Nästa kapitel i dagboken

De fyra dagarna på Sundsvalls sjukhus gick snabbt. Livskamraten som ju är en aktiv person var snabbt uppe på benen, först med gåstol och sedan med rollator. Lite vimsig av all medicinering var han, men vi var så tacksamma över att det hemska äventyret slutat så bra. Han blev utskriven, jag hämtade honom och vi åkte tillbaka till stugan eftersom ryggen ändå hade två frakturer och dessutom fanns det ju fem brutna revben. Då är det inte riktigt läge att sitta några timmar i bilen. Det gick riktigt bra, han tog det lugnt, njöt av att få ta av sig nackkragen när han duschade och brukade lätta på den när han låg ned och vilade.

Jag hade några inbokade aktiviteter som behövde göras färdiga så efter noggranna samtal med grannarna så bestämde jag mig för att åka hem på söndag eftermiddag, göra alla ärenden på måndag och åka tillbaka tidigt på tisdag morgon. Min vän skulle ju bara vila och återhämta sig före återbesök på ortopeden den 12/4.

Måndagen var fulltecknad, allt gick bra och dagen avslutades med restaurangbesök med de tre äldsta barnbarnen, härligt. Jag hade packat allt som jag skulle ha med mig och tänkte att det var lika bra att gå i säng tidigt och åka direkt på morgonen. Vid 23-tiden ringer grannarna; de är på akuten med Livskamraten som har problem med andningen. Grannarna säger att ”nu är han ju omhändertagen så lägg dig och sov du”. Men gjorde jag det? Klarar någon av att lugnt lägga sig igen. Hela sceneriet med när jag hissade upp honom den sista metern ur brunnen, gråblek, blöt och med blodet strömmande från huvudet, dök upp i mitt huvud om och om igen. Jag visste ju att jag hade en fantastisk tur som fortfarande hade honom kvar, rörlig och med förståndet i behåll.

Nej, jag kunde inte stanna kvar hemma i min säng. Jag bar in väskorna i bilen och gav mig iväg. Det slutade med att jag befann mig på fel körbana med polisen efter mig och att jag körde upp på mitträcket. Hela högra sidan av bilen blev förstörd. Mitt i allt det hemska så kan jag bara konstatera att hade jag varit på rätt körbana och kört upp på mitträcket till vänster om mig, ja då hade jag nog knappast suttit här och skrivit i min blogg. Denna blogg som nu också blir en sammanställning av allt som skett. Hur gick det till, jag är en bra förare som kört prickfritt sedan jag tog körkortet, 20 år gammal. Faktum är att jag inte vet. Jag är bara så tacksam över att jag inte skadade någon, att jag inte blev skadad, att poliserna körde mig hem, resten är mörker. Och livskamraten då?