Alltså, jag hinner inte skriva i bloggen när jag är här i SpanskaVillan! Igår kändes det lite svalt på morgonen och vi beslöt oss för att åka och handla några lister och färg. Men först skulle det nya takräcket på. Det kan väl inte vara någon konst att sätta på ett takräcke? Men se, det kunde det, vara en konst alltså. Vi kämpade, kämpade och kämpade innan det var på plats. Livskamraten fick till och med hämta en tving för att sista knäppet skulle gå att knäppa……..

Men med gemensamma krafter så lyckades vi. När vi kom hem så tog vi en snabblunch i solen, härligt. Sedan var det dags att måla de 5 m långa takbjälkarna ute i förrådet och att klyva de långa listerna. Lite trimning i slänten mot vägen och dags för eftermiddagskaffe. Detta serverades i stekande sol av Livskamraten, tillsammans med ett glas kallt vitt vin, gott.

Men man blir kanske lite lat av sol och vin så efter att ha påtat lite med de nyplanterade rosorna så föreslog Livskamraten att vi skulle göra en enkel middag; lite gott tunnbröd och den peppargravade laxen. Mamma mia! så gott. Ernst i sitt Toscana, vad är väl det mot att sitta i strålande sol, titta ut över den glittrande sjön, äta sagolika mackor och dricka ytterligare ett par glas av det goda, vita vinet tillsammans med Livskamraten och Jocke som nu fick komma ut med oss. Det kallar jag livskvalitet för oss alla.

Men som sagt, sol och vin tillsammans med en heldag i solen har en förödande effekt på kroppen. Man blir som lite slö. Till och med så slö att man vill gå in och lägga sig på soffan fast klockan bara är 18.30, kanske sova en liten, liten stund. Sagt och gjort, sedan slötitta på Sofias Änglar och sedan bara i säng. Ja, jag hann förstås prata lite med grannfrun i telefon en stund, hon höll på att leta resor på Internet och ville ha lite hjälp.

Idag ska jag i alla fall hålla mig pigg och alert hela dagen. Måla färdigt taklisten över ytterdörren, måla de långa kluvna listerna och ja, få se vad som dyker upp. Det finns alltid att göra.

Nu har jag valt ut det foto som ska finnas på barnbarnets studentplakat. Det är ett härligt foto av en härlig unge och med härliga färger, eller hur?

Spaden i sluttningen, försöker skapa fickor där jag kan plantera fler Snow Pavement för att försöka binda jorden. Har satt lecablock längst ner som en avslutning på slänten. Ska nu köpa armeringsjärn och försöka sticka ner. Det är trevligt med sluttning men svårt också!

Drömde så märkligt i natt. Var ute på någon slags resa med massor av människor. Vi var ombord på en båt och Carola!!!! var med. Jag bad henne att sjunga ”God morgon, god morgon” från radions gamla Frukostklubben. Det gjorde hon och ut över hela högtalarsystemet gick en alldeles underbar version av morgonlåten ut. Fantastiskt fint. Men sedan träffade jag en bekymrad fader som menade att hur hade vi tänkt att hans döva dotter skulle vakna? Hon hörde ju inte den vackra musiken. Snabbt svarade jag att jag skulle personligen gå runt och se till att alla vaknade i rätt tid.

Vad i hela friden? Hur ska jag tolka detta! En tolkning är att jag vill alla väl, men kanske tar jag på mig för mycket ibland. Andra tolkningar?

Nu går vi till grannen och äter middag, så ska det vara!

Igår var det först trav, sedan hockey. Livskamraten, vars tur det var att ”trava”, ägnade den vackra förmiddagen åt att tippa. Sedan sprang han in och ut för att kolla varje lopp. Efter en stund ropade han att ljudet försvann på TVn. Nåja, det gjorde ju inte så mycket. Han kunde ju ändå se att det var fel hästar han spelat på.

Men sedan började första hockeymatchen. Klagan; man kan ju inte se en hockeymatch utan ljud, måste köpa ny TV, den här är gammal.

Han slog av TVn, några minuter senare slog han på den igen och se, eller rättare sagt hör, ljudet hade kommit åter.

Men efter en kvart försvann ljudet igen. Ny litania; gammal TV, köpa ny…..

Sedan, snilleblixt, koppla till datorn och ljudet kom åter och denna gång stannade det kvar.

Men i mitt huvud blir det kaos, hur kan det funka med datorn? Varför försvinner ljudet när det går genom antennen? Kommer ljudet via datorn? Hur? Hur? Hur?

Jag orkar inte hänga med i all ny teknik. 

