Bevaring av skelett material. Del 4

Utgrävning och tillvaratagande – en komplicerad process

En annan betydelsefull process som kan ”drabba” ett osteologiskt material är den arkeologiska utgrävningsprocessen, dess metoder och teknik. Här spelar utgrävarens förmåga att känna igen ben, en stor roll. Det är nämligen inte alltid så lätt att kunna skilja benfragment från sten- och träfragment.

Ett obränt benmaterial mår bäst om det friläggs noggrant före upptagning, att man inte utsätter det för starkt solljus och uttorkning, då spricker det och att man undviker att stoppa fuktiga ben i plastpåsar där de snabbt börjar mögla om påsen försluts. Man ska även undvika alltför ivriga rengöringar i fält, utan bara lätt borsta bort eller på ett annat sätt avlägsna löst sittande ”smuts”. Man ska även om en skelettdel som har gått sönder i flera bitar, men ser ut att ha varit hel när den hamnade i jorden, kan tas upp och förpackas separat och inte blandas med andra delar. På det viset kan osteologen, vid en senare analys, få bättre möjlighet att klistra samman benet till t.ex. ett helt lårben, som man kan använda till olika sorters mätningar. Det är också viktigt att förpackningarna med ben märks på ett beständigt sätt, sa att en senare sammanblandning av material från t.ex. olika gravar, lager och fyndnummer kan undvikas.

Att finsållning och vattensållning används är viktigt för det osteologiska materialet, då speciellt små ben av människa t.ex. hörselben, ben och fjäll från fisk kan upptäckas och tas hand om. På så vis kan en underrespresentation undvikas av vissa benslag och arter och man får ett bättre och pålitligare fyndmaterial. Förr i tiden under fältarbetet gjorde man ofta bara en grovsållning av materialet med resultat att man fick en kraftig underrespresentation av t.ex. fiskben med resultat att man trodde att de t.ex. inte ätit fisk i någon större grad…

Nästa del: Benmaterialet och Osteologen.

KÄLLA: Osteologi, Benens vittnesbörd av Ebba During.