Tankar

Häromdagen hade jag den stora glädjen att följa lilla L på dansen. Den känsla man upplever när man ser de små dansa, inte alltid som det är tänkt att de ska dansa, men där livsglädjen fullkomligt lyser ur deras ansikten; den känslan går inte att beskriva.

När någon måste berätta något, med andlös röst och där endast modern/fadern förstår vad de så ivrigt berättar om; det är en lycka. Vilken tur jag har som får vara med om sådant! Tack och lov för små barnbarn!

I nästa ögonblick hör jag om flickor i årskurs 6 som sniffat bensin och jag vill bara gråta. 12-13 år är de! Vad hände egentligen åren mellan den rena barnglädjen och till att de kan hitta på sådana ruskiga saker? De är ju bara barn, hur kommer de ens på tanken att göra något sådant?

Varför utsätter man sin kropp, sin hjärna för sådana saker? Jag minns hur det kändes efter hjärnblödningen när man kände att det inte kopplade riktigt som det skulle i hjärnan; vilken fasa, vilken skräck, är det så här det ska vara?! Jag grät när jag testades och skulle rita upp en bild med geometriska figurer som jag fått titta på, tårarna strömmade när det var omöjligt att återskapa bilden. Det kändes som att hjärnan snurrade runt på tomgång och man ville bara gå hem och lägga sig (och dra något gammalt över sig).

Den tid när jag kämpade för att hitta tillbaka till mitt vanliga tillstånd (lyckades kanske inte riktigt), provade, grät,  försökte, grät, tränade, grät var tuff, men den glädje jag kände när jag lyckades med olika saker; den glädjen, den känslan glömmer jag aldrig!

När man då hör ungdomar, barn, som tar till sådana medel som bensin för att skapa en känsla av snurrighet, att bli "hög", så känner jag sorg. Vad är det hos oss människor som gör att vi strävar efter att förstöra oss själva?

Varför kan vi inte bara njuta av livet och förvalta det vi har! Var rädda om varandra.