammare som tryckts ihop av tyngden av stenar och jord. Kammaren var ca 5×2 meter stor och låg i Ö-V-ligt riktning och varit nergrävd ca 0,7 m under den ursprungliga markytan.

Kammarens väggar var gjorda av liggande trästockar och/eller grova plankor (Ramqvist 2005b:52) och taket bestod av ett dubbelt lager av stockar som täckts med minst två lager björknäver.

Den döde mannen låg på en säng med ögleformade beslag och det är mkt sällsynt. Och det verkar som sänggravarna hör till ett högre skikt som ofta visar tidig-kristna inslag, som huvudet i västlig riktning, tillsammans med hedniska el helt kristna symboler. (Ramqvist 2005b:56

”Högom-mannen” var försedd med en fullständig vapenutrusning. Han hade med sig:

  • Svärd
  • Skäld
  • Spjut
  • Lans
  • 2 yxor
  • 36 pilar (i koger)
  • dolk (på bältet)
  • pilbåge (bara fragment kvar)

 


      Vapnen i kammargraven, förutom yxorna och ev en pilbåge

Svärdet var av typen spartha typ med en munbleck vars framsida är uppdelade i två friser, den övre i geometrisk stil och med almandininfattningar och den undre med stil I-ornamentik. På baksidan av munblecket finns även inristade rader av XX-motiv som enl Ramqvist tolkas som runtecken som betyder gåva. (Ramqvist 2005b:63)

Spjutet tillsammans med lansen var en klassisk uppsättning vapen under romersk järnålder och folkvandringstid (Ramqvist 2005b:64)

Pilarna var långa och smäckra och lämpade för strid. Ramqvist skriver att Fett menar att dessa spetsar tillhörde ett högre samhällsskikt.

Ramqvist menar att vapen var symboler på makt, socio-politisk ställning och funktion i de folkvandringstida samhällerna (2005b:66) och att alla vapen inte var ”var mans egendom” och att när det gäller vapenuppsättningen i Högomgraven så har den en klar interregional prägel och går långt utöver den ”vanliga” krigargraven. Högom mannen måste alltså haft en militärpolitisk viktig roll.

I gravkammaen fanns även en av Europas bäst bevarade sadel från folkvandringstid. Ramqvist skriver att sadeln var ett attribut för de högre sociala skikten som furstar och kungar. (2005b:72)

Till sadeln hörde det till 2 betsel vilket det ena var ett stridsbetsel som bestod av 26 delar och fragment och ett par sporrar.

Ryttargravar och hästgravar speglar en hög social status.

Guldfynden

Det fanns i kammaren sju saker av guld:

  • två släta fingerringar
  • två guldstickor av tandpetarstorlek
  • två ögleförsedda pendanger
  • en guldplans av samma vikt och storlek som en romersk solidus, den låg på den dödes bröst, dvs som en karonspenning enlig gammal grekisk och senare romersk sed

Den döde hade på sig en tunika, byxor, mantel och troligen skor.

Dräkten som var av ylle och rödfärgad med sochenilllus som importerats, förmodligen från polskt område.

Tunikans nederkant och mancetter samt byxans nederkant hade en ca 4-6 cm breda vävda brickband. Brickbanden hade mönstervävts med hästtagel.

Han hade tre olika uppsättningar av agraffknappar på dräkten, sammalagt 68 knappar fördelade på 10 häktespännen på tre plagg. (Ramqvist 2005b:86)

Knapparna är av följande typer:

·        Knappar i ärmlinningarna, två par på varje ärm placerade 3+3 = 12 exemplar. Knapparna är konvexa, av silver, förgyllda och niellerade samt ornerade med stil I-motiv

·        Knappar till extratunikans ärmlinningar (möjligen till någon form av huvudbonad), två par á 2+2 = 8 exemplar. Knapparna är cylindriska, av silver, förgyllda och niellerade samt på den något försänkta toppytan ornerade med triskelmotiv i relief.

·        Knappar till byxlinningarna, två par på varje byxben placerade 3+3 = 12 exemplar. Knapparna är cylindriska, av brons, förgyllda och niellerade samt på de plana toppytorna ornerade med ett hästsko- eller omegamönster i relief

·        Knappar till blusens sidosprunn; knappar till nedersta delen av fotpartiet som kan ha suttit på byxan,  skodonen eller i nederdelen på en underbyxa; samt till extrabyxorna under den dödes huvud. Två par på varje sida på blusen respektive byxans nederdel, placerade i samtliga fall 3+3 = 24 exemplar. Knapparna på extrabyxorna uppträder också i två par á 3+3 = 12, men de båda paren här vinkelställda, sannolikt på grund av att byxorna varit ihopvikta. Knapparna är skivformade, av silver och i åtminstone några fall ornerade med cirklar och punktlinjer

(Ramqvist 2005a:81)

I kammaren ganns det även en del husgeråd. De antas ha varit fyllda med olika former av mat eller dryck.

