Minnen som kommer fram…

Jag har just läst en medsysters fina blogg om barndomslivet hemma på landet. Själv är jag uppvuxen i ett samhälle, men tillbringade en stor del av mitt liv hemma hos mormor utanför Myrheden. Inte minst när det går mot jul så minns jag gärna jularna hemma hos henne. Många var vi, trångt var det i köket där vi alltid samlades, men oj vilken spänning det fanns i luften inför tomtens besök. Den riktiga tomten med stor skinnrock, "ludderna" med hö i, röd om kinderna och med MASSOR av klappar. Ingen fick öppna klapparna förrän alla hade delats ut och ni kan tänka er att det var jobbigt att vänta. Vi var ju så många….och klapparna var så många….Vi kusiner byggde berg av våra klappar och räknade noga varje paket!

När jag tänker tillbaka på miljön så ser jag alltid massor av vit snö, hela den stora planen full ända bort till ladugården. Den upptrampade gången till la’gården och till utedasset. Den mörkblå himlen som låg som ett täcke över oss, full med klara lysande stjärnor. Den fullständiga Tystnaden.

Myrheden är ju känt som ett "kallhål" och nog kändes det varje gång man sprang ut till dass. Men vi kusiner följdes ofta åt på dessa turer så det brukade ändå vara småtrevligt. Mysigt att kunna sitta två stycken bredvid varandra och småprata…Tänk om dessa träväggar kunde tala, de har säkert hört en hel del genom årens lopp då alla vi kusiner passerade och alla skrev vi in våra initialer på dassväggen! Så sentimental jag blir. Jag tar fram och tittar på bilderna från mitt senaste besök däruppe. Då var det höst;

Jag minns hur det kändes att komma högst upp på backen och se vägen ner mot huset, vilken glädje och förväntan!