Aristokratiska miljöer i Norra Norden under äldre järnålder

Av , , Bli först att kommentera 0

 

Hemtenta Moment 1 Arkeologi B-kursen

av 
Ylva Ekberg, Vt 2012

Betyg G

 

 

 Under yngre romerskjärnålder och folkvandringstiden fanns det i norden inte några nationella statsbildningar utan det fanns lösare sammanbunda enheter, småkungadömen.

Enligt Ramqvist (2005a:26) fanns det i Norden ett 15-tal småkungadömen som var fristående samhällen med varierande grad av kontakt med  varandra.

Det verkar vara så att Mellannorrland och Sydösterbotten inte haft mycket kontakt med varandra pga geografiska hinder (Bottenviken) medan Tröndelag och Mellannorrland trots relativt stora geografiska hinder och svstånd kan ha haft mycket kontakt med varandra (Ramqvist 2005a:28f). Ramqvist har dragit de slutsatserna pga den matriella skillnaden resp likheten mellan områderna.

Ramqvist skriver att Mellannorrland inte förmedlat de västliga sk importfynd som är utmärkande för SV-Norge-Tröndelag-Mellannorrland som tex spannformiga kärl; vulstkärl; Vestlandskittlar till Sydösterbotten eftersom de helt saknas där. (1993:120f). Och att det inte heller finns de för Mellannorrland så typiska spadformiga ämnesjärn där utan bara i Rakanmäki, Torneå i norra Österbotten. Det tyder mer på en nord-sydlig förbindelse än en öst-västlig enligt Ramqvist. Och tvärtom så finns det i Sydösterbotten en typ av boplatskeramik som inte finns på mellannorrlänska boplatser.

Det måste enligt Ramqvist ha varit mycket nära förbindelser mellan framförallt Medelpad, Tröndelag och SV Norge (1993:124), eftersom det finns så påtagliga likheter på tex de sk kittelgravarna.

Förbindelserna med Mälardalen har hittas genom fynd på Helgö. Man har hittat spadformiga ämnesjärn och norrlänskt skiffer men även björnskinn och älghornsmaterial till bla kammar har hittats där, men det saknas korsformiga spännen, spannformig- och vulstornerad keramik och Vestlandskittlar.

Ramqvist har dragit den slutsatsen att de Mellannorrlands västliga förbindelser har varit av politiskt art och de sydliga av ekonomisk karaktär. (1993:126)

Enl Ramqvist (2005b:13f) sa anläggs de första permanenta bondgårdarna längs Mellannorrlands kust vid århundradena omkring Kr.f. Det blire en uttalad bondebygd med gårdar längs de större dalgångarna och i bla Njurunda, Selånger, Skön, Alnö och Timrå.

Husen var oftast av typen treskeppigt långhus ( 20-50 m långa och 5-9 m breda) och innehöll bostadsrum, stall, förråd, arbetsrum, grovkök etc. Runt huset fanns mindre hus som hade någon egen funktion som tex vävstuga eller smedja. Dessa treskeppiga långhus är enl Ramqvist typiskt för småkungadömmets tid.

Under den här tiden började man även begrava sina döda direkt vid den egna gården i synliga högar och stensättningar (Ramqvist 2005b:15f) men det var bara en eller ett par personer i varje generation som begravdes på det sättet. Var den övriga befolkningen ligger är fortfarande okänt.
Gravarna var oftast en rund, välvd hög eller en låg flat stensättning med jordfyllning.

De största högarna finns i Högom och Kvissle med en diameter över 40 m och höjd 5-6 m.
Dessa storhögar visar en särskild social status.

Tillgången till järn var viktigt under den här tiden, både för småkungadömmet och för relationen mellan de olika småkungadömena.

Den mellannorrlänska järnproduktionen fanns i Jämtland där man hade en stor överproduktion. (Ramqvist 2005b:16f)

Även Tröndelag, SV-Norge och Ö-Norge hade en egen järnproduktion.

Mälardalen hade ingen egen järnproduktion men man har hittat järn från bla Mellannorrland där.

Ett annat nytt fenomen under småkungadömets tid är fornborgarna.

I Mellannorrland finns det 19 st kända fornborgar (Ramqvist 2005b:17ff)  och de finns även i de flesta andra nordiska småkungadömerna.

De byggdes för att möjligöra kontroll av viktiga farleder från inlandet till kusten och som skydd vid oroliga tider.

Enl Ramqvist (2005b:22) fanns det i Mellannorrland sex avgränsande områden med fornlämningar, folkland som skiljs åt av skogsområden.

