Idag har jag kastat in handduken och stannat hemma från jobbet. Rösten, och kroppen behöver en dags vila till. De senaste dagarna har jag inte kunnat blunda för alla skriverier om utförsäkringar från Försäkringskassan, jag såg Agendas samtal kring detta igår kväll och hela tiden så vill jag bara blunda, både med ögonen och öronen. Jag är en av dem som fått ett brev från FK där jag informeras om att en representant från Arbetsförmedlingen kommer att kontakta mig, att jag har möjlighet att få tjänstledigt från mitt arbete för att delta i tre månaders aktivitet hos AF för att se om det finns ett arbete där jag kan arbeta heltid.

Hur ska jag uttrycka mig? Att säga att det "känns inte bra" är en underdrift, men det får räcka. Jag hade en hjärnblödning (brustet aneurysm 2004), jag fick operera ett "tvillinganeurysm 2005, jag har kämpat och kämpat och arbetar nu 75 % hos en arbetsgivare där jag varit sedan 1982. Två gånger har jag gjort försök att nå upp till 100 %, i samråd med FK, båda gångerna har jag fått ge upp eftersom jag fått tillbaka symtom som jag hade de första åren efter operationerna.

En sak är säker; hjärnan kan man inte träna upp. Hur man än tänker fram och tillbaka, tankegång på stället och ibland tar ett tankesprång framåt, så hjälper det inte. Hjärnan gör som den vill. Har man en gång upplevt hur det är att inte fungera 100 %-igt som man är van att fungera, att man feltolkar saker, inte kan tolka, att hjärnan bara slår av strömbrytaren och man bara måste ha alldeles tyst omkring, inga intryck så vill man inte dit igen. Man kan bara säga; jag klarar inte 100 %, inte någonstans, utan att riskera min hälsa. Så är det. Jag tror att jag kan sätta mig in i hur de som är mitt inne i exv en cancerbehandling upplever det när man får ett sådant brev eller telefonsamtal från FK om att dina dagar är slut. Tala om ironi!

Jag klandrar inte FK och dess personal, de är människor och jag är övertygad om att många känner motvilja mot hur de tvingas agera i sitt arbete. Men jag känner stor tveksamhet mot dem som har lagt fram dessa förslag. Finns det inte någon som kan tänka framåt, som kan se konsekvenser – kanske borde de lära sig att göra en konsekvensanalys före de fattar beslut som påverkar människors liv?

Nog om detta, hör och häpna, jag läser en bok som inte är en deckare. Den heter något så osannolikt som Anonyma skoälskares klubb av Beth Harrison och den är faktiskt riktigt rolig. Jag blir lite sugen på att gå ut och köpa mig ett par, riktigt smarriga, högklackade skor bara därför att……