Ännu en underbar dag med sol och relativt varma vindar. Som gjord för att gå en riktig långpromenad. Men idag är det lite söndagsblues som gäller. Jag är faktiskt jätteless på att ha Livskamraten i brunnen vareviga dag!

Jag vet att jag ska inte klaga, det är ju han som är där och kämpar medan jag kan vara ute och njuta av solen. MEN jag längtar efter en vanlig, ledig dag! När han jobbar så kan inte jag koppla av heller utan tycker att jag måste göra något hela tiden. Idag har jag alltså gjort färdigt underredet till skohyllan, den är målad och står nu och torkar i väntan på att bli målad ett andra varv (tar 12 timmar!!!!). Sedan har jag burit ner nyinköpta brädor från vägen och därefter har jag klyvt ved.

Men nu, nu har jag inget att göra och jag vill inte göra något ensam. Jag vill göra något tillsammans med Livskamraten; en utflykt av något slag, sitta tillsammans och prata lite kanske. Gå och hälsa på hos någon. Vad som helst, bara det är tillsammans.

Nu tog han med sig fukthetssmätaren ner och jag hoppas verkligen att fukten ökat markant sedan sist.

Gnäll, gnäll, gnäll.

Jag ska snart sätta på kaffe och locka upp honom med en kanelbulle!

Det fina vädret håller i sig fortfarande. Solen lyser och det känns riktigt varmt när man sitter i lä och i sol. På morgonen har jag hivat sand. Livskamraten fyller tomma pelletspåsar med sand, jag hissar upp dem och tömmer ut på lämpligt ställe. Han är så djupt nere i brunnen nu att det blir för jobbigt att klättra upp och ner för att tömma påsarna. Så lite passning blir det. Jag förstår inte hur han orkar! Han måste vara så less på denna grop nu efter i stort sett 3 månaders grävning för hand. Fy sjutton. Sanden blir lerigare och fuktigare men ännu har inte vattnet brutit igenom. Det vore så skönt att få åka härifrån i vetskap att vi nått vattnet.

Jag har gjort färdig hatthyllan och börjat med skohyllan. Den är tänkt att kunna användas som sittbänk när man knyter skorna också, få se hur det blir. Matbordet i Salen är oanvändbart för där ligger alltid något som limmas eller målas.

Hatthyllan av egen design. Får man besök kan man dra ut hängarna för rockar och kappor så det ryms fler. Arbetsjackor har vi i ett skåp bredvid så man slipper se dem.

Önskar er en trevlig helg!

Något som man stöter på när man är inne på Facebook är människor som uppdaterat sin profilbild, vanligen då med ett foto på sig själv. Jättefina bilder, men vad som förvånar mig lite är kommentarerna: snyggo, fining, power girl (kommentarerna är oftast riktade mot personer av kvinnligt kön), snygging, pingla, babe plus en massa andra ord som jag inte kommer ihåg just nu. Vad har hänt? Har vi blivit så mycket mer frikostiga med positiva benämningar på varandra.

Säger vi dessa saker även när vi möts ute i vardagen; – hej, snyggo, så fin du är i håret idag. – hej, pinglan, är du på väg på Konsum?

Gäller det bara positiva uttryck avseende utseendet på kvinnor, tjejer, flickor eller har vi blivit duktigare på att berömma varandra även för egenskaper /talanger/ förmågor. – så duktig du är på att hålla igång och motionera. – hej, jag hoppades att jag skulle träffa dig, jag blir alltid så glad av ditt positiva sätt. Jag tvivlar på det faktiskt.

Killar som lägger ut uppdaterade profilbilder får oftast inte likartade kommentarer, något enstaka ”snygging” men ofta är det kommentarer med en liten lustig knorr (eller olustig).

Idag har jag slipat den hoplimmade hyllskivan till hatthyllan

Nu väntar jag bara på att Livskamraten ska komma tillbaka från byggaffären så jag kan måla skivan. Det ska bli roligt att få sätta upp den.

Livskamraten har hamnat i en liten kris; han har slut på pelletspåsar. Dessa användbara små påsar som han använder för att lasta sanden från brunnen i. Nu när han kommit så nära vattnet så har påsarna tagit slut. Katastrof! Därför har han åkt till byggaffären för att se om de känner till någon som har pelletspåsar att avvara. Ja, kriser kan vara av allehanda slag.

Solen strålar från en klarblå himmel. Solen reflekteras i vattnet så jag ser nästan inte dataskärmen, vi skulle behöva hitta ett nytt ställe för datorn. Eller det är väl inte meningen att man ska sitta framför datorn när solen skiner?

Från källaren hörs ett ivrigt borrande. Livskamraten kom in och berättade att han nu kommit ner till 67% fuktighet i brunnen och att han nått ett lerlager som var hårt som betong. Tanken var att lämna det till i morgon, men se det gick inte. Han blev tvungen att gå ner och provborra. Kommer det lite vatten så mjukar det ju upp den hårda leran. Det är rätt och riktigt tänkt, men jag önskar att han ska sluta för dagen och bara vila.

Spänningen är olidlig, ska det komma vatten?

Nu har tredje röret gått ner i brunnen. Milde tid vad vi kämpade, Livskamraten och jag. Men röret ville inte passa i det andra. Till slut tog vi paus och andades ut. Därefter menade Livskamraten att han skulle ”konstruera något” och att jag kunde gå och göra mitt eget arbete! Jaha, jag var tydligen inte till någon vidare hjälp……..

Efter en stunds konstruerande så lyckades han i alla fall med konststycket att få in rören i varandra så nu har vi rör ner till 3,75 m. Slagrutemännen har ju sagt att vattnet finns på 3,5-4 meter så nu borde det inte vara långt borta.

Jag gjorde i alla fall som Livskamraten uppmanade mig, jag gick och limmade ihop 3 brädor till hatthyllan.

Visst verkar det lite överkurs att inte bara köpa en färdig hatthylla eller åtminstone använda ett vanligt hyllplan, men jag har gett mig den på att använda upp så mycket av de brädor vi har. Det ska bli en hylla på smideskonsol som hatthylla. Under den ska vi sätta dit en utdragbar klädstång från IKEA.

Sedan blir det till att designa en skohylla som rymmer så mycket som möjligt och som man helst kan sitta på, allt detta på 90 cm bredd. Få se om jag lyckas. Vi har ett större utrymme att använda men där har vi ett gammalt skåp som vi kan dölja våra arbetskläder i. Den som följer min blogg vet att våra arbetskläder används flitigt och kan behöva döljas för besökarnas ögon

Spänningen är stor, idag ska rören ned i den grävda gropen. Vi väntar på förstärkning i form av listiga och starka grannar som ska hjälpa oss. Måtte det lyckas så Livskamraten får ett positivt utfall på allt sitt arbete.

I väntan på grannar så har jag gjort färdig fotskrapan. Är riktigt nöjd faktiskt, den är rejäl och stabil och kommer att vara utmärkt att skrapa av löv och barr på före man går upp på trallen vid entrén. Naturen kommer så tätt inpå så här på höstarna och vill gärna komma in också.

Senare:

nu har grannarna varit här och snabbt och elegant har rören/brunnsringarna hamnat där de ska vara. JIPPPEEEEE!!!!

Nu ska vi åka och köpa en flaska champagne!

Nu känns allt som vanligt. Livskamraten är i källaren och förbereder för att sätta ned de två första brunnsringarna. Milda makter vilket arbete han utför.

När han jobbar så känner jag att jag också måste göra något praktiskt. Alltså började jag arbetet med att tillverka en slags skoskrapa att gräva ned i backen framför entrén. Först kapade jag gummibitar, 80 cm långa och 5,5 höga och det var inte lätt kan jag säga. Gummi är tungt att skära i. Jag gjorde 8 stycken, sedan gav jag upp för dagen. Så har jag kapat till ramverket och ribborna som ska vara mellan gummilisterna.

Därefter var det bara att skruva, ramlist, ribba, gummi. Jag satte 7 gummilister och sedan en mellanramlist (se där, kanske hittade jag ett nytt ord) och då är halva skoskrapan gjord.

Imorgon ska jag göra andra halvan och sedan är det bara att sätta ihop ramen. Kanske inte så vackert men jag tror att det blir effektivt att torka av skorna på.

Tog en filosofisk promenad igår, tittade noggrant på allt omkring mig, njöt av tystnaden och lugnet. Vilken förmån detta att få känna sig fri och ledig i Guds fria natur. Så mycket att vara tacksam för.

Bara detta att jag kan få tänka bara på mig själv, promenera när jag vill, sätta mig och läsa en stund precis när jag vill, gå och hälsa på goda vänner (ja då måste jag förstås hålla mig inom artighetens gränser). Vad jag saknar när vi pendlar så här mellan två ställen är möjligheten att gå med i en studiecirkel. Det vore perfekt att få plugga ett främmande språk nu när man är ledig.

Jag kan också lägga mig och slumra när jag vill och för tillfället är det alternativet mycket lockande. Jag har fått höja medicindosen för blodtrycket och den dubbleringen har slagit ut mig ordentligt. Men det ska väl bara hålla i sig i några dagar hoppas jag.

Vindruvorna har skördats så ikväll bli det ett glas rödvin med ost, kex och egna, små vindruvor, kul.

Något av allt som jag gick och betraktade på min promenad. En lysande glad liten clown-svamp, rolig att titta på men inte att äta….

En liten förfallen lada, jag önskar så att jag kunde ta del av dessa historia. Den har säkert mycket att berätta…..
Det är hit som bävern simmar varje dag. Vi har sett honom här en gång, men jag undrar om han simmar ändå längre bort för man ser inga spår av hans dagliga arbete.

Alldeles bredvid finns vår fina badplats. Vilken tur vi har som får använda den, privat, inte kommunal men med bryggor och grillplats.

Njut av helgen!

Hade det bra med småttingarna igår. Lilla L hade lånat hem tre böcker från biblioteket, alla om hästar. – märks det att jag älskar hästar, frågade hon när vi var inne på den tredje boken. Visst märks det. Efter att jag läst och lillebror skulle sova så valde hon att gå upp en stund, hon är ju i alla fall storasyster. När jag kom upp blev jag mäkta imponerad av hennes arbete, hon hade gjort en tidning som hette Nyheter om hästar.

Tänk så stor hon håller på att bli och vilken glädje att få följa hennes utveckling. Gullungarna!

Nu är vi åter i SpanskaVillan, sitter och slappar och gamla minnen, minnen från vår barndom. Mysigt!

Klarvaken, kl 03.30, i huvudet ekade orden ”ta med mobilerna till omklädningsrummet”. Jag kommer ihåg inslaget om mobbing från gårdagens Rapport. Så mycket mobbing det verkar förekomma. Är det den nya tekniken som ”hjälper till” att öka problemet. Så lätt att skicka ett elakt sms, elakare än något jag kunnat tro att människor säger till varandra. Vanliga ungdomar, även vuxna, som uppmanar andra att gå och döda sig själv….. att de är äckliga…. Det skär i hjärtat att höra.

Jag har känt till att barn/ungdomar drar sig för att duscha efter gymnastik, det är väl ganska känt och jag har i min enfald trott att det är av blygsel, osäkerhet inför att visa den egna kroppen. Något jag aldrig tänkt på är dessa mobiler som ju tydligen tas med in i omklädningsrum och duschutrymmen. Tänk så snabbt det går att ta ett kort, vilken avskyvärd tanke att någon skulle göra så och sedan skicka kortet, till ja vem vet Facebook, Instagram, Snapshot, jag känner inte till alla möjligheter.

Jag går på badhuset med jämna mellanrum. Blotta tanken att någon skulle ta ett kort av någon i ett sådant sammanhang får mig att vilja gråta.

Det är ett bra initiativ som en skola gjort; att sätta upp duschdraperier och ge möjlighet till lite avskildhet, men jag tycker att man borde gå ett steg längre. Låt barnen/ungdomarna lämna från sig sina mobiler när de kommer in i klassrummet på morgonen så får de hämta ut dem när de går hem för dagen. Det är faktiskt bara ett skapat behov att ”alla” behöver vara tillgängliga överallt hela tiden. Det borde väl vara en självklarhet att någon inte ska läsa sina sms under skollektionerna?