De finns längst kusten och bara på ett ställe i inlandet, runt Storsjön i Jämtland. Det var ju i Jämtland som allt järn producerades till hela Mellannorrland.

Den sociala skiktningen i Mellannorrland under denna period kan man se i det gravmaterial man hittat.
Man kan enl Ramqvist (2005b:23ff) se två skikt klart i det mellannorrlänska samhället och ett tredje genom ex. silentio.

De som tillhörde de högre skikten begravdes i gravhögar eller stensättningat medan de lägre skikten begravdes i ännu inte funna gravar.

De synliga högarna och stensättningarna kan man dela upp i minst två grupper, vanliga och monumentala. De monumentala har en diameter över 30 m.
 

HÖGOM

Högom ligger brevid den nuvarade staden Sundsvall i Medelpad och är en av Norrlands mest omskrivna gravfält genom sin ordnade ansamling av storhögar och uppenbara monumentalitet, och har en stor betydelse för förståelsen av den socio-politiska stukturen i det mellannorrlänska samhället under äldre järnålder. (0-600 ekr).

Hög nr 2

Dagmar Selling och Sverker Janson började utgrävningen av hög nr 2 sommaren 1949 och avslutade undersökningarna 1951.

Högen var ca 40 m i diameter och 4,5 m hög. I högens centrum var ett kärnröse 19 m i diameter och 1,5 m högt.

Ovanpå kärnröset fanns en jordfyllning som var upp till tre meter tjockt (Ramqvist 2005b:48).

Kärnröser var mkt välkonstruerat av väl valda stenar med större stenar runt om och mindre stenar i centrum. I mitten fanns en rest sten, som stack upp ca 0,6 m över rösets yta och alltså under jordfyllningen.

Man tror att det tagit 80 personer under två månader att bygga en hög som var 40 m i diameter och sex meter hög.

Centralt i röset fanns en kammare som tryckts ihop av tyngden av stenar och jord. Kammaren var ca 5×2 meter stor och låg i Ö-V-ligt riktning och varit nergrävd ca 0,7 m under den ursprungliga markytan.

Kammarens väggar var gjorda av liggande trästockar och/eller grova plankor (Ramqvist 2005b:52) och taket bestod av ett dubbelt lager av stockar som täckts med minst två lager björknäver.

Den döde mannen låg på en säng med ögleformade beslag och det är mkt sällsynt. Och det verkar som sänggravarna hör till ett högre skikt som ofta visar tidig-kristna inslag, som huvudet i västlig riktning, tillsammans med hedniska el helt kristna symboler. (Ramqvist 2005b:56

”Högom-mannen” var försedd med en fullständig vapenutrusning. Han hade med sig:

  • Svärd
  • Skäld
  • Spjut
  • Lans
  • 2 yxor
  • 36 pilar (i koger)
  • dolk (på bältet)
  • pilbåge (bara fragment kvar)

 


      Vapnen i kammargraven, förutom yxorna och ev en pilbåge

Svärdet var av typen spartha typ med en munbleck vars framsida är uppdelade i två friser, den övre i geometrisk stil och med almandininfattningar och den undre med stil I-ornamentik. På baksidan av munblecket finns även inristade rader av XX-motiv som enl Ramqvist tolkas som runtecken som betyder gåva. (Ramqvist 2005b:63)

Spjutet tillsammans med lansen var en klassisk uppsättning vapen under romersk järnålder och folkvandringstid (Ramqvist 2005b:64)

Pilarna var långa och smäckra och lämpade för strid. Ramqvist skriver att Fett menar att dessa spetsar tillhörde ett högre samhällsskikt.

Ramqvist menar att vapen var symboler på makt, socio-politisk ställning och funktion i de folkvandringstida samhällerna (2005b:66) och att alla vapen inte var ”var mans egendom” och att när det gäller vapenuppsättningen i Högomgraven så har den en klar interregional prägel och går långt utöver den ”vanliga” krigargraven. Högom mannen måste alltså haft en militärpolitisk viktig roll.

I gravkammaen fanns även en av Europas bäst bevarade sadel från folkvandringstid. Ramqvist skriver att sadeln var ett attribut för de högre sociala skikten som furstar och kungar. (2005b:72)

Till sadeln hörde det till 2 betsel vilket det ena var ett stridsbetsel som bestod av 26 delar och fragment och ett par sporrar.

Ryttargravar och hästgravar speglar en hög social status.