De flesta kärlen låg i kammarens SÖ del och i kammarens norra del låg det bara 2 glasbägare med tillhörande näveraskar, de låg brevid mannens högra sida och är gravens mest exotiska artefakter och kommer från Svarta havs området. (Ramqvist 2005b:106f)

Bronskärlen i graven är provinsilromerskt importgods och de två keramikkärlen är norsk import.

I den SÖ delen verkar det som det har varit uppdukat för två personer med en mat – och dryckes servis för två + ett tvättfat med tillhörande kam. Det verkar som den norra delen har varit en privat del och den SÖ delen en ”festsal”.

I graven finns inte mindre än tre olika religoner representerade: Asatron, Kristendomen och grekisk-romersk religon (Ramqvist 2005b:115)

Hög Nr 3

I hög nr 3 i Högom har ingen grav i själva högkonstuktionen, men det finns sannorlikt två innebrända kvinnor i det mycket fyndrika och välbevarade hus som ligger under högen (Ramqvist 2005b:118)

I högens fyllningsmaterial har man dessutom hittat fynd som visar på ett avancerat ädelmetallhantverk ägt rum på boplatsen.

Graven är egentligen en kenograf men det finns ett gravklot som ett kärnröse och det tyder på att gravhögen rests till moinne av de två innebrända kvinnorna.

Ramqvist anser att huset har utsatts för ett överraskande överfall med en efterföljande brand(2005b:121). Och att man kanske direkt efter branden tillrett en begravningsmåltid i den stora härden som ligger över den S långsidesväggen samt byggt ett symboliskt röse och välvt en storhög över alltihopa.

En 14C dateringen är det troligt att huset byggdes under slutet av 300 talet och att det brann ner under 400 talet.

Huset saknar spår av treskeppigheten, man har ej kunnat hitta spår efter stolphål.

I huset har man hittat två stolphålsrader som i den västra delen går tvärs igenom rummet, från långvägg till långvägg. (Ramqvist 2005b:125)

Mitt emellan stolpraderna ligger en liten härd och ungefär en meter V om den västligaste av de båda stolpraderna har det gptt en mellanvägg, byggd på en träsyll. Dessa tolkas av Ramqvist som ett högsäte, och är isfall den enda nordiska exemplet från folkvandringstid.

Man har hittat en benpilsspets som satt instucken i flätverksväggen. (Ramqvist 2005b:130f)

Det bör betyda att huset brann pga krigiska förvecklingar, allt från röveri till större slag.

Eftersom Högomgården sannorligt utgjorde säte för detta samhällets högsta skikt och alltså var intressant antingen för att slå ut en politisk ledning eller för enskilda rövarband att komma över produkter och värdesaker.

Alldeles innanför husets norra långvägg har man hittat pärlor som räknas som ett ovanligt fynd. (Ramqvist 2005b:135)

Det har varit sammalagt 235 pärlor, förmodligen i tre rader och sammanhållet av en S-formad bronshake.

Enl Ramqvist var huset inte en boplats utan en regional samlingslokal, och att de två innebrända kvinnorna var av socialt hög rang.

Det står klart att flera av föremålen i Högom som har sitt ursprung i SÖ Europa har kommit till Mellannorrland via västliga vägar och via de västliga vägarna har framförallt de fynd kommit som kan betecknas som prestigeföremål som har son funktion i den socio-politiska sfären av samhället. (Ramqvist 2005b:159)

Oavsett om föremålen kommer från SÖ eller Västeuropa uppträder alltid fynden i Norge, framför allt SV-Norge och Tröndelag som förbindelselänkar till Mellannorrland.

Föremålen som är av östskandinaviskt typ är av enklare karaktär och återspeglar andra typer av förhållanden.

Men man måste dock ha i tanken att grupper från Mellannorrland direkt deltagit som legosoldater och kanske officerare i den romerska armen under några år och sedan kommit hem med sold och byte och kanske även nya vanor och ideer.

 

Källor:

Persson, 2009 AIN 11. Centralorter i Västernorrland under järnåldern

Ramqvist, 1993. Gene, en stormansgård från äldre järnålder i Mellannorrland.

Ramqvist, 2005a. Några aktuella problemställningar inom nordlig arkeologi

Ramqvist, 2005b. Mittnorden under det första årtusendet e Kr.

Bli först att kommentera

Barnet från Taung – den första australopithecien

Av , , Bli först att kommentera 1

 Australopithecierna var apliknande varelser med små hjärnor som levde under en period för mellan fyra och drygt en miljon år sedan. De tog det första steget på vägen mot mänskligheten genom att gå på två ben. Den första kända fossilen av en australopithecin var ansiktet och den naturliga avgjutningen av hjärnan på ett litet barn funna i ett kalkbrott i Buxton nära byn Taung i sydafrika 1924.

