Broar

Fakta: jag tycker inte om broar.

Det finns ett svartvitt foto när jag som liten vandrar hand i hand med min mamma på Sandöbron. Någonstans i min hjärna ekar orden: Sandöbron rasat.

Så var det, den rasade 1939, under byggtiden och 18 personer omkom. En katastrof helt klart. Men i min barnahjärna så rasade bron där och då, jag satte det i samband med bilden; bron rasade och jag var uppenbarligen där. Som vuxen vet jag ju att jag inte var där, självklart, det var i slutet av 50-talet som jag promenerade på bron.

MEN det är fortfarande en fasa för mig att åka bil över broar. Varje gång jag kör över
Veda-bron så ligger jag konsekvent i mittfältet för att komma så långt från vattnet som möjligt och för att ha lite manöverutrymme om blåsten, eller någon annan bil, skulle knuffa mig mot ytterkanten. Så är det, jag har också kört över Ölandsbron utan att kasta en enda blick ut mot vattnet, nej fokus på vägbanan (och utan säkerhetsbälte för att snabbt kunna kasta mig ut om det skulle behövas).

Varje morgon och eftermiddag kör jag över Obbola-bron, från och till jobbet. Det är inga problem, jag tänker inte ens på att det är en bro. Men i morse, fy sjutton vad det blåste. Jag kände behovet av att kunna köra i mittfältet, om det hade funnits något, men fick behärska mig.

Tänk vilka små "fobier" man kan ha!