Jag tror att om jag orkade gräva

 så skulle jag någonstans nära marken se hur det smått gröna nyfiket titta upp men

Nu har jag ju inte armstyrkan till det så jag får vackert vänta. Men ändå, grusvägen tittade fram och när jag gick där så skrapade jag lite försiktigt med foten för man vet ju aldrig, det kan ju vara grusbilens fel men det var vägen och det gör mig glad.

Att allt detta kalla svarta ska ta slut och solen ska få värma igen.

ha en fin afton!

Kan man ana en fjäril?

Jämte dig 

en förvånansvärt råbarkad
horisont

nedlagd framför fotsteg av mjukaste dun.

Hör du nu salarna i skogen tömmas

ge estrad

till det tänkta livet 

och
kanske sitter du redan där

visslande som den första dagens

lättnad.