Igår var det alltså dags för Lysnatta´ vid vår vackra sjö. Dagen var underbart varm och solig. Livskamraten hade fruktansvärt ont så jag njöt av den fina dagen på egen hand, medan han försökte ta sig igenom dagen. En simtur fick avsluta förmiddagen och badtermometern visade på +17. Nu börjar det i alla fall gå mot svalare temperaturer, men visst är det underbart att kunna bada den 7 september!

Sedan var det bara för Livskamraten att ta en smärtstillande tablett och vi gick till middag.

De sorgliga resterna av en surströmmingsmiddag. När man dricker snaps ska man förstås sjunga. Ibland tänker jag på alla de otaliga middagar jag varit på och alla de finurliga, roliga snapsvisor som sjungits och jag kommer inte ihåg en enda av dem….! Aldrig kan jag ta upp sången och sjunga något lustigt, visorna är bara borta ur minnet. Lustigt nog hade vi alla vid gårdagens middag samma problem. Alltså fick vi sjunga de visor vi kunde och det blev en märklig blandning, från Små grodorna till Hej tomtenissar.

När mörkret började falla gick vi ner till badplatsen. ”Magiskt” är ordet. Underbart trevlig, vackert och mysigt är andra ord som också passar bra. Jag hade bara mobilen med mig men jag lägger ut några bilder. Bilderna kan inte ersätta känslan man fick när man gick dit. Den varma kvällen, facklorna och marschallerna fick mig att tänka på Waikiki Beach, Hawaii, där man tänder facklor längs stranden varje kväll. Vårt eget, mycket trevligare Hawaii.

Ser på Internet att nazister demonstrerat i Umeå?! Tror knappt det är sant. Jag blir ledsen när jag läser det och hjärtat känns som att det krymper i bröstet. Skriver inte mer för detta är sorgligt.

Gårdagen blev en lugn dag, jag satt vid symaskin, med foten i högläge, och sydde. Nya gardiner till den nya gardinskenan samt en kanal i ett tyg som ska ersätta 50-talstapeten som fanns vid trappan. Jag hade velat behålla tapeten, men när allt blev målat runtomkring så syntes det att den funnits med ett antal år och utsatts för sot med mera. Men tyget jag hittade på Ohlssons tyger liknar faktiskt tapeten och innehåller de färger som fanns, och som finns på den målade fönstersmygen. Så jag är nöjd och glad över det!Idag hade jag möte i sta´n och det kändes att jag varit ledig länge. Fast mötet var kl. 10.00 så började jag förbereda mig för mötet kvällen innan, vilken tid jag måste åka hemifrån, vilken väg jag ska köra. Det är inte klokt, jag behöver nog lite fasta tider igen.

Efter mötet drog jag iväg på IKEA och unnade mig att halta omkring i lugn och ro. Gissa vad, i fyndhörnan hittade jag en matta, 200×300 cm, perfekt framför den nya soffan. Dessutom hittade jag en hylla att ha vid min plats i soffan, på divanen. En perfekt hylla för 149 kr, vad får man för 149 kronor idag? Så nu sitter jag här, på divanen bredvid den nya hyllan där den nya ledlampan lyser och med datorn på det nya laptopstödet, allt inköpt på det stora varuhuset och allt passar ihop så bra, med varandra och med mig.

Jocke sover under sitt skynke. Livskamraten sitter bredvid i soffan, brasan brinner i den nya kaminen och allt är bara bra.

Jag önskar er alla en skön kväll! Imorgon blir det fest igen, då är det magiska Lysnatta´, härligt!

Igår gick jag ut och hämtade in lite godsaker till middagen.

Några tomater och chili till middagen och några kvistar mynta, basilika och citrontimjan till en liten bukett fylld med väldoft.

Sedan tog jag soppåsen och gick för att slänga den.

Detta är inte min soppåse utan en bild från Internet. Jag har ännu inte börjat fota mina skräppåsar. I vanliga fall  går jag alltid vägen upp till sopkärlet, men denna gång genade jag tvärs över slänten.

En liten halkning på gräset och resultatet; en stukning. Knölen (inte Livskamraten 🙂 utan knölen på foten) blev rejält svullen och gjorde ont. Så det blev till att tillbringa kvällen i soffan med foten i högläge. Utanför strålade solen och sjön lockade; kom och bada, kom och bada, se så silkesmjukt  vatten jag har, kom och simma och njuuuuuut……….

Ack ja, det blir nog till att tillbringa dagen i stillhet så mycket som möjligt. Sy gardiner kan kanske vara en lämplig syssla.

Jag fick en fråga från bloggkamraten Marja som undrade om jag visste vem som målat de geometriska figurerna i vårt fönster. Visst vet jag det. Det är Knutte, dvs. mannen som murat och gjutit hela vår SpanskaVilla. Han arbetade på telegrafen och hade köpt tomt i Spanien för att bygga ett hus åt sig och sin hustru. När hustrun blev sjuk insåg de att det var en omöjlig dröm att förverkliga och satsade istället allt för att bygga upp ett eget litet Spanien här i Sverige. Det som känns så fascinerande är att han gjort allt själv, ekonomin var mindre bra så han har tagit vad han fått tag på och gjort något eget av det. Uppenbarligen var han något av en konstnär, han ledde kurser i silversmide och överallt i huset hittar vi bevis på kluriga tankesätt. Bara tanken på att en man på 50-talet tog sig tid att måla på detta sätt i fönstersmygen känns fantastisk. Det blir inte mindre fantastiskt av att färgerna var utvalda för att matcha en fondtapet!

