Maxade tankar

Jag – profitören del 4

Forts på serien.

 

Min historia tror jag inte är alltför ovanlig. Det finns många läkare jag träffat som berättar ungefär samma sak, hur man inte står ut med den arbetssituation man har. Samtidigt måste man ha en inkomst och då gäller det att hitta utvägar. En del stannar kvar men skapar sin egen kokong inom verksamheten och uppfattas av många som griniga och sura. De kör sitt eget race och bryr sig inte om verksamheten i stort. En del säger upp sig och åker runt på tillfälliga jobb, antingen som stafettläkare via något uthyrningsbolag eller som vikarie. Sen finns en del som hamnar, som jag, med att jobba som egen företagare i nån mer fast mottagningsverksamhet antingen sin egen eller nån annans. Sen finns alltid ett antal som gör det med nån ide att kunna tjäna mycket pengar. Däremot har jag aldrig träffat nån doktor som sagt upp sig och börjat jobba med något helt annat men dom kan naturligtvis finnas också. För att kanske vara lite övertydlig det finns många doktorer som trivs på sitt jobb oavsett vem som driver verksamheten. Det jag skriver är om dom som inte trivs.

 

Jag har funderat väldigt mycket på vad det var som utlöste att jag plötsligt mådde så dåligt. Dålig ledning har man träffat förr utan att lida av det. Till slut insåg jag det jag egentligen redan visste genom att jag gått en del ledarutbildning och läst om gruppdynamik. Det största förståelsen fanns i det man kallar för krav-kontroll modellen. För att må bra på ett jobb med höga krav måste man också ha känslan av kontroll. Som jag tidigare skrivit så ändrades alllså förutsättningarna på jobbet från göre ort – utom min kontroll. Förlorar man den känslan hamnar man i en spänd arbetssituation. I den modellen kan man dessutom införa en tredje variabel, det sociala stödet. Bra socialt stöd ger mindre risk för ett illabefinnande. Jag var alltför dålig på att berätta hur jag själv mådde och jag hade för få riktigt nära vänner som kunna ställa mig mot väggen och undra hur jag mådde.

Det jag dessutom insåg var att jag nog var betydligt mer känslig än vad jag själv velat inse, jag har ofta velat se mig själv som hårdhudad men där hade jag fullständigt fel.

Idag vet jag lite mer om mig själv, jag vågar lite mer på mina känslor och jag trivs med mitt jobb igen.

krav-kontroll modellen

 

 

Vem vet kan det bli en del fem också?

14 kommentarer

  1. Göran Jonzon

    Att ha krav riktade mot sig utan att man fått verktygen och metoderna för att uppfylla kraven, är nog det säkraste sättet att bryta ned en människa på.
    Frågan är om det inte går att likna vid en mildare form av psykisk tortyr ?
    Tyvärr så är det just precis vad jag uppfattar håller på att ta knäcken på många inom offentliga förvaltningen.
    När man bygger upp positionerna för ledare och styrande i för höga hierarkier, så tappar strategerna lätt kontakten med vardagsproblemen och börjar istället idka sin ledning enligt sultanmodellen, dvs att all information och återkoppling sker via en rad mellannivåer.
    Därmed filtreras allt och besluten bommar sitt mål eller i värsta fall motverkar sitt eget syfte.
    Det här är frågor jag tycker är bland de viktigaste vi tar upp med våra egna kommunanställda direkt från start vid ett ev. maktskifte i kommunen.
    Ska vi kunna nå framgång med vad vi planerar utifrån våra arbetsgrupper, är det fundamentalt att alla anställda i förvaltningen vet vem som är dennes chef och kan känna sig trygg med att alla order och all avrapportering skall ske den vägen. Ingen ska behöva snegla åt sidan vad enstaka politiker tycker och anser, utan det som är sagt officiellt är även det som sedan gäller och inget annat.

    • Max Fredriksson (inläggsförfattare)

      Att få till en förändring i tankesättet till sitt jobb är inget man gör i en handvändning men ack så nödvändigt. Det gäller också att det görs så att man inte upplever det som ett nytt dekret uppifrån utan att man får känslan av att man är med i förändringen.

