Ute hela natten!

Voine, voine, vilken natt. Vår lilla inhysing Reo (katten) som nu varit hos oss en dryg vecka ville helt plötsligt gå ut igår kväll. Vi tvekade länge men med tanke på kattens natur så släppte vi ut honom till slut. Sedan var vi ute och mjauade, kssss:ade och lockade på alla sätt och vis, men inte en katt i sikte. Det var bara att gå och lägga sig med  honom ute i den bistra kölden. Jag lade en varm schal i korgstolen utanför dörren för att han skulle ha något att kura ihop sig i.

Hunden Gimli tyckte nog också att det var lite konstigt. Inte ville han ligga ensam i allrummet utan sin kompis. Nej, han smög tyst och försiktigt in och lade sig på livskamratens morgonrock för att få lite värme och närhet. Det medförde en viss kamp på morgonsidan när livskamraten ville ha igen sin morgonrock. Men han är envis, livskamraten alltså, så Gimli fick ge sig.

Mitt i natten var jag upp och provade att locka fram Reo igen, både på framsidan av huset och vid altanen på baksidan. Eftersom det då hade snöat kunde jag se hans fotspår och att han hade legat på min schal, men själv lyste han med sin frånvaro. I morse kunde vi se att han hade stått på bordet ute på altanen och tittat in genom fönstret. Med all säkerhet hade han ropat och ropat på oss, men vi hade inte hört hans späda stämma.

Nu har han kommit in i alla fall och ligger i gästrummet i källaren, mysigt och gott ser han ut att ha det där han ligger på kudden. Inte en tanke på oss tre stackare (livskamraten, jag och Gimli) som oroat oss hela natten (åtminstone ibland). Vilken dramatik här i vårt lilla fridsamma hus!