Om det var en Blue Monday igår så får det väl vara en Pink Tuesday idag. Vaknade i ett fräscht sovrum med sängkläder som doftade gott efter gårdagens renbäddning och tvätt av täcket. (Ja, det var mitt eget sovrum som jag tycker väldigt mycket om efter senaste ommålningen). Ute snöade det lite lätt så det var extra skönt att sitta framför brasan en stund och bara slappa. Passade på att ringa en del familjemedlemmar och småprata lite.

Sedan  på med långkalsonger och ut och skotta, eller skotta och skotta. Den lätta snön gick enkelt att bara styra bort. Hela trottoaren framför tomten gjorde jag ren så fotgängarna ska slippa gå mitt på gatan. En av nackdelarna med att man gjorde trottoarer på båda sidor om vägen är just detta; vägen blir väldigt smal på vintern då trottoarerna inte hålls snöfria.

En stunds genomgång av 2015 års papper och sedan var det dags att hämta på dagis och skola. Lilla L var lite hängig så vi tog det lugnt. Gjorde ”mellis” och jag läste 2 böcker högt. Böcker som jag hittade när jag rensade på vinden och som alltså har nyhetens behag både för barnen och mig.

Sedan målade L, lille J byggde lego och jag började klippa till tyger till en vikbar skärm som jag har stående i källaren på Spanska Villan. Tanken är att den ska kunna användas som en rumsavdelare vid behov. Egentligen vet jag inte riktigt om den kommer att användas, men tygerna har jag haft i flera år så nu är det kanske dags att göra något av dem. Det blommiga tyget ville lilla L ha en sommarklänning av så…….. ska se om jag hittar något mönster.

Inte konstigt att det blev en Pink Tuesday med de tygerna.

Därefter risgrynsgröt, Bullens korv och nybakt fralla som middag och sedan var det dags att skjutsa hem de små. Nu har jag en lång skön kväll framför sig. Ja, livet är ganska bra i alla fall.

Nu är alla spår av julen helt borta. Julgardinerna blev det sista som försvann så idag har jag strukit och hängt upp nya gardiner i kök och allrum, arbetsrum, biblioteket och vardagsrummet. Det blev betydligt ljusare måste jag säga. Lite grand så kan jag väl känna att det kanske är bortslösad kvinnokraft med detta gardinbytande inför jul……. men gamla vanor sitter i.

Men det har legat ett grått moln över mina tankar idag. Jag funderar; vad ska jag göra egentligen med mitt liv? När jag är här hemma så handlar det mest om att hålla efter och se till att huset är fräscht, medan det i stugan handlar om att förverkliga fantasier, hårt jobb men roligt faktiskt. Jag vill läsa en språkkurs, men det går inte att anmäla sig till något, vi åker ju fram och tillbaka mellan stugan och här så det blir omöjligt att binda sig för något. Jag behöver träning också, det räcker inte med promenader, men det är samma där, man missar så mycket. Det får bli badhuset istället.

Denna vecka innehåller ändå en hel del; lagom hämtning från dagis och skola, biobesök, inplanerat bankbesök med rådgivning och långpromenad med god vän, så varför känner jag mig så nedstämd idag?

Inte ens läsning roar mig idag, så här ser det ut nedanför sängen just nu:
Inte mindre än fyra böcker har jag påbörjat, men inte känt för att läsa ut utan nu har jag börjat med den femte, inte likt mig att göra så.

Så öppnar jag VK och läser om Blue Monday. Uppenbarligen är jag inte ensam om att känna mig nedstämd idag…… så det är väl bara att vänta på att dagen ska ta slut och se fram emot imorgon! Jag hoppas ni inte drabbats av denna blues.

Det är märkligt hur vissa ljud, eller dofter, kan locka fram barndomsminnen. Jag sitter framför datorn, har läst tidningarna, Facebook och min mejl. Livskamraten sitter i rummet intill och ser på skidåkning. Helt plötsligt är jag förflyttad till mitt ungdomsrum, mitt blåa rum, sitter vid skrivbordet och sysslar med något. Från vardagsrummet hörs ljud, är det Plex Pettersson som kommenterar, då vet jag att pappa sitter och tittar på skidåkning. Från köket kan jag i mitt inre öra höra mamma ropa: -är det svensken nu?