  2. Leif Danielsson

    Ja du, Max. Det är tur att du inte provat på att jobba inom privat industri. Där rullar huvuden snabbt, om du inte lever upp till ställda krav.
    Om du mått dåligt, lovar jag dig att jag sett mångfalt mer inom den privata sektorn när omorganisationer skett, och där personer som inte riktigt räcker till, fått domen. Inte sparken av fackliga skäl, men omplaceringar till meningsösa jobb som endera leder till total uppgivenhet, eller till att personerna säger upp sig.
    Jag jobbade hela mitt liv inom den privata sektorn, utom två år, då vi, en privat firma, jobbade med statliga kontrakt. Vad vi sysslade då var, i mina ögon, ren ”stöld”. Vi förhandlade egentligen bara om hur mycket betalt vi kunde klämma ut från olika projekt. Det fanns ingen konkurrens. Vad tror du Carema, Attendo etc. sysslar med? Precis samma sak! Hela den här cirkusen med privatiseringar handlar om samma sak, det finns ingen konkurrens, så enkelt är det!!
    När du skriver om hur dåligt du mådde när du jobbade inom offentlig verksamhet, verkar det för mig som om du, helt plötsligt, fått en uppenbarelse, och insett hur dåligt du egentligen mådde på den gamla onda tiden. (Ursäkta min brutalitet, men som din kollega GJ. säger, man ska säga vad man tycker)
    Felet idag är kanske, vad vet jag, att stat, landsting och kommuner inte har organisationer som fungerar bra i dagens samhälle. Men det kan å andra sidan bero på alliansen, som du själv nu tillhör. Ni tror ju tydligen att pengar i fickan är viktigare än en fungerande offentlig sektor. Men du är ursäktad, du tjänade ju mångfalt mer på den politiken än jag, som fattigpensionär.

    • Max Fredriksson (inläggsförfattare)

      Jag kanske blir övertydlig men detta har aldrig varit nån blogg avsett att folk ska tycka synd om mig. Det var min historia varför jag ändrat inställning. Visst fick jag en uppenbarelse – om man nu ska kalla det så – mest efter att jag börjat på NNV och insåg att det går att jobba på annat sätt, under privat flagg, med bibehållen eller bättre kvalite och med nöjda patienter (eller kunder för den som vill kalla det för det).
      Sen har du rätt att jag inte har nån större erfarenhet från privat industri, den erfarenheten i KD står Göran Jz för, det är ju så att i ett fungerande team står olika personer för olika kompetenser och erfarenheter. Men kanske skulle landstinget fungera bättre om det var mer som du säger där olika befattningshavare får ta konsekvenser om det inte fungerar, då kanske budgeten skulle gå ihop bättre – men vad vet jag – en enkel bonndoktor.
      Jag vill att våra skattepengar ska användas på effektivaste sätt, om det sker via offentlig verksamhet eller privat tycker jag är oväsentligt.

  3. Göran Jonzon

    Jag ska be att få tillägga min egen privata erfarenhet i frågan om hur uppsägningar eller omplaceringar regleras inom den privata sektorn, allt baserat på de fall jag haft insyn i.

    När en anställd av sin ledning och chef inte upplevs uppfylla minimikraven utifrån vad uppdraget kräver, regleras proceduren av dels MBL-lagen och dels via en avtalsgrundad rutin.

    Steg 1 är alltid att det åligger chefen att hålla enskilt samtal med den anställde, där denne tydligt och klart får förklarat vad som brister och hur detta ska förändras. Därefter gäller en prövotid.

    Steg 2 inträder efter prövitiden om missförhållandet fortfar och innebär vad som kallas ”Muntlig varning”, där representant från ev. tillhörande fackförening medverkar. Varningen gäller till dess överträdelse av bestämmelser ånyo inträffar, alternativt minimikravet fortfarande inte uppfyllts under följande förnyad prövoperiod. Muntliga varningen skall dokumenteras att den utdelats för att gälla vid ev. kommande omplacering eller uppsägning.

    Steg 3 gäller om misskötseln fortfarande kvarstår och kallas ”Skriftlig varning”, och är precis samma sak som steg 2 men där den anställde får varningen tilldelad av sin chef med förefintligt ev. fackombud närvarande.(vanligen fackliga ombudsmannen).

    Steg 4 är uppsägning från anställningen/uppdraget och effekueras på samma sätt som steg 3.

    Steg 5 innebär försöket att finna omplaceringsanställning inom samma företag och brukar inledas via en förhandling mellan parterna och ibland även med arbetsförmedlingen medverkande, då arbetsplatsen ifråga kan komma att behöva särskild omställning/omformning ifall den anställde anses ha handikapp av något slag, varvid ekonomiskt stöd kan bli aktuellt.

    Detta är den kutym som gäler inom industrin, medan jag förstått att det är betydligt mer godtyckliga rutiner som gäller inom offentlig sektor.
    Själv tycker jag att den beskrivna proceduren innebär ett mer rättssäkert förfarande för den anställde.

