Snart på väg hemåt, en natt kvar i Uppsala där jag varit på möte eftersom jag sitter i förbundsstyrelsen för kd för en levande kyrka, alltså har det handlat om kyrkopolitik. Vi har haft träff med ordförandena från alla stiftskretsar.

Men det jag noterade var att när jag berättade att jag var från Vilhelmina var den spontana kommentaren att ”det är där ni har iskyrkan”. Nu är det ju folk som är kyrkopolitiskt aktiva så att det är en kyrka som byggs kanske noteras något mer men nog ger den en del PR för Vilhelmina. Iskyrkan som först byggdes till jubileet av församlingens 200 års jubileum men som sen har fortsats att bygga varje www-helg. Ni i Lions som varje år bygger kan sträcka Er!

Kvällens fundering.

Är det fult att tjäna pengar? Titt som tätt ser man olika inslag, tidningsartiklar, inlägg på sociala medel med nedvärderande text om nån som har en bra lön och då tänker jag närmast dom som tjänar miljoner i lön varje år. Men det finns två grupper där det nästan inte alls förekommer. Jag tänker på idrottsmän och kända artister. Min fundering handlar inte om det moraliska i sig om höga löner utan varför det ifrågasätts om vissa gruppers löner medan vi kan acceptera helt fantastiska löner för andra. Båda grupperna rör sig i underhållningsbranschen och då är det legitimt eller så blundar man.

Fast i musikvärden som jag känner till en hel del så handlar det bara om dom riktigt kända artisterna, vi som finns långt ner i hierarkin förväntas spela gratis eller näst intill i många fall.

Men lönerna betalas ofta av våra pengar på ett eller annat vis, till handlaren på de varor vi köpter, Cd-skivan eller biljetten till artisten, inträde till ishockeymatchen. Varför tänker vi olika?

Det finns nog åtskilliga sätt att göra det. Från att vara målinriktad från unga år till att inte välja alls och sen alla varianter däremellan. Själv tillhör jag dom som inte riktigt valt att hamna där jag är. I brist på bättre vetande har jag gett mig i kast med än det ena än det andra utan att i förväg reflektera om jag kan det eller inte. Sen lever jag med mottot att ”jag kan allt tills motsatsen har bevisats” med andra ord så länge jag inte provat så vet jag inte vad jag klarar av. Historien hur jag blev läkare har jag berättat för många men jag har inte skrivit ner den nån gång. Dags för det nu. Det kanske är ett ålderstecken att man vill berätta sin historia?

Hur som helst.

På gymnasiet valde jag att gå 4-årig teknisk linje och i slutet blev det den el-tele-tekniska varianten. Jag är alltså i grunden en gymnasie-el-tele-ingenjör. Under tiden i gymnasiet planerade jag en karriär som elmekaniker på flygplan inom flygvapnet. Jag gjorde också lumpen som värnpliktig elmekaniker. Men av nån anledning så gick jag aldrig vidare. Om det berodde på hemlängtan till Vilhelmina eller annat det minns jag egentligen inte. Men jag åkte hem och var arbetslös i ungefär 6 månader, enda gången jag varit arbetslös om jag minns rätt. Det gick ju inte så jag pratade runt lite och fick ganska snabbt ett jobb som lärarvikarie på högstadiet. Då hade skolan hyfsat med pengar och vi var två personer anställda enbart som vikarier. Under de kommande åren jobbade jag delvis på musikskolan, jag han vara elevhemsföreståndare ett läsår på Tallåsen. Jag jobbade på fritidsgården. Jag hann även med en period som ”pinnpojke”, eller utsättningsassisten, vid vid vägbygget som går från Bergbacka ner mot Hällstigen. Men till sist kändes Vilhelmina inte så spännande, jag hade bara tillfälliga jobb och såg ingen chans till något mer varaktigt. En dröm hade jag, att få spela musik på heltid så jag sökte till ett dansband och fick jobbet som klaviaturist. 2 år med turnerande blev det innan vi la ner bandet 1988. Marknaden för dansbandsmusik hade redan då börjat på att bli svagare.

I samma veva träffade jag min fru men jag han komma hem och jobbade som journalist på VF i drygt ett halvt år men när den tjänsten annonserades ut och jag inte fick den så flyttade jag till Umeå och blev sambo.