Drar undan gardinen, ser fyra svanar i viken mittemot. Går ner i köket och tar bort Jockes överdrag, i samma ögonblick kommer en sjöfågel och slår sig ner utanför huset. Det måste vara en ungfågel för han landar inte snyggt och graciöst utan med en ”sladd” om nu sjöfåglar kan göra sådana. Skummet yr över vattnet och Jocke hoppar till i buren. Vi tittar begrundande på svanarna igen, så roligt att de är fyra stycken i år. I fjol var de bara tre och vi (Jocke, jag och Livskamraten) funderade då mycket på om det var en svan som förlorat sin partner och vi var lite ledsna över det.

Senare på dagen såg vi att det var fem svanar så uppenbarligen är det fortfarande en ensam, suck.

Solen har strålat, jag har varit ute och kollat så allting har överlevt vintern. Vinstocken OK, samtliga rosor OK, då är jag nöjd. Vårkragen blommar, rhododendron är på väg att slå ut, behöver bara lite mer vatten.

Susanne och Enzo var förbi och fick en kopp kaffe och en nybakt munk. Vi är bjudna på söndagsmiddag till Ulf och Solveig. Allt är gott!

Denna buske är ny från i fjol. Det är en blandning mellan krusbär och vinbär. Den har redan fullt med fruktämnen, spännande.

Solen glittrar på vattnet, kan det bli bättre?

Äntligen på väg mot världens bästa ställe, SpanskaVillan. Jag längtar efter att få ta en kopp kaffe och titta ut över sjön, den magiska sjön. Att få ta en promenad och kolla om något har hänt längs ”strandvägen”, kanske få se bävern, några tranor, har det blivit många kalvar, några påfågel-ungar?

Jag vet i alla fall att det blivit tillökning i den unga lantbrukarfamiljen så en blombukett måste köpas. De andra små liven får klara sig utan blomster. De hittar kanske egna ute på ängen?

Hjärtklappning får jag av att veta att jag får sova i det ljuvliga sovrummet med världens bästa utsikt i natt.

Några små plantor har jag grävt upp hemma i trädgården och de ska grävas ner i den nya rabatten längst ner i sluttningen. En stor rosplanta, Snow Pavement, har jag också med, måtte den bara överlevt, det är mer än två veckor den stått i sin hink och väntat på att bli planterad.

Längtar, längtar, längtar.

Blåsigt väder idag, har bara ”jobbat” halvdag med småttingarna idag så nu är resten av dagen min alldeles egna.

Alltså ska jag tvätta bilen invändigt. Nu har jag kört fram och tillbaka 5 mil dagligen och haft med mig skräp i bilen, utsorterade böcker från dottern, gamla barnkläder, allt som rensats bort under dagarna jag varit ”hushållerska”. Till råga på allt så har jag skaffat mig en ovana att ha både dricka och godis med mig i bilen så nu är den i behov av en ordentlig städning. Så roligt ska jag ha det idag.

Vet ni vad mera jag gör i bilen? Lyssnar på ljudböcker. Förra sommaren var det böcker om Damernas detektivbyrå av Alexander McCall Smith, mysiga varma böcker. I år är det böcker av Arto Paasilinna. Hittills har jag avverkat Den ljuva giftkokerskan (bra), Kollektivt självmord (härlig) och nu senast Uppdrag; Skyddsängel (ljuvligt rolig). Vilket fantastiskt sätt att fördriva tiden i bilen

Sol, regn, sol, regn. De två barnbarnen och jag kastar oss ut i solen, sitter i sandlådan, regnet kommer, springer in, fram med legot, fikar, ut igen, tillbaka till sandlådan, blir blöta i rumpan av den blöta sittbrädan, regnet kommer, in igen. Ja, så är det. Däremellan ska hunden motioneras, tvättmaskinen laddas, eller tömmas. Blöjor bytas. Sanden dammsugas upp. Kan inte hjälpas – jag börjar längta efter en vanlig pensionärsdag! Det finns nog en anledning till att man har barn när man är ung……sade hon gnälligt. Det behövdes bara sex dagars barnpassning så är man knäckt…….

Sedan saknar man dem som sjutton när man inte träffats på flera dagar…

Dagen gick under idogt arbete. Enda pauserna var när någon tog en slurk vatten direkt från den porlande bäcken. Strax före skymningen  började Margareta och Hildur dra sig tillbaka mot gården. Kon måste mjölkas och de två hönorna skulle tas in för natten. Räven, den elakingen, hade tagit den tredje hönan för några dagar sedan och nu ville man inte riskera att förlora någon mer.

