Farsan…

Har varit på bio i kväll och sett Fares’ film Farsan. En kul film, varm och lite klurig, med en mycket speciell person i huvudrollen. Man fick en känsla av att han inte spelar en roll utan "bara" visar upp sin personlighet. Kul var den i alla fall och många skratt hördes i salongen.

Men i mitt fall även tårar, det hade jag inte räknat med. Lite fånig kände jag mig när jag  torkade ögonen i smyg. På min vänstra sidan hade jag mitt 13-åriga barnbarn och hon tittade på mig och fnissade åt mina tårar. Efter filmen frågade jag henne hur det kunde komma sig att hon inte grät. Hon bara skrattade, lite rått tyckte jag, och sade fnissande att; -de på vänster sida om mig torkade tårarna och när jag tittade på dig så satt du också där och snyftade – varför då, det var väl inget hemskt.

Va, blir man mer sentimental, får lättare till gråt när man blir äldre?! Kan det verkligen vara på det viset. Mina tankar far iväg till den tiden när jag läste för mina barn och boken handlade om en tapper liten pojke som ville vinna en hundslädestävling i sin sjuke (hade han dött kanske, minnet sviker) farfaders ställe. Den värsta konkurrenten var en storvuxen indian (boken utspelade sig i Kanada) och han och pojken kämpade om första platsen. Så föll pojkens trofasta hund ihop i spåret, usch, alldeles nära mållinjen. Pojken grät, indianen närmade sig snabbt, passerade OCH
tog upp pojkens hund och bar honom och hela släden över mållinjen.

Jag känner tårarna komma bara jag tänker på det. Ni kan inte ana så många gånger jag fick avbryta läsandet för att snörvla lite, börja läsa igen, fick avbryta igen för att snyta mig etc. När vi äntligen hade tagit oss igenom hela boken sade sonen matt; mamma du får inte göra så där med rösten, det blir så hemskt, jag orkar inte höra böckerna då.  Är det bara jag som är så lättrörd?