Förspilld kvinnokraft

Det har varit väldigt lugnt på handarbetsfronten nu ett längre tag. Tidigare hade jag alltid något på gång; broderi, stickning, lapptäcken, små miniatyrer, allt man bara kan tänka sig gillar / gillade jag att göra. Men sedan så började jag snickra vid SpanskaVillan och då har stickorna och nålarna fått vila. Men ett fenomen vill jag peka på; nämligen den beundran som sköljer över de saker jag snickrar. Inte brukade man tycka och kommentera om de saker jag stickat, virkat, broderat, sytt. Nej, möjligen kunde någon (kvinna) säga något om ”vad gör du nu för någonting”.

Men snickeri/byggjobben de kommenteras. Ibland blir det väl lite konstiga kommentarer som exempelvis när en släkting kom på besök efter att jag tapetserat i allrummet. ”Ser jättefint ut, så duktig du är” sade min käre manlige släkting och vände sig till Livskamraten. ”Det är inte jag som gjort det utan det har Grandmother gjort alldeles själv”, svarade min ärlige Lk. ”Hmm, tittar man lite noggrannare här så syns det ju lite veck”, mumlade då släktingen.

Eller som när jag höll på att spika papptaket och grannbonden stannade och pratade med Lk. ”Har du sonen här som hjälper dig”, frågade grannen när han hörde hammarslagen. När han hörde att det var jag som spikade så sade han inget mer.

Varför handlar det i ena fallet om förspilld kvinnokraft medan vi har värdefull snickarglädje å andra sidan. Läs gärna bifogad artikel i detta ämne, Förspilld kvinnokraft.

Varför kom jag nu in på det? Kanske det betyder att jag ska plocka fram något litet handarbete och åstadkomma något? Sitter man ändå framför TV en kväll så kan man ju lika gärna producera något, eller hur? Skulle egentligen vilja göra ett lapptäcke av alla tyger jag har, men vem vill ha ett lapptäcke idag? Kanske skulle bjuda in ett gäng väninnor till en kväll med quiltning? Undrar om det är någon som skulle vilja vara med?