Samuel och Johan fortsatte arbetet ute på svedjan medan Hilduinen själv tog pieni poika Erik med sig ut i ekan för att ta upp näten. Dagen hade varit ganska varm men nu började dimman lägga sig över sjön. En lom lät höra sitt sorgsna rop. Hildur och Margareta spottade tre gånger, det sorgsna ropet troddes vara ett dött spädbarn som kallade på sin mor.

……………………………………………………..

Skenet från den öppna spisen spelade över Hildurs fårade ansikte, hon hostade till och spottade i elden som svarade med ett väsande. Nu satt hon ensam uppe. Gubben Johan snarkade i fållbänken, Samuel och hans Anna hade nog provat att vänslas lite men orken räckte inte till utan de somnade istället. Sonen Johan hade gått hem till sig, han hade bara haft en dag ledigt från drängsysslan hos storbonden i Nordmaling.

Lillpojken Erik låg också hos dem nu. Det kändes konstigt men roligt. Hans husbonde hade drunknat under vintern, gått ner sig på isen, – voi, voi mumlade Hildur. Den unga bondänkan hade redan gift om sig med grannen och Erik blev utan drängplats. Men pigg och alert som han var så hade han redan en ny husbonde som han skulle till för slåttern.

Hönorna kacklade tyst för sig själva där de satt på sin lilla pinne. Hildur strök den närmaste över huvudet, det var gott  med lite sällskap ibland. Det  hade varit en bra dag; de hade hunnit fälla lite timmer för Samuels nybygge, det låg nu och torkade. Hildur hade passat på att ta lite granruskor och lagt ut dem både innanför och utanför dörren. Det luktade underbart av skog i stugan. Hon hade också lagt lite under hönorna i tanke att det skulle vara mindre hönsträck att torka på morgonen.

Erik hade fått en hare i sin snara och den hängde nu från taknocken och hundarna hade fått sig ett skrovmål på innanmätet. Dessutom hade Johan fått rikligt med fisk. Så rikligt att de hade kunnat slänga 3 abborrar på glöden före de satte sig till bords för kvällsmålet. Gröt, abborre och en riktig sup, det gjorde gott i själen efter en dags arbete. Nu var fisketunnan full med insaltad fisk och Hildur hade lagt slanor i blöt så att Johan, eller Samuel, kunde göra en ny tunna under morgondagen. Nu satt Hildur här och späntade småstickor till morgondagens eld, hon tittade över de vadmalsbyxor som karlarna använt under dagen, bredde ut dem så de skulle torka ordentligt, flyttade skohöet en bit längre bort från den öppna elden, lade på en ordentlig vedklabb som skulle räcka ända till gryningen. Hon tog en av de små stickor hon späntat, petade sig ordentligt mellan tänderna, tog av hucklet, knöt av sig förklädet och kröp ner under fällen bredvid sin gubbe.

En dag i Hildurs liv var över.

…………………………………….

Tänk så fånig man kan vara. Sitta och hitta på sådana historier om människor som bevisligen har funnits, som bevisligen ingår i släkten men som bara är funderingar. Roligt har det varit i alla fall. Faktiskt lite avkoppling att skriva på detta viset. Döm mig inte om fakta skiljer sig från det jag skrivit.

Hildur slickade sig om fingrarna, det smakade fortfarande lite fisk sedan hon lagt på sillastjärten på gubbens brödbit. Tänk om hon också hade fått smaka lite, men det var ju gubben som behövde sina krafter. Tur ändå att de hade barnen; Margareta som  ju varit med på flytten från det gamla kära landet, Finland, hit till det nya och som nu skulle gifta sig snart med sin Mårten. Tänk vilken lycka om de kunde bygga sig ett hus i närheten, voi voi så roligt det skulle vara. Denna vår och sommar skulle nog bli sista året som hon skulle kunna hjälpa till med sysslorna på denna gård. Ack vad tiden går fort…..

N’Samuel han hade ju redan skaffat sig en kona, Anna Mårtensdotter, nog var väl hon pigg och rask, men inte var hon så snäll mot sin annopi som hon borde vara. – Jag är ju i alla fall moder till Samuel och förtjänar väl respekt. Hon ska väl vara glad åt att di får bo i vårt hus, trångt blir det och fasligt liv om nätterna är det på di. Ja, di är ju unga förstås………..

Tankarna flög men nu hade Hildur kommit fram till det upphuggna området i skogen, marken lyste fortfarande svart och sotig efter svedjebranden. Hildur spottade i händerna och smörjde in saliven, nu skulle här jobbas, rensas och förberedas… Idag var hennes uppgift att rensa det sly som fanns runt det brända området. Det gällde att sätta fart så allt var klart innan mörkret kom. Gubben måste hinna iväg och få upp näten också. Kanske skulle hon hinna salta in fisken efter maten om det inte var för mycket.

