Maxade tankar

Demokratifunderingar

Av , , 6 kommentarer 32

Så här ett par dagar efter kyrkovalet finns många tankar och funderingar hos mig. De mesta handlar egentligen om demokrati och det system vi har. Winston Churchill lär ha sagt att ”Demokrati är den sämsta statsformen, bortsett från alla de andra”. Det ligger en hel del i det citatet, det demokratiska systemet har brister men jag känner inte till något annat system som jag tycker är bättre idag.
Men både i samhället i stort och i kyrkan höjs röster för att minska på demokratin. Redan idag finns en begränsning i yttrandefriheten i form av ”hets mot folkgrupp” och mot enskilda när vi pratar om ”förtal”. Vad som egentligen menas med de begreppen är inte heller sådär glasklart definierat. Det är alltid lätt att säga när något passerat gränsen med råge men väldigt svårt när man ligger runt gränslandet på vad som är ”hets mot folkgrupp” eller inte. Idag förs den debatten egentligen enbart mot grupperingar ut på den politiska högersidan men gäller i lika stor del mot alla grupper som vi uppfattar som extremister oavsett inriktning. Samtidigt måste det finnas gränser eftersom det demokratiska systemet inte kan acceptera att min åsikt på något sätt hindrar nån annan person att få ha sin åsikt.
Gör vi en liten historiskt tillbakablick så är demokrati något som utvecklas under mycket lång tid där makten förskjutits från stamhövdingen, jarlen, kungen osv till idag en representativ demokrati där vi alla har en röst för att välja de som skall leda oss. Visst det finns en hel del problem idag i och med att ledarskapet egentligen finns hos ett relativt fåtal professionella politiker och det är inte lätt att få en sådan post för vem som helst av oss. Det som är det stora demokratiska bekymret är hur man väljer ut de personerna som ska stå på valsedlarna.

Om vi hoppar över till kyrkan så finns egentligen samma system där vilket väl är helt naturligt eftersom kyrkan och staten var ihopkopplade och det är ju inte alltför länge sedan som delningen skedde. Vid delningen tog man helt enkelt med sig det statliga systemet för styrningen. En skillnad är ändå att det finns två ”lednings-linjer”, en som vi väljer till och mer handlar om verksamheten som sådan och en linje via präster-biskopar m fl som mer handlar om den kristna förkunnelsen och det teologiska. Dom två linjerna hänger förstås ihop och är egentligen ett problem för det interna arbetet då ledarskapet i kyrkan lätt kan bli otydligt, men den diskussionen lämnar jag därhän denna gång.
Men hur det med demokratin i kyrkan med tanke på kyrkvalet vi just hade? Det som ofta framförs är att kyrka och politik inte hör ihop. Först måste vi då bestämma oss vad vi menar med politik, ofta i diskussioner så förstår man inte varandra (eller oftare VILL man inte förstå varandra). Om man med politik menar den ursprungliga betydelsen med ”statskonst”, dvs allt som har att göra med hur man styr en stat då är även jag helt överens med det. Det som styr staten Sverige ska inte styra i kyrkan. Men om man använder begreppet kyrkopolitik i överförd bemärkelse i allt som har att göra med hur kyrkan styrs och då är det självklart att det måste finnas politik.
Jag förstår egentligen inte alls varför jag ska skämmas för att jag tror att jag har något att bidra med i kyrkans styrning OCH samtidigt tror att jag kan bidra med något i styrning av kommun och landsting osv? Att kyrkans nomineringsgrupper (kyrkans motsvarighet till partier) härstammar från de gamla partierna är ju naturligt eftersom delningen stat/kyrkan skett för inte alltför länge sen. Flera partier har också skiljt sig från nomineringsgrupperna men inte alla. ”Kristdemokraterna” och ”Kristdemokrater för en levande kyrka” är två helt skilda organisationer, man kan vara medlem enbart i den ena eller båda två, jag är medlem i båda, återigen – varför ska jag skämmas för det?. Det är heller inget problem för oss om man skulle tillhöra ett annat parti och samtidigt vara medlem i vår nomineringsgrupp, möjligen kan det vara ett problem för det andra partiet. Andra partier har inte skiljt sig, t ex SD och S. S känner jag ju väl till. Internt inom partiet kan även icke kyrkomedlemmar påverka kyrkopolitiken! När jag hastigt lämnade partiet och alla kommunala uppdrag uppmanades jag samtidigt att lämna mina dåvarande kyrkliga uppdrag! Både SD och S har inför detta kyrkoval öppet deklarerat att man ser kyrkovalet som en språngbräda inför kommande riksdagsval! Andra partier/nomineringsgrupper är jag inte helt påläst på hur det ser ut organisatoriskt.
Men kan man inte ha andra nomineringsgrupper som inte har nån anknytning till ett politiskt parti vare sig organisatoriskt eller historiskt? Jo absolut! Det är helt fritt fram att bilda en egen nomineringsgrupp och ställa upp i kyrkovalet! Frågan blir bara varför de som hävdar att kyrka och politik inte hör ihop också gör det? Det finns flera grupper varav ”politiskt bundna i svenska kyrkan (med den fyndiga förkortningen POSK) är störst och sen finns t ex ”Frimodig kyrka”. Utan att gå in för djup i deras program så har dessa grupper har dock två problem ur min synpunkt. Dels vill de minska på den demokratiska möjligheten genom att ta bort de direkta valen till stiftsfullmäktige och kyrkmötet, dessa skulle utses via indirekta val. Dels har de en hög andel personer på sina valsedlar som redan jobbar inom kyrkan. Just det kan vara både en fördel då de känner verksamheten men det kan också vara lätt att bli hemmablind och risken är uppenbar att de ofta kan hamna i djäv-situationer. Dessutom innebär det också en risk att man får en maktförskjutning från medlemmarna till anställda, alltså en tillbakagång mot det som en gång var historiskt. Idag är risken inte så stor men det är en kursändring av demokrativägen mot det som en gång var och jag menar att det inte är att föredra. Demokratin måste utvecklas framåt!