Guldfynden

Det fanns i kammaren sju saker av guld:

  • två släta fingerringar
  • två guldstickor av tandpetarstorlek
  • två ögleförsedda pendanger
  • en guldplans av samma vikt och storlek som en romersk solidus, den låg på den dödes bröst, dvs som en karonspenning enlig gammal grekisk och senare romersk sed

Den döde hade på sig en tunika, byxor, mantel och troligen skor.

Dräkten som var av ylle och rödfärgad med sochenilllus som importerats, förmodligen från polskt område.

Tunikans nederkant och mancetter samt byxans nederkant hade en ca 4-6 cm breda vävda brickband. Brickbanden hade mönstervävts med hästtagel.

Han hade tre olika uppsättningar av agraffknappar på dräkten, sammalagt 68 knappar fördelade på 10 häktespännen på tre plagg. (Ramqvist 2005b:86)

Knapparna är av följande typer:

·        Knappar i ärmlinningarna, två par på varje ärm placerade 3+3 = 12 exemplar. Knapparna är konvexa, av silver, förgyllda och niellerade samt ornerade med stil I-motiv

·        Knappar till extratunikans ärmlinningar (möjligen till någon form av huvudbonad), två par á 2+2 = 8 exemplar. Knapparna är cylindriska, av silver, förgyllda och niellerade samt på den något försänkta toppytan ornerade med triskelmotiv i relief.

·        Knappar till byxlinningarna, två par på varje byxben placerade 3+3 = 12 exemplar. Knapparna är cylindriska, av brons, förgyllda och niellerade samt på de plana toppytorna ornerade med ett hästsko- eller omegamönster i relief

·        Knappar till blusens sidosprunn; knappar till nedersta delen av fotpartiet som kan ha suttit på byxan,  skodonen eller i nederdelen på en underbyxa; samt till extrabyxorna under den dödes huvud. Två par på varje sida på blusen respektive byxans nederdel, placerade i samtliga fall 3+3 = 24 exemplar. Knapparna på extrabyxorna uppträder också i två par á 3+3 = 12, men de båda paren här vinkelställda, sannolikt på grund av att byxorna varit ihopvikta. Knapparna är skivformade, av silver och i åtminstone några fall ornerade med cirklar och punktlinjer

(Ramqvist 2005a:81)

I kammaren ganns det även en del husgeråd. De antas ha varit fyllda med olika former av mat eller dryck.

De flesta kärlen låg i kammarens SÖ del och i kammarens norra del låg det bara 2 glasbägare med tillhörande näveraskar, de låg brevid mannens högra sida och är gravens mest exotiska artefakter och kommer från Svarta havs området. (Ramqvist 2005b:106f)

Bronskärlen i graven är provinsilromerskt importgods och de två keramikkärlen är norsk import.

I den SÖ delen verkar det som det har varit uppdukat för två personer med en mat – och dryckes servis för två + ett tvättfat med tillhörande kam. Det verkar som den norra delen har varit en privat del och den SÖ delen en ”festsal”.

I graven finns inte mindre än tre olika religoner representerade: Asatron, Kristendomen och grekisk-romersk religon (Ramqvist 2005b:115)

Hög Nr 3

I hög nr 3 i Högom har ingen grav i själva högkonstuktionen, men det finns sannorlikt två innebrända kvinnor i det mycket fyndrika och välbevarade hus som ligger under högen (Ramqvist 2005b:118)

I högens fyllningsmaterial har man dessutom hittat fynd som visar på ett avancerat ädelmetallhantverk ägt rum på boplatsen.

Graven är egentligen en kenograf men det finns ett gravklot som ett kärnröse och det tyder på att gravhögen rests till moinne av de två innebrända kvinnorna.

Ramqvist anser att huset har utsatts för ett överraskande överfall med en efterföljande brand(2005b:121). Och att man kanske direkt efter branden tillrett en begravningsmåltid i den stora härden som ligger över den S långsidesväggen samt byggt ett symboliskt röse och välvt en storhög över alltihopa.

En 14C dateringen är det troligt att huset byggdes under slutet av 300 talet och att det brann ner under 400 talet.

Huset saknar spår av treskeppigheten, man har ej kunnat hitta spår efter stolphål.

I huset har man hittat två stolphålsrader som i den västra delen går tvärs igenom rummet, från långvägg till långvägg. (Ramqvist 2005b:125)

Mitt emellan stolpraderna ligger en liten härd och ungefär en meter V om den västligaste av de båda stolpraderna har det gptt en mellanvägg, byggd på en träsyll. Dessa tolkas av Ramqvist som ett högsäte, och är isfall den enda nordiska exemplet från folkvandringstid.

