Här är en bild där man kan se hur arbetet fortskrider i SpanskaVillan. Jag kan tänka mig att ni inte ser samma saker som jag gör. Ni ser nog en lappad mur längst till höger. Jag ser en vitslammad mur med nya nockpannor, så fräscht och fint.

Ni ser troligen ett tak som är halvfärdigt. Jag ser ett tak som är antingen svartmålat eller målat med kall asfalt. De två plastskivorna längst till höger, tillsammans med plasten på gaveln gör att det blir ett fint ljusinsläpp. Framför gaveln ser jag framför mig pergolan som kommer att kläs in med gröna växter.

Den nya stödmuren finns på plats vid gaveln till förrådet. Den ser jag förstås också vitslammad, med den nya stolpen längst ut. (Jag håller på och gjuter den bit för bit.) På stolpen ska det förstås finnas belysning som skänker ljus när man kommer nedför sluttningen från parkeringen. Vägen är då färdigbreddad och fin.

Mot den vitriol-behandlade väggen blommar en stor clematis med rosa vackra blommor. Troligen är det en Piilu?

 Ja, så olika kan man se saker och ting!

I fredags skulle jag åka själv till SpanskaVillan. Min vana trogen så kollade jag bensinmätaren på torsdag. Jag vill gärna tanka i förväg så jag bara kan åka raka vägen dit jag ska.

Allt OK, tanken var i det närmaste full. Bensinen borde alltså räcka ända fram. Iväg for jag, glad i hågen; skönt att få tillbringa helgen i stugan. Jag började närma mig Husum, körde på en sträcka med vägräcke, då tappade bilen plötsligt fart. Hjälp, jag växlade ner och gasade på igen och den ökade farten en stund men tappade sedan farten igen. Där satt jag och kämpade, försökte hjälpa bilen att ta sig framåt för att slippa stanna och blockera hela vägbanan. Jag hann precis dit vägen delade sig i två vägbanor innan den stannade helt.

Vad hade hänt? Jag kastade en blick på instrumentbrädan för att se om någon varningslampa lyste och då SÅG jag. Bensintanken var tom!!! Jag fick ju en liten hjärnskada vid hjärnblödningen som gör att jag ibland tolkar bilder fel, vänder på det jag ser på något konstigt sätt och tydligen var det vad som hade hänt. Jag hade tittat på bensinmätaren och tolkat den som att den var nästan full, fast den var nästan tom. Hur kul är det?

Någon reservdunk hade jag inte med så det var bara att låsa bilen och försöka få lift med någon till närmaste bensinmack. Sju bilar (7!!!) körde förbi och bara tittade på mig, tack för det! (Ironi).

Den åttonde bilen stannade för att höra vad som  hänt, tack för det, men hade inte plats för mig i bilen. Den nionde bilen stannade. I bilen satt en mor med sin vuxne son och dennes tonårsdotter. Så såg de ut, men jag tror att de var änglar som dök upp för att hjälpa mig.

De skjutsade mig till macken, 1 mil blev det. Inte nog med det, mannen tankade dunken åt mig, de körde mig tillbaka till bilen (ytterligare 1 mil), han tankade bilen och de stod kvar och väntade till dess att de såg att allt var OK och jag kunde köra iväg. De hade åkt från Luleå och skulle till Bollnäs och ändå tog de sig tid att hjälpa mig. Så rara människor det finns! En eloge till dem.

Visst är det märkligt hur vissa dofter fastnat i huvudet (luktsinnet). Doften av trägolv handskurade med såpa och rotborste, mmm så rent det doftar.

Doften av solvarma smultron, i år är det verkligen smultronår. Jag äter och njuter.

Doften av läder när man gick in i skoaffären och skomakaren kom in med sitt läderförkläde på magen. Doften förstärktes av affischerna med bostonterriern, reklamen för Boston skoputs. Älskar den doften!

Doften av skog som uppstår en varm sommardag, kåda, en mystisk doft som symboliserar skogen och dess invånare.

Doften av nysågat virke…..rent trä, går den doften att köpa, att sätta en liten gnutta bakom örat kanske….

