Ångest, ångest och lite mer ångest

Jag har just läst det som jag skrev direkt efter olyckan på Påskdagen. Imorgon är det alltså fyra veckor sedan, men det känns som igår och samtidigt har så mycket hänt. Det fina omhändertagandet vid ankomsten till Sundsvalls sjukhus känns fortfarande varmt och fint, ett bra bemötande av oss båda.

Men nu har ett annat minne poppat upp i hjärnan. När Livskamraten kom till akuten från traumarummet så var han helt fixerad på en speciell bår. Efter mera undersökningar lättade man på fixeringen och flyttade över honom till en vanlig sjukhussäng. Bara nackkragen var kvar. Den information vi fått av akutläkaren var att man hittat en skada på ett spinalutskott. Om man nu absolut ska ha en skada i nacken så är den typen av skada ganska lindrig efter vad jag kan förstå. Men läkaren förklarade också att det var svårt att tolka röntgenbilderna på grund av Livskamratens artros. Man väntade nu på ortopedläkaren för att få en bedömning.

Så kom då ortopeden, just då var det bara vi inne i akutrummet, akutläkaren hade gått iväg till annan patient. Det första ortopedläkaren säger är; -nackkragen kan vi ta av. -Men den andre läkaren sade att den skulle vara på, att det var viktigt, menade jag. -Då måste jag gå och ………., mumlade han medan han försvann ur rummet.

Efter en stund kom han tillbaka och menade att det var lika bra att nackkragen fick vara på eftersom bilderna var något svåra att tyda. Så blev det och Lk fick skalpen hopsydd och blev hänvisad till ett rum. Så långt, så bra!

Ni kan inte ana vilken ångest jag får bara av att skriva ”nackkragen kan vi ta av”, faktiskt så stark att jag avslutar skrivandet för i kväll. Jag har gett Lk hans spruta i magen, nu äter han ett gott kex med ost och god marmelad på (tack rara granne!), strax ska han få sin medicin och sedan brukar han somna gott för kvällen.

Jag önskar er alla en skön lördagkväll!