Där fick jag!

Som gammal hundägare har jag alltid hävdat att man aldrig ska gå fram till främmande hundar, hur snälla de än ser ut och att en hund som ligger på sin plats har rätt att få vara i lugn och ro där.  Inga glada små barn, eller kelsugna vuxna, ska då störa honom utan det är hans eget lilla område.

Det är regler som jag har levt efter så länge jag kan minnas ända till nu.

I ett par veckor har jag promenerat förbi en förtjusande chihuahua som instängd bakom
staketet på gården bjäbbat och bjäbbat varje gång jag gått förbi. Tomten där han befinner sig ligger
ovan gatuplanet så han är i brösthöjd jämfört med oss. Den låter så glad och studsar så glatt
varje gång vi passerar och vi säger förstås några kuttrande ljud varje gång vi passerar.

Så idag kunde jag inte motstå utan jag räckte fram handen och kelade med den glada hunden. Han krumbuktade sig
och åmade sig av lycka. Men

DÅ……

förvandlades den glada hunden helt plötsligt till ett rasande odjur. Den blev helt vansinnig, högg sig fast i min vänstra hand så hårt att jag kände hur tänderna gick genom huden och blodet började rinna. Den hängde som en igel fast i min hand. Så förskräckt jag blev. Det gick inte att få den att släppa. För att få loss den fick jag smälla till den med mitt glasögonfodral som jag höll i andra handen.

Den stackars lilla hunden, det kändes inte bra. För mig var det bara att gå hem och skölja ur såret, desinficera det och sätta plåster på. Tro mig, jag kommer aldrig att frångå min egen regel någon mer gång.

Låt främmande hundar vara i fred hur snälla de än ser ut.