Ibland krånglar allt…

I söndags blåste det hårt. Vi bestämde oss för att dra upp flotten på land. En båtvinsch fanns redan fastmonterad i en sten så det är väl bara att dra upp den. Trodde vi, ja.

Vi slet, vi kämpade, vi drog. Grannen på andra sidan sjön såg vår kamp och var bussig nog att komma över och hjälpa till. Inte nog med det, han gick hem och hämtade den stora taljan och med hjälp av den så började flotten röra sig upp på stranden. Då tackade den snälle grannen för sig och gick hem.

Han hann bara lämna gården så lossnade "något" i taljan, så var den obrukbar. Nåja, vi får väl kämpa på med båtvinschen. Jag slet med veven och Livskamraten kämpade för att hålla linan rak, den ville gärna vrida sig. PANG, sade det så låg vi i en salig röra på backen både Livskamraten och jag. Vinschen var för klen och kraschade.

Inget annat att göra än att göra något annat då. Livskamraten ställde sig vid vedklyven och jag samlade ihop vedklabbarna. Skönt att få det gjort före vintern. Helt plötsligt tystnade klyven. Trasig!

Nej, nu packar vi ihop och lämnar stället innan mer saker går sönder. Vi åkte i varsin bil så jag for iväg och tankade. Vad händer? Bilen är fullkomligt stendöd när jag ska starta efter tankningen. "Detta är inte sant", tänkte jag, men det var det. Som tur var kom en man, modell större, körande på sin traktor. Jag bad honom om hjälp med att flytta bilen så att jag inte blockerade bensinpumpen. Javisst, sade han, tog bilen under armen och ställde den åt sidan. Nej, inte riktigt under armen kanske, men jag hade tänkt att vi skulle hjälpas åt. Sådär ni vet när man öppnar dörrarna och skjuter på från vardera sidan om bilen. Men någon hjälp behövde han definitivt inte. Han bara sköt bilen åt sidan. Tala om rätt man på rätt plats.

Sedan kom Livskamraten och konstaterade att "reläet är löst". Det kunde han fixa så jag tog mig ända hem i alla fall. Men visst är det konstigt att ibland så kraschar allt omkring en! Sådana dagar skulle man hellre tillbringat i soffan med en god bok.