Obehagligt är bara förnamnet

I morse satt jag och läste de underbara kommentarer jag fått och kände glädjen i att leva, att det finns omtänksamma människor och att vi hade en lång ledig dag framför oss att ta vara på. Vi var tidigt uppe, jag fikade vid 7-tiden.

Sedan gjorde tiden ett hopp och nästa gång jag tittade på klockan var den nästan 11 och Livskamraten satt och stirrade på mig. Han berättade att jag hade läst färdigt på datorn, kunde helt plötsligt inte stänga ned den, spillde ut thekoppen och helt plötsligt var jag helt lealös. Han kunde prata med mig och jag sa att jag skulle gå och lägga mig i sovrummet, en trappa upp. Men benen bar inte utan han fick lägga omkull mig på soffan, byta den blöta morgonrocken och jag somnade direkt. Han väckte mig efter 45 min för att kolla reaktionerna och de var bra, men han sade att mina ögon såg alldeles "suddiga" ut och jag bara somnade direkt igen.

Och jag minns ingenting, ingenting av detta, över 3 timmar helt borta.När jag vaknade så kände jag mig lite skakig i kroppen och ostadig på benen, men helt OK för övrigt. Livskamraten har kontaktat en vän, en läkare, och han menar att det måste följas upp. Det kan vara min två clips inne i hjärnan som spökar. Jag vet ju att man kan få epilepsi om man har otur.

Eller så är det stressen och sorgen efter min systers bortgång som ökade min hjärntrötthet. Tyvärr har hjärnan inte något milt och stilla sätt att säga "nu ska du nog ta det lite lugnt" utan den har tydligen bara två lägen ON / OFF. Det blir som lite dramatiskt när OFF-läget slår till.

Jag har i alla fall ´skickat iväg mail till "min" doktor så jag hoppas han har tid att ta emot mig till veckan. I morgon ska jag i alla fall vara hemma från jobbet, så nu blir det Thaimat till middag. Man måste sätta lite guldkant på eländet. Undrar om jag ska våga ta ett glas vin eller om hjärnan packar ihop då?