Raskt satte Hildur fart. När hon gick förbi den stora rotvältan kastade hon en blick på den. Det gjorde hon varje gång hon gick förbi. Inom henne fanns fortfarande skräcken för vad de tidigare boende gjort mot hennes familj. Di hade kapat det lutande trädets rötter så att det ramlat omkull när gubben och pojat kom farande på snöskorna.  -voi, voi, Hildur skakade på huvudet, det hade kunnat gå riktigt illa. Di fast boende var inte alltför glada åt att finnen med sina fyra vuxna barn fått slå sig ned vid Örträsket. Hildur fortsatte det mödosamma arbetet. Längre ut på myren kunde hon se Johan och pojkarna där de i rask takt arbetade med marken.

Hildur vaknade av sin skrällhosta. Huttrande klättrade hon ur fållbänken, rev sig på benet där ilsket röda prickar visade att hon legat mot ett halmstrå som letat sig fram från underlaget. Hon gick fram till eldstaden och lade på små tunna vedstickor för att få riktig fyr i elden. I förbifarten konstaterade hon att hon måste spänta mer tändved.

Gubben Johan var redan ute och plöjde, han hade gått upp så fort den första solstrimman visat sig på himlen. Hon brukade gå upp samtidigt men han hade viskat ”rakas”, ligg en stund till”. Tänk så snäll han kunde vara. Han hade blivit rädd när hennes hemska hosta inte ville ge med sig och detta var hans sätt att visa att han brydde sig om henne.

Deras stora bråk om att lämna den stora byn i söder för att ge sig hit upp i ödemarken hade nog också spelat in. ”Satana” vilka bråk och vilket stryk hon fått, rejäla kindpustar ett par gånger. Hon strök sig över kinden. Det var ovanligt att han slog men han hade inte kunnat förstå att hon protesterat mot flytten. Hon skulle bara lyda och följa med, så var det bara. Men hon  hade trivts så bra i det stora samhället, 6000 hade någon sagt att det bodde där. Uselt kunde det se ut med det öde landskapet runt den stora gruvan och all den hemska röken som vällde upp mot himlen, som helvetet hade hon tyckt när hon först kom dit. Men de bodde så till att hon slapp se gruvan, slapp tänka på de stackare som jobbade där, som svarta i ansiktet, hostande av röken kom hem till sina hus efter avslutat arbete. Det var där hennes hosta hade börjat, den hosta som aldrig slutat och som fick hennes kropp att rista till i konvulsioner. Men där fanns också snälla grannkärringar som hon kunde prata med, di hade hjälpt varandra att tvätta när våren lossat isen från vattnet i sjön, di hade kommit med halm till att ligga på. Snälla var di och det saknade hon. Häruppe var det ensamt, kallt och ensamt.

Kallt, hon lade på mer ved på brasan. Gubben skulle väl snart komma in för att få sig något i magen. Fort tog hon kruset hon kissat i och sprang ut och tömde det runt husknuten. Hon knöt hucklet över håret och så var hon färdig för dagen. Fram med den brödkant som fanns och kåsan för brännvinet. Hon kände sig tacksam över att ha fått sova en liten stund längre och därför tog hon fram en liten sillastjärt som gubben skulle få att lägga på det torra brödet. Månne han skulle skälla på henne för det, men det var han värd så hårt som  han slet för att bygga upp deras nya hem.

Nu hörde hon honom stampa utanför huset. Dörren small upp och han kom in omvärvd av den kalla luften. –  Voi  jumala,kuinka kylmä, utbrast han och skyndade fram till eldstaden. Hon hjälpte honom av med de tovade filtstövlarna, hängde dem över spispinnen och bredde ut stövelhalmen för att torka. Han satte sig på fållbänken och svepte träkåsan med brännvinet. Han ryste till och smackade med läpparna. ” Nyt se maistus hyvältä vähä ruokaa.” Nu smakar det bra med något i magen. Nu har jag lagt ut näten och efter att du mjölkat kon får du komma ut på svedjan.

———————————

Kan en vanlig morgon varit så  för Hildur när hon och Johan Philipsson Hilduinen slagit sig vid Örträsksjön 1678? Jag funderar, fantiserar och tänker. Detta är skrivet helt utan att göra anspråk på att vara baserat på fakta, bara mina egna tankar. Det är väl så att vissa livsöden fångar ens sinne och hennes öde berör mig på något sätt. Hon är bara en av alla de, ofta namnlösa, kvinnor som funnits i vår historia och vars öden inte varit värda att notera.