Den nyutnämnde australenska professon i anatomi vid Witwatersranduniversitet i Johannesburg, Sydafrika, Raymond Arthur Dart, slog världen med häpnad 1925 genom det sensationella tillkännagivandet att han upptäckt en fossil som han påstod var en mellanform av apa och människa. Charles Darwin hade i sin Decent of Man, som publicerades 1871, förutsagt att: ”Det är… troligt att Afrika tidigare beboddes av utdöda apor som var nära släkt med gorillan och schimpansen … och eftersom dessa båda arter numera är människans närmaste släktingar, är sannorlikheten större att våra äldsta förfäder levde på den afrikanska kontinenten än någon annanstans” Men Darwins tanke att man skulle träffa på belägg för människans ursprung i Afrika avfärdades i slutet på 1800-talet och i början av 1900-talet på grund av fynd gjorda i Indonesien och Kina vid den här tiden.

Man flyttade blicken till Afrika på grund av en fossil som lämnades på Darts tröskel i slutet av 1924. Fossilen låg i den ena av två lådor bland en massa sten, som några gruvarbetare hade sprängt loss från ett kalkbrott i närheten av Taung vid västra utkanten av Kalahariöknen i norra delen av mellersta Sydafrika.

I lådan låg ett kalkstensblock som innehöll en fossil bestående av kraniet, ansiktet och underkäken av ett barn som passade ihop med ett annat block som innehöll en naturlig avgjutning av hjärnskålens insida. Denna hade bildats efter barnets död genom att kraniet fyllts med sand som sedan stelnat.


Dart minns att han genast tänkte: ”Det här är nog ett av de viktigaste fynden som någonsin gjorts i antroplogins historia”

Hans beskrivning av Tuangfossilen publicerades den 7 februari 1925 i tidskriften Nature. Trots att han kallade fossilen ”Australopithecus africanus” (sydapan från Afrika), ansåg Dart att den var ett mellanting mellan apa och människa. Fyndet fick stor publicitet och tidningsrubrikerna löd ”Felande länk funnen”.

Den rådande uppfattningen bland forskarna 1925 var att den ”felande länken” i utvecklingskedjan mellan apor och människor borde ha större hjärna och apliknade käkar och tänder.  Denna uppfattning var baserad på ett fynd från England som senare visade sig vara en förfalskning. Taung fossilen hade en liten apliknade hjärna och människoliknade käkar och tänder. Taung debatten rasade i vetenskapliga tidskrifter och sammanföll delvis med dagstidningarnas rapporter från rättegången mot John Scopes för att denne undervisat om evolutionsteorin i en skola i Dayton, Tennessee.

1938 hittades den första vuxna australopithecien av Robert Broom i nuvarande Gautengprovinsen i Sydafrika. Man har även senare hitta fler fossiler av australopithecien. Man har nu hittat drygt 1000 ben av våra äldsta förfäder i Sydafrika. Fynden visar att minst två olika slags australopithecier, en mera spencligt byggd och en mera robust, samt att olika slags tidiga människor levde i södra Afrika för mellan tre och en miljon år sedan.

Bli först att kommentera

Upptäckten av människans forntid

Av , , Bli först att kommentera 1

 Även om tanken att mänskligheten var tiotusentals år gammal har funnits hos grekerna, egyptierna, assyrierna och babylonierna vad den enda ramen för människans historia och världens ursprung i det medeltida Europa de skriva dokumenten, i synnerhet Bibeln.

 
James Ussher, Ärkebiskopen av Armagh, påstod att världen skapades mitt på dagen den 23 oktober år 4004 fkr och det har varit föremål för löje i modern tid. Men han var inte ensam som slog fast ett sådant datum: Den judiska kalendern lägger fortfarande världens skapelse till 3761 f.kr. och den engelske 700 tals teologen Beda hade uppskattade den till 3952 fkr.
 
På den tiden betraktades Bibeln som Guds ovedersägliga ord och det fanns inga tekniker som gjorde det möjligt att skapa en kronologi som bygger på naturvetenskap istället för heliga texter.
 
Man hittade flintredskap från paleolitikum (äldre stenåldern) men man förstod inte dess betydelse.
Omkring 1690 hittade tex John Conyers ett stort spetsigt föremål av svart flinta i ett grustag vid Grays Inn Lane utanför London. Vi vet nu att det var en flera hundra tusen år gammal handkil som hittades tillsammans med ben från en ”elefant” (förmodligen mammut), men man trodde då att det var ett vapen, använt av en britt, för att döda en elefant som importerats under romartiden…
 
 
1771 hittade Johann Friedrich Esper, en bayerk präst, människoben tillsammans med lämningar av grottbjörn och andra utdöda djur i Gailenreuthgrottan i närheten av Bayreuth. Han var osäker om de kom från en druid, en människa från tiden innan syndafloden eller om det var en helt vanlig dödlig från en senare period. Men han drog slutsatsen att människobenen egentligen inte hörde hemma med de fossila djurlämningarna, utan att de hamnat där senare…
 