Svarar pappa -ja, så vet jag att hon släpper allt hon har för händerna och rusar in för att se svensken åka. Troligen svävar en doft av söndagssteken med henne, hennes goda stek som formligen smälte i munnen. Eller kanske bakade hon för att ha något gott till eftermiddagskaffet.

Var det en doft av kakor så visste jag att syrran och Lars skulle komma och fika med oss. Så roligt vi brukade ha, sittande vid det runda matsalsbordet, pratandes om allt mellan himmel och jord. Hur gott om tid som helst, om det inte blev dags för 2:a åket förstås. Då blev det till att ta med fikat till TV-hörnan och klämma ihop sig där. Jag oftast på golvet.

Så märkligt, helt plötsligt upplever jag allt detta igen…… bara för bakgrundsljudet jag hör……. för ett ögonblick kändes det som att minnet var nuet…….
tack för den upplevelsen. Jag saknar er alla!

Jag ser i tidningen att U18-laget tagit brons i JVM, flicklaget i ishockey alltså. Min första reaktion var: va? har de spelat?

Mitt idrottsintresse är inget stort intresse. Det jag följer på TV:n är oftast det som slagits upp störst i tidningar eller TV. Jag ser de matcher jag tycker är intressanta i hockey-VM, håller Livskamraten sällskap ibland och ser på travet (räknas det som en sport?), ser fotbollsmatcher där Zlatan är med bara för att han ibland gör så underbara mål, kan sitta en hel söndag och titta på någon skidtävling och följde killarnas JVM detta år. Så roligt det var att se killarna kämpa, det har varit väldigt spännande att se.

Men jag har fullkomligt missat att tjejerna spelat JVM…….. inte verkar det bli så mycket ståhej kring deras brons heller. Varför inte det? Visst borde vi glädjas över det på samma sätt som vi gläds över killarnas seger………

Läs vad Marja skrev igår om behandling av kvinnor och ta er en funderare…….. hänger alltihop samman……

Denna vackra bukett fick jag igår av mina ”middagstanter”, jag njuter i fulla drag av den vackra buketten.

Trevlig helg!

I kväll blir det fredagsmys. Mina småskolekompisar kommer hit på middag. Tänk vilken förmån att få träffa människor som jag känt sedan 7-årsåldern! En har jag känt redan före 7 år då vi bodde på samma gata som barn. Vi har inte hållit ihop hela tiden sedan dess utan har återtagit kontakten sedan ett antal år med gemensamma middagar ett par gånger om året. Mycket har hänt i våra liv, såväl underbara saker som tråkiga. Det sköna är att man kan känna igen de små flickorna i gester, miner och sätt att uttrycka sig. Den inre människan skapas nog väldigt tidigt i livet. Visst förändras vi, utvecklas, upplever saker som formar oss men en kärna finns kvar. Vi har dessutom en film där vi kan se våra 9-åriga jag plocka blommor och göra en midsommarstång år vår älskade lärare, det ser ut som Bullerby-barnen, så fint.

Nu ska jag förbereda en tre-rätters middag, stryka min nya klänning som jag köpte igår på Lindex på Strömpilen. De har rea eftersom de tråkigt nog kommer att flytta till området vid IKEA. Vad kommer att bli av fina Strömpilen nu om fler butiker försvinner?

Jag fick en hänvisning av grannbloggerskan Marja att läsa en blogg av Underbara Clara,
se länk http://blogg.amelia.se/underbaraclara/
och jag blev alldeles förtvivlad. Är det så vanligt med detta tafsande jag skrivit om tidigare?
Händer det häruppe i norr?
Hennes, och många andra flickors berättelser visar tydligt att
detta med tafsande män inte ska göras till en fråga om kulturella skillnader eller något för rasister att lyfta fram.
Det handlar om unga män som bär sig illa åt.
Det är flickorna som sitter inne  med sanningen. Sedan kan
manliga bloggare / politiker / krönikörer
säga vad de vill.
Vi ska lyssna på flickorna, på fältarbetarna, på dem som sitter inne med kunskapen.

Nu lämnar jag detta bakom mig för idag. Nu ska här förberedas för fredagsmys av högsta kvalitet! Jag önskar er alla en underbar helg!

För den som följt min blogg denna vecka så bör man blivit uppmärksam på att jag reagerar väldigt starkt på detta med att unga män / pojkar omringar unga flickor och tafsar på dem. Idag läste jag en krönikör som menade man inte kan prata om män utan det handlar om unga pojkar mellan 15-19 år. För min del gör det ingen skillnad, visst är de unga men de är inte okunniga småbarn. De vet vad de gör och de behöver få veta att det de gör är fel.