Till sist ytterligare ett par citat av Winston Churchill:
”En demokrati är en stat där fritt meningsutbyte inte slutar med en begravning”
och
”Det är bra för oupplysta människor att läsa citatböcker”

6 kommentarer

Lite musikfunderingar i denna blogg

Av , , Bli först att kommentera 21

Uppmuntrad av min förra bloggs stora läsarskara så blir det en ny blogg ikväll. Troligen inte alls lika spännande då det inte direkt handlar om nån aktuellt kris eller något spännande skvaller.

Musik är ju något som alltid finns i mitt huvud. Men en liten anknytning till min förra blogg. För ett bra tag sedan satt jag och tittade på Youtube på en föreläsning för en skolklass av en känd jazz-kontrabasist men just ikväll kan jag bara inte komma på vad han hette. Men en sak han sa fastnade speciellt, ”mitt jobb i ett band är att få de andra musikerna att låta så bra som möjligt”. Tänk om vi i vardagslivet (inkluderat all politisk verksamhet) kunde tänka mer på det viset!

Men rent musikaliskt så har det bara varit fördelar att jag började jobba i Lycksele. Tänk vad små saker kan göra mycket. Innan jag började jobba fullt ut här så vid ett tillfälle klev en för mig då okänd man fram – ”Hej, jag är ordförande för manskören, vi övar måndagskvällar och du är jättevälkommen att vara med!” Wow, det var några som vill ha med just mig!  Senare, när jag var på plats och var på väg till jobbet, ser jag plötsligt en bil som tar sikte på mig på trottoaren, ut sticker ett huvud: – ”Spelar du kontrabas numera, även med stråke? Vill du komma till musikkåren?”. Det innebar att jag fick åka ner till Stockholm och spela med musikkåren i högvaktsavlösningen vid slottet.  Det ledde också till att jag fick spela i stråksektionen när jätteproduktionen med Jesus Christ Superstar skulle sättas upp, ett av de häftigare upplevelserna rent musikaliskt jag gjort. Att trivas på jobbet är viktigt men att trivas på fritiden skulle jag påstå är ännu viktigare och något att tänka på när arbetsgivare ska ha tag på nyckelpersoner på ett jobb och dessa inte redan finns på orten.

Bli först att kommentera

Politikerns villkor?

Av , , Bli först att kommentera 54

Länge sen jag skrev en blogg här, använder mest facebook men den passar sig inte för längre inlägg. Dagens inlägg handlar om något jag funderat på länge men blev högaktuellt med den ”regeringskris” som vi fått i kommunen. Men inte om själva händelsen, vad som egentligen hänt får vi nog avvakta revisionens granskning och eventuell annan info som kommer. Nej, det jag tänkt på är hur vi hanterar offentliga personer, de risker man tar om man kliver fram i rampljuset och vad man man får vara beredd på att stå ut med.
Vi såg det med Juholt, Kindberg-Batra och med Åke och tänker man efter kan man hitta flera namn. Debatten om personen och personens brister förs i media, inget skrivs om personens fördelar och styrkor. Varför kan man läsa i tidningarna om man har fötroende eller inte innan ett internt beslut i partiet är taget? Eller varför ringer media en gång i timmen till partidistrikten för att avkräva ett svar om förtroende finns eller inte? Eller varför hårdbevakar media möten och ligger med teleobjektiv och fotar genom fönster? Det ger ju inte medlemmarna i ett parti eller en styrelse och än mindre den personen som det berör en chans att vara lite lugnt eftertänksamma och fatta ett välgrundade beslut.
Är det verkligen detta vi kan erbjuda som vilkor för den som kliver fram och är beredda att ta ansvar? Ett ansvar som många har åsikter om men få är beredd att axla. Förtroende som ett partis företrädare är inget man får på obestämd tid men när det tar slut måste man verkligen ta hedern av folk i media först? Eller är det media som driver kampanjer i jakten på inkomster och därmed slutar att utföra sina uppgift som granskare och blir en politisk sensations-kampanjmakare?
Största problemet jag ser är vad detta betende ger oss för ledare. Får vi ledare som kan samarbeta, kan vara lyhörda? Eller får vi ledare som är hårdhudade med förmågan att strunta i vad som sägs om dem?
Tyvärr är jag helt övertygad om att vi egentligen mest vaskar fram hårdhudingarna, dom som ser politiken som något där man ska slåss, en kamp, där hårda ord och konflikten är normen. Vi får inte fram några mjukisar, dom med empati, dom som hellre jobbar för samförstånd och samarbete. Det finns ledare som KAN vara ledare och det finns ledare som VILL vara ledare. I idealfallet så är en ledare båda delarna men i takt med att villkoren blir hårdare så kommer vi att få fler och fler som vill men inte nödvändigtvis kan därför att dom hårdhudade manövrerar ut och får mjukisarna att sluta. Det är det demokratiska systemets brist när antalet engagerade blir mindre och mindre.

Bli först att kommentera