Men forskarna började dock ifrågasätta Bibelns skapelseberättelse.
I Frankrike insåg Georges Cuvier skillnaderna mellan de fossila djuren och deras moderna motsvarighet. Denna insikt kulminerade så småningom i evolutionsteorin.
Dessa första aningar i slutet av 1700 talet bekräftades på 1800 talet.
Paul Tournal gjorde utgrävningar av Bizegrottan 1826 och fann mänskliga kvarlevor tillsammans med ben från utdöda djur samt stenredskap. 1834 blev han ännu mer övertygad om fyndens betydelse efter att ha granskat ben av sjur som numera är utdöda och funnit spår efter skärverktyg som måste vara tillverkade av människor.
 
De nya flod- och glacial teorierna (dvs att långsamma avlagringsprocesser i floden och erosion av glaciäer utgör förklaringen till jordens utseende) fick många att ändra uppfattning i frågan om människors och fossila djurs samtidighet.
 
Dessa teorier hade stort inflytande på engelska biologer som Charles Darwin, Alfred Wallance och Thomas Huxley och på utvecklingen av evolutionsläran. 
 
Även andra biologer började frångå sitt tidigare synsätt, som hämmades av den bibliska berättelsen att jorden hade skapats på sju dagar och tänkte i banor som gick ut på att den hade ett oändligt långt förflutet…
 
Bli först att kommentera

Bevaring av skelett material. Sista delen.

Av , , Bli först att kommentera 0

Benmaterialet och Osteologen

Resultaten som man kan få från en osteologisk analys påverkas i sin tur av andra faktorer. Är t.ex. materialet som ska undersökas en del av ett stort material eller är det totala materialet från en plats? Är den aktuella anläggningen störd eller plundrad av tidigare grävningar, något som kan ha flyttat benens ursprungliga läge eller fått material att försvinna från platsen. Finns det i så fall någon dokumentation från dessa tillfällen? Hur pass representativt kan benmaterialet bedömas vara från det gravfält eller den boplats eller annan fyndplats som det kommer ifrån och för respektive befolkning och ekologisk miljö. Här spelar den enskilda osteologens kunnande och förmåga att tolka fakta, att anatomiskt veta vilka benslag det är frågan om, att vid behov kunna skilja mellan människoben och djurben och att kunna artbestämma djurbenen, en stor och viktig roll. Det är också viktigt att kunna se ev. skador på benen som kan komma från sjukdomar, frakturer eller t.ex. spår efter redskapstillverkning, slakt, styckning, gnag mm. Hans teoretiska kunnande och förmåga att använda moderna analysmetoder är också viktigt för att få fram tillförlitliga resultat och för tolkningen av denna.

KÄLLA: Osteologi, Benens vittnesbörd av Ebba During.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Bevaring av skelett material. Del 4

Av , , Bli först att kommentera 0

Utgrävning och tillvaratagande – en komplicerad process

En annan betydelsefull process som kan ”drabba” ett osteologiskt material är den arkeologiska utgrävningsprocessen, dess metoder och teknik. Här spelar utgrävarens förmåga att känna igen ben, en stor roll. Det är nämligen inte alltid så lätt att kunna skilja benfragment från sten- och träfragment.

Ett obränt benmaterial mår bäst om det friläggs noggrant före upptagning, att man inte utsätter det för starkt solljus och uttorkning, då spricker det och att man undviker att stoppa fuktiga ben i plastpåsar där de snabbt börjar mögla om påsen försluts. Man ska även undvika alltför ivriga rengöringar i fält, utan bara lätt borsta bort eller på ett annat sätt avlägsna löst sittande ”smuts”. Man ska även om en skelettdel som har gått sönder i flera bitar, men ser ut att ha varit hel när den hamnade i jorden, kan tas upp och förpackas separat och inte blandas med andra delar. På det viset kan osteologen, vid en senare analys, få bättre möjlighet att klistra samman benet till t.ex. ett helt lårben, som man kan använda till olika sorters mätningar. Det är också viktigt att förpackningarna med ben märks på ett beständigt sätt, sa att en senare sammanblandning av material från t.ex. olika gravar, lager och fyndnummer kan undvikas.

Att finsållning och vattensållning används är viktigt för det osteologiska materialet, då speciellt små ben av människa t.ex. hörselben, ben och fjäll från fisk kan upptäckas och tas hand om. På så vis kan en underrespresentation undvikas av vissa benslag och arter och man får ett bättre och pålitligare fyndmaterial. Förr i tiden under fältarbetet gjorde man ofta bara en grovsållning av materialet med resultat att man fick en kraftig underrespresentation av t.ex. fiskben med resultat att man trodde att de t.ex. inte ätit fisk i någon större grad…

 

Nästa del: Benmaterialet och Osteologen.