Vad jag saknar i de debatter som följt på dessa avslöjanden med början i Köln är de unga männens synpunkter. Varför gör de så?

Unga flickor har stigit fram och berättat om hur de upplevt händelserna, men vad säger killarna?

Hur motiverar de att de anser sig ha rätt att stoppa sina händer innanför en flickas byxor?
Hur tar de beslutet att omringa några tjejer?
Det sitter inte i generna som ett nedärvt beteende utan det är ett beslut som måste fattas av varje enskild individ.
Hur resonerar de?

Jag önskar jag vore en fluga på väggen så jag kunde lyssna hur snacket går i de killgäng som gör sådant.

Det är inte ofta jag känner ett sådant fruktansvärt illamående över människors beteende, men detta får mig att formligen må illa. Idag kom jag på en händelse som inträffade 1968. Jag hade följt med en kompis och hennes föräldrar till Spanien och då åkte vi över till Marocko ett par dagar. Vid ett tillfälle i staden Tetuan stod vi och tittade på något som pågick på gatan. Helt plötsligt dyker kompisens mamma upp, skriker och rycker bort oss därifrån. Då först upptäcker vi att vi blivit helt omringade av killar / män. Ingen rörde oss, utan man bara stod där, tätt inpå.

Kan det vara det minnet som gör att jag reagerar med sådana intensiva olustkänslor? Efter alla dessa år? Trots att inget egentligen hände? Hur känns det då för de tjejer där det hände något? Vi vuxna måste reagera precis på samma sätt som kompisens mamma. Stötta tjejerna, träng in er emellan om ni ser något liknande. Ställ er bredvid tjejen på busshållplatsen som trakasseras av någon. Gör något!

Så klädda var vi ute på stan, inte undra på att en äldre bondmora spottade mot oss när hon passerade, men utmanande klädda var vi definitivt inte. (Mannen i mitten hörde inte till vårt sällskap!)

Dagen går i städandets tecken. Jag började med att stryka och som vanligt satte jag på TV:n för att ha något att titta på medan jag gör jobbet. Så blev det reklam-dags och reklamen för Elit-singlar dök upp. Både den manliga och den kvinnliga versionen.

Är det bara jag som tycker att det är snudd på lyteskomik? Titta på deras stil, hur de håller händerna, sättet att prata…….sättet att beskriva sin tillkommande, hur de väljer bort alla som inte passar in………Det finns bara ett ord: löjligt.

Tittade också på en bit av ett program om bönder som trimmade sina traktorer och tävlade med dem. Tanken dök upp…. och aldrig mötas de två……..

Tänk bara på den kvinnliga elit-singeln. Hon kanske missar världens raraste, mest omtänksamme, roligt klurige lantmästare bara för att hon vill ha någon som stoppar handen i fickan på det töntiga (som jag tycker) sätt som visas i reklamen för dejtingprogrammet.

Varför ska jag välja bort en grupp av människor utan att jag lärt känna människan i kategorin?

Om vi ändå kunde sluta sortera in varandra i olika fack. Varför ska jag veta att en skådespelare / sångerska / granne / arbetskamrat är gay? Jag presenterar mig  inte som heterosexuell. Varför ska man nämna att någon är invandrare även om personen är född i detta land? Jag presenterar mig inte som infödd svensk.

Vi måste lära oss att se varandra som individer, inte som en kategori eller grupp.

Därför tycker jag inte om diskussionen om huruvida de tafsande unga ”männen” är svenskar, invandrare, flyktingar eller en blandad skara. Det vi ska fokusera på är

ATT grupper av män trakasserar unga flickor
ATT visa att detta är fel
ATT försöka förstå VARFÖR detta händer
ATT hitta vägar att stoppa det

Mitt i min egen idylliska värld så har ilskan smugit sig in.
Jag ser ett tydligt hot och vill inte acceptera det.