Man har hittat en benpilsspets som satt instucken i flätverksväggen. (Ramqvist 2005b:130f)

Det bör betyda att huset brann pga krigiska förvecklingar, allt från röveri till större slag.

Eftersom Högomgården sannorligt utgjorde säte för detta samhällets högsta skikt och alltså var intressant antingen för att slå ut en politisk ledning eller för enskilda rövarband att komma över produkter och värdesaker.

Alldeles innanför husets norra långvägg har man hittat pärlor som räknas som ett ovanligt fynd. (Ramqvist 2005b:135)

Det har varit sammalagt 235 pärlor, förmodligen i tre rader och sammanhållet av en S-formad bronshake.

Enl Ramqvist var huset inte en boplats utan en regional samlingslokal, och att de två innebrända kvinnorna var av socialt hög rang.

Det står klart att flera av föremålen i Högom som har sitt ursprung i SÖ Europa har kommit till Mellannorrland via västliga vägar och via de västliga vägarna har framförallt de fynd kommit som kan betecknas som prestigeföremål som har son funktion i den socio-politiska sfären av samhället. (Ramqvist 2005b:159)

Oavsett om föremålen kommer från SÖ eller Västeuropa uppträder alltid fynden i Norge, framför allt SV-Norge och Tröndelag som förbindelselänkar till Mellannorrland.

Föremålen som är av östskandinaviskt typ är av enklare karaktär och återspeglar andra typer av förhållanden.

Men man måste dock ha i tanken att grupper från Mellannorrland direkt deltagit som legosoldater och kanske officerare i den romerska armen under några år och sedan kommit hem med sold och byte och kanske även nya vanor och ideer.

 

Källor:

Persson, 2009 AIN 11. Centralorter i Västernorrland under järnåldern

Ramqvist, 1993. Gene, en stormansgård från äldre järnålder i Mellannorrland.

Ramqvist, 2005a. Några aktuella problemställningar inom nordlig arkeologi

Ramqvist, 2005b. Mittnorden under det första årtusendet e Kr.

Bli först att kommentera

Barnet från Taung – den första australopithecien

Av , , Bli först att kommentera 1

 Australopithecierna var apliknande varelser med små hjärnor som levde under en period för mellan fyra och drygt en miljon år sedan. De tog det första steget på vägen mot mänskligheten genom att gå på två ben. Den första kända fossilen av en australopithecin var ansiktet och den naturliga avgjutningen av hjärnan på ett litet barn funna i ett kalkbrott i Buxton nära byn Taung i sydafrika 1924.

Den nyutnämnde australenska professon i anatomi vid Witwatersranduniversitet i Johannesburg, Sydafrika, Raymond Arthur Dart, slog världen med häpnad 1925 genom det sensationella tillkännagivandet att han upptäckt en fossil som han påstod var en mellanform av apa och människa. Charles Darwin hade i sin Decent of Man, som publicerades 1871, förutsagt att: ”Det är… troligt att Afrika tidigare beboddes av utdöda apor som var nära släkt med gorillan och schimpansen … och eftersom dessa båda arter numera är människans närmaste släktingar, är sannorlikheten större att våra äldsta förfäder levde på den afrikanska kontinenten än någon annanstans” Men Darwins tanke att man skulle träffa på belägg för människans ursprung i Afrika avfärdades i slutet på 1800-talet och i början av 1900-talet på grund av fynd gjorda i Indonesien och Kina vid den här tiden.

Man flyttade blicken till Afrika på grund av en fossil som lämnades på Darts tröskel i slutet av 1924. Fossilen låg i den ena av två lådor bland en massa sten, som några gruvarbetare hade sprängt loss från ett kalkbrott i närheten av Taung vid västra utkanten av Kalahariöknen i norra delen av mellersta Sydafrika.

I lådan låg ett kalkstensblock som innehöll en fossil bestående av kraniet, ansiktet och underkäken av ett barn som passade ihop med ett annat block som innehöll en naturlig avgjutning av hjärnskålens insida. Denna hade bildats efter barnets död genom att kraniet fyllts med sand som sedan stelnat.


Dart minns att han genast tänkte: ”Det här är nog ett av de viktigaste fynden som någonsin gjorts i antroplogins historia”

Hans beskrivning av Tuangfossilen publicerades den 7 februari 1925 i tidskriften Nature. Trots att han kallade fossilen ”Australopithecus africanus” (sydapan från Afrika), ansåg Dart att den var ett mellanting mellan apa och människa. Fyndet fick stor publicitet och tidningsrubrikerna löd ”Felande länk funnen”.