 

KÄLLA: Osteologi, Benens vittnesbörd av Ebba During.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Bevaring av skelett material. Del 3

Av , , Bli först att kommentera 0

Tafonomi – Nedbrytningsprocesser

 

Alla processer som påverkar lämningar av ben före och efter det att de hamnat i jorden och som bidrar till nedbrytningen av benets ursprungliga ämnen brukas kallas tafonomi (från grekiskans taphos – begravning, mos – historia)

Exempel på tafonomiska processer, som kan ha påverkat ett benmaterial innan det hamnar i jorden, är den åverkan slakt, avpälsning och styckning kan ha påverkat ett djurben. Andra sorters av påverkan är den som t.ex. hundar, gnagare, kråkor och andra djur kan ha gjort genom att bita och gnaga sönder och föra bort ben från en anläggning. Människan har även för sin egen trevnads skull städat undan benrester genom att t.ex. elda upp soporna. Man har ofta hittat brända djurben i eldstäder. Mekanisk nötning genom söndertrampning, väder, vind och vatten förändrar och förstör ben. Mikroorganismer som svampar och bakterier angriper och bryter ner såväl det mänskliga skelettet som djurbenen. Genom nedbrytningen försvinner mer och mer av det ursprungliga benmaterialet och benet blir lättare och luckras upp. Men benets ursprungliga substans kan ersättas eller omvandlas på kemisk väg till mineral. Denna process kan pågå i tusentals år fram till att omvandlingsprocessen tar överhanden och ofta helt förändrar benets kemiska sammansättning och en förstening – fossilisering sker. Detta är en ur bevaringssynpunkt gynnsam process, då form och struktur av de ursprungliga delarna kan bevaras till eftervärlden. Att fossila lämningar av både människa och djur kan bevaras i miljontals år är ett känt faktum.

Man kan alltså säga att graden av fysikalisk-kemisk påverkan och följande bevaring kan variera beträffande skelettmaterial, allt från att mjukdelarna avlägsnats/upplöst, benhinnor försvunnit och en begynnande urlakning av det organiska (kollagena) materialet i själva benet påbörjats till att i vissa fall ett totalt upplösande/försvinnande skett, medan i andra en fossilisering ägt rum.

Dessa förutsättningar hos benmaterialet och de följande tafonomiska processerna påverkar och försvårar arbetet med och tolkningen av detsamma och visar samtidigt på materialets begränsningar.

En annan faktor i sammanhanget att tillvägagångssättet vid den arkeologiska utgrävningen och tillvaratagandet av benmaterialet, men det kommer i nästa del.

 

Nästa del: Utgrävning och tillvaratagande – en komplicerad process

 

KÄLLA: Osteologi, Benens vittnesbörd av Ebba During.

 

Bli först att kommentera

Lagen om kulturminnen m.m (1988:950) Vad är det för typ av lag? Vad innebär den? Vad omfattas av lagen?

Av , , Bli först att kommentera 0

Det är en lag som skyddar fasta fornlämningar, fornfynd, byggnadsminnen, kyrkliga inventarier, begravningsplatser, kyrkobyggnaders och kyrkotomter.
Fasta fornlämningar är lämningar efter människors verksamhet under forna tider som har tillkommit genom äldre tiders bruk, de ska även ha varit varaktigt övergivna i 100 år.

En fast fornlämning kan vara t.ex. gravar, gravbyggnader, begravningsplatser, resta stenar, häll- och sten ristningar/målningar, kors och minnes vårdar, samlingsplatser av olika slag t.ex. för rättskipning, kult, handel. Lämningar av bostäder, boplatser och arbetsplatser och kulturlager som uppkommit vid användandet av bostäderna eller platserna och även lämningar efter arbetsliv och näringsfång. Ruiner efter borgar, slott, kloster mm. Även olika samfärdselanläggningar skyddas som vissa vägar, broar och hamnar, även gränsmärken och labyrinter. Skeppsvrak räknas som fast fornlämning om det gått minst 100 år sedan förlisningen och vraket tillhör Sverige om det är en svensk båt som bärgar den eller om vraket förs till Sverige.

Även olika naturbildningar kan vara fast fornlämning om det finns ålderdomliga bruk, sägner eller märkliga historiska minnen knutna till det eller lämningar efter äldre folklig kult.


Det är Riksantikvarieämbetet (Raä) som avgör vad som är en fast fornlämning, de har en lista som man följer.


Man får inte rubba, ta bort, gräva ut, täcka över eller ändra eller skada en fast fornlämning. Men om man är tvungen att göra ett ingrepp kan man söka tillstånd från länsstyrelsen och man kan överklaga beslutet hos förvaltningsrätten.


Man får inte heller använda metalldetektor pga. man vill motverka plundring och skador av fornlämningar. Men man kan få dispens av länsstyrelsen.