Men jag skulle ju ha jobb. Jag gjorde som tidigare, skrev lite till olika ställen, bl a visste jag att det behövdes folk inom vård och omvårdnad så jag fick börja jobba som vårdbiträde på Umebygdens sjukhem och därmed startade min vårdkarriär dock utan att jag var medveten om det då. Ganska snart fick jag undersköterske/mentalskötar utbildningen som en betalt utbildning, en AMS-kurs. Gick denna och jobbade som undersköterska på njurmedicin på NUS, då trodde jag att det var så jag skulle jobba resten av yrkeslivet. Då är vi framme i början av 90-talet och neddragningar i vården startade och jag visste ju att jag var bland de senaste anställda och löpte hög risk att bli utan jobb. Så jag gjorde högskoleprovet och sökte lite universitetsutbildningar bara sådär utifall-att. Sen satt jag där mitt i sommaren och hade kommit in på allt jag sökte. Och efter en del övertalning av mina dåvarande arbetskompisar så blev det läkarlinjen och resten är, som man säger, historia.

Så jag har aldrig planerad vad jag skall jobba med utan jag har hamnat i olika situationer när jag blivit arbetslös eller riskerat att bli arbetslös och därmed hamnat i än det ena, än det andra. Så nu funderar jag på vad jag skall hamna i för jobb nästa gång – fast det förutsätter ju nästan att jag blir utan jobb och den risken känns inte så stor.

eller om det var blyga pojkar, eller om det var rädda pojkar. Hur nu än talesättet lyder så ler vi kanske lite åt det men handen på hjärtat – hur är det egentligen? Vilka är det som tar sig fram i samhället bäst, som får de bästa jobben, den bästa lönen, blir bästa fotbollsspelaren, får ett toppolitikeruppdrag, mm? Är det de snälla pojkarna (och flickorna) som vi premierar och lyfter fram i samhället?

Säger du ja då tror jag inte ett ögonblick på att du är ärlig eller så har du inte tänkt efter. Vi har ett samhälle som premierar att man ska ta för sig för egen del och alltid hävda sin egen förträfflighet. Vi är nog långt ifrån andra samhällen (t ex det amerikanska) men vi är på väg ditåt.

Sen blir vi förvånade när vi tycker att tonen i den politiska debatten är rå, när tidningarna hellre skriver (eller vinklar artiklar) om nån konflikt, när en person förhandlat sig till en hög lön ”som han inte alls förtjänar”, när killar nyper tjejerna i rumpan.

Talar vi om mitt gebit så jobbar den snälle doktorn eller sköterskan på och blir pålagd mest jobb (han/hon säger ju inte emot) ända till han/hon inte orkar längre och kvar blir i värsta fall personal som inte bryr sig om andra i ett jobb som handlar om att bry sig. Jag skulle tro att det är likadant i många andra jobb.

Det samhälle och det samhällsklimat vi har idag har vi skapat själv och återigen, handen på hjärtat, vill vi ha det så?

Jo, jag vet att jag drar ut det jag skrivit lite mot ytterligheter men det är medvetet.

För min egen del försöker jag medvetet att bli mindre snäll och håller på att konvertera till GGG (gammal grinig gubbe)

Jag skrev ett inlägg på facebook för ett par dagar sedan om de förändringar som det blir för min del på jobbet. Detta inlägg är egentligen bara en upprepning eftersom alla som läser denna blogg inte finns som facebook-vän.

Från facebook:

”Min arbetssituation håller på att förändras något. NNV st-läkare Anna kommer nu tillbaka och ska jobba ett tag i Hoting och samtidigt som min kollega och tillika en av ägarna vill jobba lite mer så innebär det att jag får minska på min arbetstid här. I genomsnitt kommer jag att jobba 2 dagar i veckan framöver.
Men som doktor är ju arbetsmarknaden inte ett problem ur vår synvinkel. Jag har ju sagt att det tar högst 5 minuter att ordna med ett nytt jobb. Skickade iväg ett mejl igår och det tog inte ens 5 minuter innan jag hade svar. Så nu har jag bokat in 3 arbetsdagar på ett nytt ställe och sen får vi se om vi kan planera ihop arbetstiden på två platser, troligen inget större problem.”

Det jag har förstått av en del kommentarer på facebook och via telefon är att många verkar tro att jag ska byta jobb, så är inte fallet idag. Jag ska MINSKA arbetstiden i Hoting till 40% och då får jag lägga till att arbeta på ytterligare ett ställe och det är ingen hemlighet att jag nu bokat in 3 dagar hos medicinkonsulten i Lycksele.

Sen har jag fått flera helt seriösa förslag på att komma och jobba likväl önskan från andra att komma och jobba på ”deras” vårdcentral. Allt sådan är ju minst sagt smickrande och idag vet jag inte hur och var exakt jag kommer att jobba den närmaste framtiden. Men livet skall vara föränderligt annars blir det tråkigt.