Lättsam och trevlig dag idag. Vi, 8 ”gamla” arbetskamrater hade vår varannan-månadslunch och det är alltid lika trevligt. Vi äter oss runt alla restauranger i stan och ännu har vi inte blivit besvikna på maten. Idag konstaterade vi att vi var nöjda med den arbetsplats vi haft, rätt utrustning, den utbildning vi behövt för att kunna utvecklas, fantastiska arbetskamrater och bra chefer, kan det bli bättre? Vi tillhör en generation som haft ”tur”, aldrig saknat arbete, varit nöjda med det arbete vi haft och haft möjlighet att utvecklas och förändras där vi var. Så ser inte arbetsmarknaden ut idag.

Efter lunchen var det dags att hämta lilla L och J från skola och dagis. Vi hann bara fika tillsammans så var det dags att lämna barnen med farfar och åka till hårfrissan. Bra klippning och lite informativt samtal om nagelvård och sedan var det dags för middag. Man sliter inte alltför hårt……

Nu har jag tagit bort det glittriga jul-nagellacket och lagt på ett rosa vår-nagellack. Kanske lite för babyrosa, men känner inte för det
vinröda heller.
Måste nog ut och lyxshoppa lite nya färger.

Nej, ilskan och oron över dessa sextrakasserier som nu uppdagats har inte lagt sig. Nu är det dags att alla, kvinnor och vettiga män, håller ihop och markerar vad som är rätt och vad som är fel. Vad kan jag göra som enskild människa?

Jag kan inte släppa detta med män? / unga killar som omringar unga kvinnor och tafsar på dem. Obehagskänslan går inte över. Snarare ökar den efter att ha sett en intervju med fyra unga flickor där den ena talar om hur obehagligt detta är och den andra säger: -det är så samhället är. Man vänjer sig………

H-vete!!! Finns det unga flickor som tror att detta är normalt, att man får finna sig i det? Det är absolut inget normalt, det är ett synnerligen rått beteende. Har man velat dölja sådant för att inte ”stärka stödet till SD eftersom det talats mest om invandrare”? Här handlar det inte om politik, här handlar det om något fullkomligt vidrigt; nämligen våld mot kvinnor!

Polisen har sitt ansvar – sätta stopp för sextrakasserier och tafsande.

Politiker har sitt ansvar – sätta in resurser för att freda halva Sveriges befolkning, lära medborgarna vilka regler som gäller i landet, oavsett vilken etnicitet dessa män har. Det är inte bara utländska killar som ställer till det. Även svenskar beter sig på liknande sätt.

Det bär mig emot att använda ordet ”man, män” i detta sammanhang. Det är inga män som gör sådana saker. En man uppskattar,samarbetar med, stöttar, skojar med kvinnor, kort sagt, beter sig som en människa mot andra människor.

En stor stjärna har slocknat:
David Bowie

Jag har just kommit hem från biblioteket. Där höll man på med julgransplundring, vilket jag hade glömt. Stora hallen var full av barn i olika åldrar tillsammans med sina föräldrar. Nytt för i år var mängden invandrare, flyktingar, vars barn delade glädjen över det som fanns i påsarna med de infödda svenska barnen. Det känns bra att barnen får se vilka seder vi har.

När jag tänkte på de gånger jag var med på julgransplundringarna här i detta samhälle så kändes det väldigt tydligt att tiderna förändrats. Jag växte upp i ett hus där farmor och farfar hade lägenheten på bottenplan, vår familj och en farbror med sin familj bodde på första våningen och ytterligare en annan farbror bodde med sin familj på andra våningen. Vi var totalt 7 barn i huset och på gårdsplanen stod verkstaden där farfar jobbade tillsammans med sina söner. Det måste varit i slutet av 50-talet, eller möjligen alldeles i början av 60-talet som pappa kom inrusande och ropade: kom allihop så ska ni få se en neger.

Vi rusade ut i verkstaden och mycket riktigt; där satt en mörkhyad gentleman som vi alla stirrade häpet och förundrat på. Pappa hade träffat mannen i hamnen och börjat prata med honom, på sin Hermods-engelska, och bjudit med honom hem. Det var spännande kan jag lova och det är alltså inte hundra år sedan utan ”bara” drygt 50 år sedan.

Det känns bra att vi kan ta emot människor som flyr från terror och krig, och jag är glad att vi försöker få in dem i vårt samhälle. Men med detta följer också ett stort ansvar, vilket händelserna i Köln och även i Kalmar visar. Vi, myndigheter och alla vi andra, måste ta ett ansvar för att visa vad som är tillåtet respektive vad vi inte kan/inte ska acceptera av nyanlända till vårt land. Tar vi detta på tillräckligt allvar?