Enl. God ortsnamns sed får inte hävdvunna ortnamn ändras utan goda skäl och i aktuella områden ska kartor och skyltar har svenska, samiska och finska platsnamn.


Man får inte föra ut äldre föremål med stor betydelse för vårt nationella kulturarv utan tillstånd av Riksantikvarieämbetet.
I lagen finns det också beskrivet hur man går tillväga när man vill återlämna olagligt bortförda kulturföremål. Och vem som ska betala för utgrävningen vid exploatering.


Runt fornlämningen finns det s.k. fornlämningsområdet, som kan vara olika stort beroende på vad för sorts fornlämning det är. Det är länsstyrelsen som bestämmer storleken på fornlämningsområdet.


I lagen står det även vem som äger ett fornfynd som hittas av en privatperson och hur man ska gå till väga med att rapportera in det.


Det är ALLA som ansvarar för att lagen följs, d.v.s. kommuner, statliga myndigheter, privata företag och privatpersoner. Och det är länsstyrelsen som prövar tillåtlighet enl. KML och har tillsynen att lagen följs.


Om man nu skulle bryta mot lagen kan man bli åtalad för
Fornminnesbrott: det är när man av uppsåt eller oaktsamhet skadar en fornlämning eller tar hand om ett fornfynd och då kan man få böter eller fängelse upp till 6 månader.
Grovt Fornminnesbrott: det är när det är uppsåtligt, mera storskaligt och man använder speciell utrustning tax metalldetektorer. Eller om värdet av fornfyndet är högt. Man kan då få upp till 4 års fängelse.


Jag tycker det är viktigt att den här lagen finns och följs eftersom man då bevarar vårt historiska arv så även våra barn och barnbarn kan se och lära sig om förr. Förstörs fornminnen så försvinner även en del av vår historia och om fornfynd flyttas och/eller försvinner så vet man inte vilket sammanhang man en gång hittade den och man får mindre kunskap om
forntiden.




Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Bevaring av skelett material. Del 2

Av , , Bli först att kommentera 2

Jordmånen

 

 

En viktig faktor är jordens sammansättning. Skelettet förstörs t ex långsamt i täta lerskikt och mycket snabbare i luckra sandjordar. I kalkrika jordar är gynnsamma för bevaringen, obränt skelett material förstörs inte men i sura jordar med lågt PH-värde bevaras det mycket dåligt. Däremot kan sura jordar bevara organiskt material mycket bra, det har man sett i samband med alla mosslik man hittat t.ex. Tollund och Grauballe männen i Danmark och Bockstensmannen i Sverige. Bockstensmannen i Halland 1935 av lantbrukaren Albert Johansson när han harvade torv. Mossfyndet visade sig vara de ytterst väl bevarade lämningarna efter en man i 30-35-års ålder. Hår, skäggstubb, hjärna och andra mjukdelar var bevarade och han bar en fullständig medeltida klädesdräkt som bestod av hätta, mantel, kjortel och hosor. Han låg sannolikt framstupa i mossen och kroppen var genomslagen av pålar från ryggsidan. Skelettet visar inga andra tecken på att ha varit utsatt för yttre våld. Han är daterad till ca 1350. Han finns numera på Varbergs museum.

Klimatet spelar även en roll i bevarandet, fuktiga och varma miljöer påskyndar nedbrytningen, medan torra, såväl heta som kalla, klimat bevarar. Som t.ex. kroppar av både människor och djur som blivit naturligt mumifierade i torr och het ökensand och djupfrysta hela kroppar av människa och t.ex. mammut som bevarats av permafrosten i arktiska klimat.

 

 

Nästa del: Tafonomi – Nedbrytningsprocesser

 

KÄLLA: Osteologi, Benens vittnesbörd av Ebba During.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Bevaring av skelett material från människa och djur under årtusenden, hur är det möjligt? Del 1

Av , , Bli först att kommentera 0

 Bensubstans och bevaring

 

Benet är uppbyggt av både organiskt (kollagen) och oorgansiskt (kalciumfosfat) material. Bevaringsförmågan hos ben är beroende av en mängd olika faktorer.

Generellt kan man säga att obränt skelett material av människa har sämst bevaringsförmåga, medan kremerat eller hårt bränt benmaterial bevaras bäst. I det sista fallet har benen befriats från merparten av det organiska materialet innan det hamnar i jorden. Detta kan även gälla de djurben som är måltidsrester som har kokats och/eller stekts och ätits rena innan de hamnat i jorden. De har alltså redan genomgått en viss konserverande procedur.
Ben från däggdjur har dessutom en kompaktare struktur och är därför ofta kraftigare och har bättre motståndskraft än människans ben mot nedbrytande faktorer. Vuxna individer från både människor och djur har bättre förutsättningar att bevaras än ben från unga pga att benen från unga är mera porösa och mindre kompakta än de från vuxna och förstörs därför lättare i jorden.