Doften av ett litet nyvaket barn, sömntung, lite däven lukt från blöjan, och ändå så underbar!

Doften av lavendel, rosor, oh mina älskade White Pavement och Louis Bugnet, så gott ni doftar. Att sitta alldeles nära rosenbusken en varm sommardag och känna doften komma svepande…..

När nu förrådet började ta form så kom vi på nya idéer; varför mura upp hela den raserade muren bredvid förrådet? Istället kan man mura upp en ordentlig sarg och sätta genomskinlig plexiglas ovanpå så man behåller utsikten mot sjön. Vilken bra idé!

Då kan man göra en murad rabatt med lite "Medelhavsväxter" i framför den lägre muren. Varför inte avsluta med en pergola framför förrådet? En pergola som har muren med plastfönstret längs ena långsidan, förrådet vid kortsidan, och den andra långsidan mot…..

Men då måste man ha en stödmur på andra sidan så blir det en liten inramad uteplats……vi kan återanvända delar av den raserade muren…..då kan man bredda nedfarten…..då kan man gjuta stolpen att avsluta stödmuren med…..då kan man lägga in elrör så kan man dra in el längre fram…..

Tidigare hade Livskamraten sagt att "du kan inte hantera rondellen utan det måste jag göra själv". Nu ändrade han sig "du kan mura du", "prova med rondellen", "blanda till betong du, 1/3 cement och sand", "armera ordentligt", "det klarar du".

Milde tid; jag har byggt en stödmur! Jag har pusslat ihop en raserad mur! Jag har påbörjat breddningen av vägen med hjälp av betong och sten! Jag kan hantera rondellen! Jag kan köra betongblandaren! För att inte tala om att jag blivit en hejare på att klyva ved även om det finns mycket kvistar!

Vilka saker man kan göra om man bara får lite uppmuntran!

Man kan ju inte bara klyva ved och släpa ris hela dagen, utan någon måste ju serva Livskamraten – "hantlanga". Så jag stack emellan med att såga upp det gamla, raserade planket, ta bort jord som kommit med rotvältan, såga upp större grenar och stoppa i säckar för eldning under hösten. Dessutom hade vi ju ris nere på tomten också och det eldade jag i vår fina ackumulatortunna. Alldeles vid vattnet, med vattenhinken beredd, enkelt att hålla marken blöt runtomkring, perfekt att elda i, lätt att hålla koll på elden och sedan bara lägga locket på för att förhindra att glöd virvlade iväg. Hur många timmar stod jag där, i gassande sol och eldade? Kanske 12-15 timmar totalt.

Däremellan samlade jag ihop vedklabbarna som låg spridda över sluttningen. Än skulle de rullas uppför, än nedför, bäras ibland och samlas där jag nu ställt upp klyven. Där satt jag sedan och vedhögen bara växte. Än är den inte stor nog, det finns fortfarande en hög med klabbar kvar som väntar på att bli omhändertagna.

En liten del av det ris och de  klabbar som fanns utspridda.

Jag hade bestämt mig för att så länge Livskamraten jobbar så ska jag jobba.
En dag när vi jobbat extra länge så sade jag det åt honom. Gissa vad, han hade tänkt detsamma och bara lidit i tysthet när han hörde ljudet från klyven. "Ska hon aldrig sluta så man får ta ledigt!" Så kan det gå när man inte kommunicerar!

Dagen efter tog vi ledigt och gjorde en utflykt längs Kustvägen. Vilka mysiga ställen det finns och så underbart med alla dessa fiskrökerier och fiskrestauranger! En sak som blev väldigt tydlig i år är att man måste belöna sig när man jobbat hårt. Ta fikapaus med lite sockerkaka i solen, bada på eftermiddagen, unna sig något extra till middag, en liten utflykt kanske.

Man kan alltid njuta av sina blommor……

Jag då; vad gjorde jag? Började jobba med den enorma rishög, 11 meter lång, som samlats uppe vid vägen. Riset skulle kastas över elstängslet och in på bondens mark så vi kan elda upp det senare i höst/vinter.

