Ett steg fram och två tillbaka

Burr,, vilken natt jag haft! Mardrömmar som skulle göra vilken drömtydare (eller psykolog) lycklig och fullt sysselsatt ett antal timmar. Men jag behöver ingen hjälp med att tyda drömmen, den är/var ett försök att hantera det ofattbara som hänt.

Jag försöker se framåt, men tankarna glider hela tiden bakåt i tiden. Förra helgen hade jag besök av min bästis från låg- och mellanstadiet. Hon lämnade Holmsund 1970 och jag flyttade till Stockholm 1971 och vi har bara haft kontakt med varandra en gång sedan dess, 1980. Förra fredagen åt vi middag med "mitt tjejgäng", vi som gick småskolan tillsammans och naturligtvis väcktes en massa tankar på förr i tiden.

Vi gick en lång promenad genom Holmsund och tittade på de ställen som vi brukade hålla till på som barn. Milde tid så allt har förändrats. Man ser allt med nya ögon när man har någon med sig som minns allt som det var tidigare.

Så roligt det var att träffa min bästis! Så roligt att vi kunde prata så obehindrat och fritt med varandra efter alla dessa år. Det är verkligen sant att äkta vänskap består. Tyvärr var jag väldigt nedstämd så det lade väl lite sordin på stämningen, men bra hade vi det. Jag vill så gärna att vi ska fortsätta hålla kontakten.

Det har varit en tung morgon idag, tårarna bara rinner. Hur mycket tårar ryms det i en människa egentligen. Det behövdes bara ett telefonsamtal så öppnades den inre kranen igen och tårarna har bara strömmat. Men det är nog så det ska vara. Man måste få gråta, man måste få sörja. Jag sörjer den familj vi var en gång, nu är alla borta, det är bara jag kvar. Bara jag som minns….bara jag som vet hur det var….