Fågelskelettet är byggt av tunna, luftfyllda ben och bevaras därför mkt dåligt. Fiskskelett från tex lax och sill består av fettrika ben och bevaras sämre än tex torsk och abborre som består av fettfattiga ben.

Man kan säga rent allmänt att stora, grova ben bevaras bättre än små, tunna benbitar. Dessutom har olika skelettdelar olika bevaringsförmåga både hos människor och djur, tex har rörbenen bättre förutsättningar än kotor att bevaras medan kotorna bevaras bäst hos fiskar. Tänderna som består av skelettets hårdaste material, emaljen, bevaras bäst.

Nästa del: Hur bevarandet påverkas i olika jordmåner….

 

KÄLLA: Ostelologi, Benens vittnesbörd av Ebba During.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Fyndplatser och föremål som visar på kontakter mellan Medelhavet och Nordeuropa under bronsåldern

Av , , 2 kommentarer 2

 Det fanns två breda kontaktkorridorer i Europa, en västlig mediterran, från Levanten till Brittiska öarna och en östlig, från Anatolien upp till Sydskandinavien. Det är utbredningen av åtta olika fyndkategorier, som t.ex. vissa typer av svärd, yxor och öronringar, från 1700-1500 fkr som visar detta.

Man har hittat krumsvärd, toppiga huvudbonader, kvinnofigurer med armarna i identiska ställningar, hjälmar med horn och dubbelyxor vid östra Medelhavet och Mellanöstern men även i Danmark och Sydsverige.
I de södra områdena, där det finns skriftliga källor, är dessa former och attribut kopplade till gudar eller kungamakten och det verkar som det var endast uteslutande dessa som nordborna reproducerade och tog till sig på ett eller annat sätt.