Det var inget roligt jobb! Först få loss riset ur högen, samla upp en rejäl hög på vägen och sedan dra iväg med det. När jag gick där och klampade i ko-blajorna så brukade jag tänka; tänk om det kommer en bil och föraren blir irriterad för att jag blockerat vägen med ris. Då ska jag minsann tala om för honom att det här är en privat väg som går över min tomt och han har minsann inget där att göra utan jag har all rätt i världen att lägga riset där, att det är jämförbart med att lägga skräp på min egen gräsmatta, här ska minsann ingen komma och tala om för mig vad jag får och inte får göra……

För att inte tala om korna sedan; varför måste de bajsa överallt?! Kan de inte göra det på ett enda samlat ställe, mutter mutter mutter.

Rishög före rensning

Rishög borta –  hurra!

Med denna peppning brukade jag släpa ris någon timme och sedan övergick jag till att klyva de vedklabbar som fanns uppe vid vägen. Det kallar jag klabbar det! Stora och mäktiga. Ett ganska trevligt arbete egentligen; klyva, stapla, prata med dem som gick förbi på vägen (ett omtyckt promenadområde), tänka och filosofera lite för sig själv…. Nu är hela rishögen borta, ca 3-4 kbm ved är staplat snyggt och prydligt och det ser ganska städat ut, så jag är så nöjd, så nöjd.

Vårt smultronställe SpanskaVillan drabbades ganska hårt av Gudruns syster Dagmar i vintras. Livskamraten som ju varit där och tillsammans med mågen gjort den första rensningen har suckat någon gång då och då under vårvintern över allt arbete som stormen medfört. "Det kommer att ta minst 2-3 år innan vi rensat allt, suck och stön".

Jag har varit ganska naiv, förstår jag nu, och bara tyckt att "det ordnar sig", "vi behöver inte ha så bråttom med allt". När vi nu åkte ned på semestern så var jag naturligtvis fullt beredd att jobba så mycket jag kunde, men samtidigt så räknade jag med att gjuta änglar och dekorativa betongplattor efter att jag "jobbat" färdigt.

Men, något "nöjesarbete" blev det aldrig. Det första vi insåg var att vi måste bygga ett förråd så vi har någonstans att stoppa den ved vi uppenbarligen kommer att få när vi klyvt alla stockar. Men när man har en sluttande tomt så är det inte helt lätt att sätta upp ett förråd någonstans. Det fanns bara en plats som var tänkbar och det var den tidigare ved-skräpförvaring som fanns på platån där stugan är placerad. Ett litet skräpområde som vi tänkt röja ut ända sedan vi köpte stugan, men som vi inte haft någon inspiration att börja med.

Till vår stora förvåning så upptäckte vi, efter att vi röjt området att vi fick plats för ett rejält förråd på drygt 15 kvm och därtill en plan yta framför förrådet på ca 10 kvm. Helt otroligt, var kom den ytan från? Tänk så ögat kan bli lurat av oordning! Vi enades i alla fall om att Livskamraten skulle ägna sig åt att bygga och jag skulle ta hand om rensningen av själva tomten.

Milde tid så Livskamraten fick kämpa! Det är inte lätt att bygga när allt sluttar och man måste förstärka marken där rotvältor vänt allt upp och ned! Men han har jobbat på bra och nu står där ett förråd (inget tak ännu men det kommer). Ett förråd där vi kan förvara både ved, maskiner och med ett utrymme för mina blomkrukor och trädgårdsgrejor. Åh vilken fröjd och lycka.

Väggen mot sjön är på gång. Där plasten är ska jag få ha mina trädgårdsattiraljer.
Hela framsidan ska också bli i plast liksom takdelen över "min" del av förrådet.

Ja, rubriken kanske verkar som att jag tänker komma med några moraliska pekfingrar denna gång, men icke. Nej, jag tänker skriva lite om våra alldeles vanliga små, eller stora, pekfingrar som sitter så behändigt placerade mellan tummen och långfingret.

Hur ofta tänker vi på våra pekfingrar egentligen? Inte ofta skulle jag tro. Hur ofta ägnar vi dem någon särskild omsorg; pysslar om, smörjer in lite extra noggrant? Inte ofta det heller kan jag tänka mig. En liten rutininsmörjning då och då när alla andra fingrar får sin dos av handkrämen.

Men, nu vet jag hur viktig funktion ett pekfinger har! Hur det finns med i nästan allt man gör, från grovgörat till några av de mer intima detaljerna i ens liv!

Första semesterveckan så satt jag bakom vedklyven under en hel dag. Dessa fantastiska apparater där man klyver med hjälp av hydrauliken och där säkerhetstänkandet är väl utformat (det är väl EU som "ställer till det"). Man ska alltså trycka in startknappen med ett finger på ena handen och trycka ner spaken som sätter igång själva den hydrauliska driften med andra handen. Sagt och gjort, det gjorde jag alltså, jag tyckte att själva startknappen inte fungerade riktigt bra, men kämpade bara på, som den kämpe jag är.    🙂

Dagen efter vaknade jag och mitt pekfinger hade ersatts av en prinskorvliknande tingest som inte gick att böja! Smärta, smärta, smärta! Då fick jag minsann lära mig alla de saker där pekfingret i normala fall är med på ett hörn, mera smärta! Det tog nästan 1½ veckan innan prinskorven försvann och mitt eget, nätta finger kom tillbaka. Smärtan tog dock längre tid att få bort för det var nästan omöjligt att inte stöta emot överallt med denna svullna tingest som stod rakt ut. (Oj, men det är faktiskt mitt finger jag skriver om!).

Livskamraten tittade förstås på startknappen på klyven och kunde konstatera att det lilla plastskyddet?! som satt på startknappen hade halkat lite ur läge och alltså orsakat att jag fick trycka på lite extra.

Ni ska inte tro att jag blev befriad från klyvningen för det, "du har ju ett långfinger, använd det", sade Livskamraten glatt när jag klagade.

Ett litet tips till tillverkarna av klyvarna; jag skulle verkligen vilja ha en startknapp som startar klyven så att den går ända till dess att jag stänger av maskinen. Jag vet att det är säkerhetstänkandet som ligger bakom denna funktion att man måste hålla knappen intryckt. Men nu när jag klyvt dessa ca 100-åriga tallar, stora tjocka kubbar minsann, så behöver man ibland rikta in dem för att hitta bästa "´klyvstället" på. Vad använder man då när båda händerna är upptagna? Ja, gissa det ni, det är i alla fall inte huvudet kan jag säga, mer säger jag inte!

Tittar i bloggen, inte ett ord har jag skrivit sedan den 4  juli! Hur var det nu man gjorde? Satte sig vid datorn, låter hjärnan gå på tomgång och sedan bara skriva ned sina intryck…. ja, nu är jag igång.

Nu har det gått fem semesterveckor, helt otroligt så fort tiden gått. Vad har vi gjort under dessa fem veckor? Voj, voj, voj, vi har jobbat. Vi har slitit, släpat och kämpat. Nu skulle vi egentligen behöva en vecka att bara gå omkring och vila upp oss.

I förrgår, fredag, slutade vi arbeta 16.30. Då gick jag raka vägen ned till sjön, kastade mig i vattnet med kläder och allt och passade på att skölja bort betongdammet ur hår och kläder. I med kläderna i tvättmaskinen (jippiiii, vi har en liten tvättmaskin nu), på med nya somriga kläder och smycken, iväg till fiskerestaurangen i Skatan och åt en underbar middag på gravad lax och dillstuvad potatis. Att en sådan enkel rätt kan smaka så ljuvligt!
Där satt vi ute i kvällssolen och bara njöt, ett mysigt ställe är det.

När vi kom tillbaka till SpanskaVillan så mörknade himlen och ett riktigt tropiskt regnoväder började. Åskan arbetade sig runt hela sjön och det var ett magnifikt skådespel. Härligt slut på stugvistelsen.

Dagen efter åkte vi hem och nu känns det som att hösten kom direkt.  Ska jag ta på mig långbyxor idag, jag som bara gått i shorts hela sommaren. Nej, nu gäller det att hålla sommarkänslan vid liv. Ut i min fantanstiska trädgård där allt tydligen har blommat alldeles otroligt denna sommar.

Vi hörs!