    I det omvända fallet, när den anställde känner sig missnöjd med förhållanden på sin arbetsplats är det givetvis först till sin respektive chef man vänder sig med klagomålen. Upplever man att detta inte hjälper blir det till nästa chef i beordringshierarkin man vänder sig, liksom att fackets ombudsman kopplas in ifall man är fackligt ansluten. Längre än så har jag aldrig varit med om att ett ärende dragits.

    Något i den stilen skulle jag gärna se även för anställda inom offentlig förvaltning, på det att ingen ska behöva ägna en enda tveksamhet om vem eller vilka man ska behaga för att få eller bibehålla sin anställning eller tjänsteuppdrag.
    Somliga kanske tycker det verkar kallt och inhumant, men jag är av den uppfattningen att det skapar den grundtrygghet varje anställd behöver för att känna sig ha kontroll över sin egen situation.
    Det fordras givetvis betydligt mer än så för att trivas på jobbet, men precis som i fotboll är det viktigt att alla är överens om vilka regler som ska gälla, innan man börjar vifta med gula och röda domarkorten.

  4. Leif Danielsson

    Du, Max. Att din kloke bundsförvant GJ, som alltid vet bäst, drar en harang från hans verklighet, förvånar föga.
    Men det var inte detta jag skulle skriva om. I dagens Aftonblad finns en artikel om öppen granskning av Attendo som, du vet, är ett privatägt företag inom välfärdssektorn. Förutom de föga smickrande omdömen f.d. anställda chefer ger av företaget (som för övr. plockat ut över 2 miljarder i vinst), verkar företaget sakna allt vad etik heter.
    Där har hänt exakt vad jag skrivit om; att chefer tvingats sluta när kraven på dem blivit helt absurda. Den gulligullvärld GJ försöker måla, existerar bara i hans fantasi.
    Läs artikeln och ta dig en skarp funderare på om det är så fantastiskt mycket bättre inom den privata sektorn. Det må gälla inom sjukvård, skola och äldreomsorg, symptomen är desamma, vinst, vinst vinst…till varje pris!!

    • Max Fredriksson (inläggsförfattare)

      Nu gör du ett riktigt klassiskt misstag. Du tar ett exempel och sen utgår du från att det gäller alla. Med det argumentet kan man bevisa precis vad som helst men det är ju inte så verkligheten fungerar. Jag skulle t ex kunna påstå att ingen av landstingets vårdcentraler fungerar eftersom Vilhelmina VC stänger pga av brist på läkare och med hänvisning till hur många insändare som talat om hur dåligt det är – är det ett bra sätt att arguemtera tycker du?

  5. Leif Danielsson

    Jag har inte läst ditt svar förrän idag. Tack förresten för att du har modet att ta in min kritik och att svara. Det är få som har det kuraget.
    Iofs. tycker jag ditt svar var rätt så tunt. Vad tycker du egentligen om Attendos etik? Jag kan inte inse hur privata företag inom den offentliga sektorn ska kunna tjäna pengar på annat sätt än att minimera personalen.
    Detta gäller dock inte inom läkarbranschen, där ett skriande behov finns, och då framförallt där vi bor. Om vi bortser från din bransch, (som jag för övr. är övertygad om att ni till fullo utnyttjar den rådande situationen), hur kan du tycka att privata lösningar är bra, om du betänker hur man skapar vinster inom välfärdssektorn?
    Svara ärligt och göm dig inte bakom argument som ”att den privata sektorn är så mycket effektivare”. Det stämmer på många områden, men definitivt inte inom välfärdssektorn. Kan vi vara överens om detta, om vi undantar läkarkåren?

    • Max Fredriksson (inläggsförfattare)

      Det blev ett sent svar också, jag bevakar inte bloggen dagligen annat än just när jag skrivit ett inlägg. När det gäller Attendo så är det väldigt svårt att ha nån definitiv åsikt, tyvärr är det så numera att man inte kan lita på de granskningar som görs av media, det sker alltid vinklingar och man utelämnar uppgifter som pekar på annat än det man vill beskriva, ett exempel är just diskussionen runt koppargården som vi skrivit om här på bloggen. Vad är rätt eller fel egentligen?
      När det gäller personal så finns inte ett absolut samband mellan hög personaltäthet och hög kvalitet, visst är chansen större med mer personal. Men om jag nu pratar om den verksamhet jag känner till, oss i Hoting, så är det så att vi har något mindre personal jämfört med på landstingstiden och ändå hamnar vi i topp på nationella patientenkäten. Det gäller att ha rätt person på rätt plats och sen se till att man jobbar ihop som ett team.

        • Max Fredriksson (inläggsförfattare)

          Jag förstår att jag inte svarar som du vill. Men om det gäller just Attendo så är det så att jag har (en kanske irriterande) åsikt att man inte uttala sig alltför kategoriskt om saker man inte känner till ordentligt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.