Ett annat exempel på ett härskarattribut från Mellanöstern som dök upp i förändrad form i Sydskandinavien är den hästdragna stridsvagnen med ekerhjul. Den äldsta krigsvagnen kommer från Anatolien och Syrien och dateras till ca 1900-1800 fkr.
Stridsvagnen användes inte, enl. arkeologiska källor, norr om Karpaterna men i Sydskandinavien gjordes under bronsåldern hällristningar av hästdragna stridsvagnar med ekerhjul. Den mest berömda är stridsvagnsscenen på en av hällarna i den berömda Kiviksgraven i sydöstra Skåne. Gravens äldsta del, och det var sannolikt då bilden av stridsvagnen kom till är daterad till ca 1400 fkr.
KIVIKSGRAVEN
Kivikgraven är ett av Nordens största rösen med sina 75m i diameter, och ligger på den skånska östkusten.
Den har haft skiftande öden och på 1700 talet användes den som för stentäkt. Man hittade kistan 1748 och av de tio hällarna i den 3,25 m långa kistan var åtta stycken inristade med olika dekorationer av olika slag i strama kompositioner. Hällarna skingrades och inte förrän 1932 gjordes en efterundersökning av platsen och man gjorde då en rekonstruktion av graven med dess omgivande röse. En av stenarna hade då försvunnit och en blivit svårt skadad. Rekonstruktionen blev inte lyckad.
Tre av hällarna visar stramt uppställda motiv som ramats in med dubbla ramar, och som alltid uppträder parvis: hästar, hjulkors och stiliserade yxor med utsvängda eggpartier. Två av stenarna visar skeppsbilder och två visar processioner av människor klädda i kåpor eller masker, musikanter, offerkärl ev. en hingsthetsning och ett vagnekipage.
En av stenarna har en bild på två yxor, med en spetsig hatt i mitten och två lansar (?) som stöder yxorna har sin parallell i de hettitiska kungliga rituella bildstråket, och bruket att använda två rituella yxor pekar även mot de minoiska dubbelyxorna. Den spetsiga hatten indikerar på gudomlig status enligt den hettitiska traditionen och har paralleller i de gyllene spetsiga hattarna från Centraleuropa.
Utformningen av stenarna i Kivik har sina likheter i de stele som finns i de mykenska schaktgravarna. Även stenen med processionen har sina likheter i den mykenska kulturen: S formade ickemänskliga har man ibland hittat på mykenska krukor och i Tiryns har man hittat en sigillring av guld. På ringen kan man se fyra lejonhuvade demoner som går mot en gudinna sittande på en fällstol med en höjd bägare i handen. Demonerna håller i dryckeskärl och deras kroppar har en S form, nästan identiska med figurerna i Kiviksgraven. Om man skulle ändra storleken på figurerna så de passade på varandra så skulle S formen passa perfekt.
BALKÅKRA
I Balkåkra utanför Ystad i Skåne har man hittat en bronstrumma som ett offerfynd. Trumman har eventuellt tjänat som ceremonitrumma. Slitspår i hålen vid den övre kanten antyder att den varit upphängd när den användes och består i övrigt av flera hopnitade plattor som bärs upp av tio hjulkorssymboler.
Trumman har tillverkats i Sydösteuropa. Vid Hasfalva i Ungern har man hittat en likadan trumma som förmodligen har blivit gjutet i samma form som trumman från Balkåkra, eftersom de missar som tillkommit i gjutningen av Balkåkratrumman även finns i trumman från Hasfalva. Fyndet i Balkåkra saknar motstycke i Norden.
TRUNDHOLMSVAGNEN
I Trundholms mosse på Själland har man hittat en bronsvagn dragen av en häst med en solskiva som var ca trettio cm stor. Den är daterad till ca 1500-1300 fkr. Både vagnen och hästen har fyrekrade hjul. De symboliserar solen dragen av en häst över himmelen. Skivan är gjord av två konvexa, cirkulära halvor av brons som är sitter ihop. Bara den ena halvan har ett tunt lager guldplåt och det tror man representerar solen på dagen och baksidan som är mörk representerar natten då solen är i ”underjorden”. Den guldbelagda sidan syns för publiken när man drar vagnen från vänster till höger (precis som solen rör sig på dagen) och när man kör tillbaka vagnen ser publiken den mörka baksidan. Eftersom hjulen fungerar har man nog antagligen använt vagnen förmodligen i ceremoniella sammanhang. Skillnaden mellan den guldbelagda sidan och den mörka sidan kan kopplas till ”solen under dagen”, en manlig sol- eller vädergud, och nattsolen, en kvinnlig solgudinna, i den hettitiska kosmologin. Solvagnen från Trundholm kan lätt passa in i den hettitiska tron på det gudomliga paret, väderguden och solgudinnan från Arinna. Solskivan kan även kopplas till Egypten och solguden Aton som ofta har formen som en skiva. Atonkulten i Egypten kulminerar under Echnatons regeringstid 1364-1347 fkr.
FÄLLSTOLAR OCH DRYCKESCERMONIER
I Guldhöj i Danmark grävde man ut en skadad gravhög 1891. I högen fanns det fyra begravningar som är daterat till äldre bronsålder. Tre av kropparna var lagda i ekkistor. I den största kistan fanns en resterna av en hövding. Han hade förutom kläder och bronsföremål även storslagna träföremål som t.ex. träskålar och en fällstol av ask med ett säte av utterskinn. Man har daterat föremålen enl. dendrologi till 1381 fkr. De två träskålarna var dekorerade med tennstift som visar att mannen måste ha varit mycket förmögen som hade råd med detta. Stiften formade en stjärna på undersidan av skålarna så andra kunde se den när mannen drack och kopplas därför samman med en solkult.
Fällstolen är av en typ man har hittat bla i egyptiska kungagravar. Och man har sett att om man hittat fällstolar har man även hittat dryckeskärl.
På Knossos på Kreta finns det fresker där män sitter på fällstolar mittemot varandra och dricker från kalkar. De illustrerar en dryckesceremoni som även kan hittas i Anatolien och i Pylos på det mykenska fastlandet.
EN LINEAR-B VARIANT I SVERIGE
I Släbroparken i Nyköping har man hittat några unika hällristningar. Ristningarna består av olika varianter av rundande eller fyrkantiga ramfigurer med ornamentik. Mittpartierna har skålgropar, streck och linjer i olika kombinationer, skepp, djurfigurer, vapen och fotsulor saknas helt.
Det som är unikt är att på Lipariöarna vid Sicilien finns det tecken som av språkforskare betraktas som en lokal variant av Lienar B skriften. 15 av dessa tecken kan man hitta just i Släbroparken.
ANDRA TECKEN PÅ KONTAKTER
  • Man har hittat krumsvärd både i brons och på hällristningar och de kommer ursprungligen från det hettitiska riket.
  • Man har hittat ”mössor” i rika bronsåldersgravar och det är tecken på kunglighet bland hettiterna.
  • I Nebra, Sangerhausen, har man hittat en skiva i brons som föreställer solen, månen, en båt och stjärnbilder, varav en har man tolkat som Plejaderna. Den är nerlagd ca 1600 fkr. Och man tror den har kopplingar med Egypten.
  • Man har hittat ett svärd i Danmark av Hajdusamson-typ (NÖ Ungern) och ett liknande svärd har man hittat i Bragby, Uppsala.
  • Man har hittat pärlor av baltisk bärnsten i bronsålders vrak i Medelhavet
  • I Uluburun-vraket i Medelhavet har man hittat en ceremoniyxa av sten från N Balkan-Bulgarien/Rumänien.
  • De Danska och skånska storhögarna från Äldre Bronsåldern är en kopia på kupolgravarna i Mykene.
Arkeologi i Norden 1, Burenhult, Göran sid. 426, 441-442, 418-420, 454
The rise of Bronze Age society, Kristiansen & Larsson. Sid 190-192, 294, 303-305
Föreläsningarna
2 kommentarer
Etiketter: