Salig blandning – Svinnsta Skär och invandrare

I morse skjutsade jag småttingarna till dagis respektive skola. Båda barnen blev varmt välkomnade när de dök upp vilket värmde mitt hjärta. Detta trots att vi var lite försenade till skolan tack vare poliskontroll. Jag fick minsann både blåsa och visa körkort. Naturligtvis fick jag förklara för barnen varför vi blev stoppade. Lille J frågade då om jag hade druckit vin på morgonen…. men det kunde jag intyga att jag inte gjort. Han hade ju själv sett att jag drack té. Därefter fick jag en lektion om när man får dricka vin eller öl, enbart vid festliga middagar uppenbarligen, samt att man inte får dricka så mycket att man inte kan gå ut och leka med barnen. Bra, då vet jag.

Lilla L går i en gammal del av skolan med panel i trappuppgången. Det för mig tillbaka till trapporna på gamla, nedbrunna Sandviksskolan där jag gick årskurs 1-3. Med glädje minns jag att vi brukade dansa på den gamla bron, dansa medan vi sjöng; Svinnsta skär. Upptäcker när jag skriver ut titeln att jag alltid trott att det varit Svingsta skär, där ser man, alltid lär man sig något. Jag undrar varför vi valde att sjunga just den melodin? Alla verkade kunna den så det var väl OK. Vad sjunger man idag på lågstadiet? Inte är det Svinnsta Skär i alla fall. Det är jag övertygad om.

Detta är en senare bild, så här fin och gulmålad var den inte när jag gick där. Den stämmer inte med min minnesbild.

Jag minns också när man gick på URK högst upp i skolan, kul att pyssla men jag hade svårt för fasta aktiviteter så jag gick bara några gånger tillsammans med min bästis. (URK är förstås Ungdomens Röda Kors).

Efter att ha gjort min uppgift för de unga var det dags för di´ gamle, alltså ett besök på serviceboendet, glädje även där vilket också känns bra. Kram från både anhörig och personal lyfte dagen ytterligare ett snäpp.

Mera glädje sökes: alltså bar det av till en ”gammal” arbetskamrat för en stunds upplyftande samtal. Oj, så glada vi är över att få vara hemarbetande! Dags att vända åter hem till en ivrigt svansviftande Livskamrat (önsketankar, inte om svansen men om den överväldigande glada välkomsthälsningen när man kommer hem).

Fem minuter senare knackar det på dörren och en kaffesugen granne tittar in. Vi hann diskutera allt tror jag från sjukdomar till vuxna barn som ibland väljer sina egna krokiga vägar utan att lyssna till sina kloka föräldrar 🙂 till försäkringskassan till invandrarpolitiken. I det sammanhanget kom vi in på hur det gick till när romerna kom till våra samhällen. Både Livskamraten och grannen växte upp i små byar i vårt västra grannland och jag växte upp i denna kommun där jag bor idag. En gemensam minnesbild hade vi; när romerna, eller zigenarna eller tattarna som vi sade då, kom så spreds informationen om det med blixtens hastighet. Mamma rusade ut och plockade ner tvätten från tvättstrecket och vi barn fick plocka bort allt ”löst” som fanns ute. Så var det bara, så gjorde man, inte pratade vi i termer om invandrarfientlighet, fördomar eller rasism. Det var bara så.

Igår ville jag bara sjunka genom jorden när jag mötte den resignerade blicken hos en äldre rom som satt utanför affären där jag handlar. Hans blick skar genom hela mig; jag mådde rent fysiskt illa, ingen människa ska behöva sitta och förnedra sig för att få en slant till sin överlevnad. När jag kom till bilen tog jag fram en ”tjuga”. Han tackade först artigt när jag lade den i muggen bland mynten, men när han såg att det var en sedel rusade han upp, kom efter och ville tacka ordentligt. Fy sjutton, tjugo kronor……i min påse låg en stor påse nötter 35;-, fruktdryck till småttingarna 35;-/tre, en packe choklad 10,-…….alltså varor för 80;- som jag inte behöver egentligen, de är bara för att det är gott att ha……. och han blir alldeles överväldigad av 20,-.

Måtte Rumänien ta sitt ansvar snart för alla sina invånare.

+