Till råga på allt är fönstret byggt så att det är djupare fönstersmyg på ena sidan, allt för att man ska se sjön bättre. Är inte det fantastiskt.

Något som slog mig när jag var på  loppisen igår var det starka igenkännandet som visst porslin bland annat kan väcka. ”Det hade farmor”,”sådana koppar hade xxxxxx” etcetera. Dessa tankar fanns kvar i mitt huvud när jag kom hem, och när jag torkade av köksbordet och lade tillbaka duken och blomman, så kom jag på mig att tänka ”jag undrar vem som fick kopparbunken när syrran gick bort”.

Kopparbunken var en liten bunke med lock som alltid, så långt jag kan minnas, stod mitt på köksbordet hos mamma och pappa och som innehöll allt mellan himmel och jord. Om det var något som man inte visste var man skulle lägga det, lägg det i kopparbunken. Minnet är väldigt starkt förknippat med mamma och pappa. Det var kanske så att man inte bytte ut saker och ting lika ofta som vi gör idag.

Inte kommer mina barn att minnas vad jag hade på köksbordet, det har ju varierat genom åren. Liksom porslinet, det har också bytts ett par gånger. De kommer nog inte att ha några ”mammas xxx” eller pappas ”yyy” att minnas. Lite sorgligt känns det när jag tänker på det.

De kommer inte att få den nostalgiska känslan när de ser mammas porslin, minns blomrankorna på tallriken, återupplever doften av nybakta kanelbullar som serverades med mjölk i just precis ett sådant glas. Snyft…..

Men de har kanske andra minnen som kan plockas fram ibland. Konstigt vore det väl annars…

Vaknade mitt i natten av att rummet lystes upp samtidigt som det dånade ordentligt. Åskan måste ha varit alldeles ovanför oss, regnet vräkte ned, vinden tjöt och vågorna dundrade mot land. Vilket oväder! Så skönt att få vara inne, varm och belåten under täcket.

Blåsten har fortsatt idag och jag har tagit på mig jeansen. Detta är första dagen sedan mitten av juni som jag haft långbyxor. Är det kanske dags att säga farväl till shorts och capribyxor? Det känns sorgligt men så är det nog.

Vi for på loppis idag och jag är full av förundran. Sådana mängder av skräp som måste finnas hemma hos oss alla! Tänk att man orkar ta med sig sådana små struntsaker och försöka sälja dem……. men många gick runt med påsar fulla med saker så…… den enes skräp, den andres prydnad. Så är det. Själv såg jag fyra saker som jag hade velat köpa; en kommod med marmorskiva – den skulle passa perfekt i vårt nya badrum på över-våningen. Det vill säga om vi hade haft något annat än en spiraltrappa dit upp. Jag tror inte att vi skulle orka hissa upp kommoden fönstervägen som annars är det enda sättet att frakta saker.

Det andra var ett gulligt två-våningars kakfat, bara 40:- och med sött blommönster. Hade jag bara haft utrymme i mina skåp så skulle jag köpt det.

Det tredje var en lampa, en lampa som skulle passat perfekt mitt i vårt nyrenoverade tak! Så snygg, jag tog ingen bild men en sådan vill jag ha! Just det här exemplaret var trasigt, annars skulle jag köpt den.

Jag håller på och fräschar upp fönstermålningen i ett fönster. Hade det varit ett bildmotiv så hade det kanske varit ett helgerån att måla det, men nu är det bara geometriska figurer, så de tycker jag att det är OK att bättra på. Färgerna har börjat se blaskiga ut När jag satt där i fönstersmygen och målade så började Jocke knäppa med näbben. Ett ljud som jag aldrig hört honom ge ifrån sig tidigare, men som jag känner igen från sonens papegoja. Lilla Jocke satt och halvblundade och knäppte. Jag ringde sonen och kollade om det verkligen är så att fåglar ger det ljudet från sig när de mår bra, ungefär som en katt som spinner. Ja, så är det. Antagligen tyckte Jocke att det var mysigt att jag satt där bredvid honom.
Med det ljudet tog han sig in i mitt hjärta på riktigt. För den oinvigde kan jag berätta att Jocke är en stilig nymfparakit, kring 30 år, som ägdes av min mamma och pappa och var deras ögonsten (speciellt pappas). Efter deras bortgång hade syrran och jag delad vårdnad av Jocke ett tag innan syrran tog över vårdnaden helt. Efter min systers bortgång, det värker i hjärtat att skriva det, för snart ett år sedan, har Jocke bott hos oss och det är först denna sommar som han börjat ta sig in i mitt hjärta. Nu kan jag bara konstatera; jag tycker om honom, han är en egen liten personlighet, ganska dominant faktiskt, men vi är hans flock och vi betyder något för varandra.