Den rådande uppfattningen bland forskarna 1925 var att den ”felande länken” i utvecklingskedjan mellan apor och människor borde ha större hjärna och apliknade käkar och tänder.  Denna uppfattning var baserad på ett fynd från England som senare visade sig vara en förfalskning. Taung fossilen hade en liten apliknade hjärna och människoliknade käkar och tänder. Taung debatten rasade i vetenskapliga tidskrifter och sammanföll delvis med dagstidningarnas rapporter från rättegången mot John Scopes för att denne undervisat om evolutionsteorin i en skola i Dayton, Tennessee.

1938 hittades den första vuxna australopithecien av Robert Broom i nuvarande Gautengprovinsen i Sydafrika. Man har även senare hitta fler fossiler av australopithecien. Man har nu hittat drygt 1000 ben av våra äldsta förfäder i Sydafrika. Fynden visar att minst två olika slags australopithecier, en mera spencligt byggd och en mera robust, samt att olika slags tidiga människor levde i södra Afrika för mellan tre och en miljon år sedan.

Bli först att kommentera

Upptäckten av människans forntid

Av , , Bli först att kommentera 1

 Även om tanken att mänskligheten var tiotusentals år gammal har funnits hos grekerna, egyptierna, assyrierna och babylonierna vad den enda ramen för människans historia och världens ursprung i det medeltida Europa de skriva dokumenten, i synnerhet Bibeln.

 
James Ussher, Ärkebiskopen av Armagh, påstod att världen skapades mitt på dagen den 23 oktober år 4004 fkr och det har varit föremål för löje i modern tid. Men han var inte ensam som slog fast ett sådant datum: Den judiska kalendern lägger fortfarande världens skapelse till 3761 f.kr. och den engelske 700 tals teologen Beda hade uppskattade den till 3952 fkr.
 
På den tiden betraktades Bibeln som Guds ovedersägliga ord och det fanns inga tekniker som gjorde det möjligt att skapa en kronologi som bygger på naturvetenskap istället för heliga texter.
 
Man hittade flintredskap från paleolitikum (äldre stenåldern) men man förstod inte dess betydelse.
Omkring 1690 hittade tex John Conyers ett stort spetsigt föremål av svart flinta i ett grustag vid Grays Inn Lane utanför London. Vi vet nu att det var en flera hundra tusen år gammal handkil som hittades tillsammans med ben från en ”elefant” (förmodligen mammut), men man trodde då att det var ett vapen, använt av en britt, för att döda en elefant som importerats under romartiden…
 
 
1771 hittade Johann Friedrich Esper, en bayerk präst, människoben tillsammans med lämningar av grottbjörn och andra utdöda djur i Gailenreuthgrottan i närheten av Bayreuth. Han var osäker om de kom från en druid, en människa från tiden innan syndafloden eller om det var en helt vanlig dödlig från en senare period. Men han drog slutsatsen att människobenen egentligen inte hörde hemma med de fossila djurlämningarna, utan att de hamnat där senare…
 
Men forskarna började dock ifrågasätta Bibelns skapelseberättelse.
I Frankrike insåg Georges Cuvier skillnaderna mellan de fossila djuren och deras moderna motsvarighet. Denna insikt kulminerade så småningom i evolutionsteorin.
Dessa första aningar i slutet av 1700 talet bekräftades på 1800 talet.
Paul Tournal gjorde utgrävningar av Bizegrottan 1826 och fann mänskliga kvarlevor tillsammans med ben från utdöda djur samt stenredskap. 1834 blev han ännu mer övertygad om fyndens betydelse efter att ha granskat ben av sjur som numera är utdöda och funnit spår efter skärverktyg som måste vara tillverkade av människor.
 
De nya flod- och glacial teorierna (dvs att långsamma avlagringsprocesser i floden och erosion av glaciäer utgör förklaringen till jordens utseende) fick många att ändra uppfattning i frågan om människors och fossila djurs samtidighet.
 
Dessa teorier hade stort inflytande på engelska biologer som Charles Darwin, Alfred Wallance och Thomas Huxley och på utvecklingen av evolutionsläran. 
 
Även andra biologer började frångå sitt tidigare synsätt, som hämmades av den bibliska berättelsen att jorden hade skapats på sju dagar och tänkte i banor som gick ut på att den hade ett oändligt långt förflutet…
 
Bli först att kommentera