Reaktion på ett trauma

Ja, vad hände med Livskamraten? Efter att ha vaknat denna tisdag morgon, med enbart några små glimtar i minnet från gårdagsnatten, men med polisens handskrivna lapp om var min bil var bortforslad, så var det bara att ta ett steg i taget.Först fick jag hjälp av en god vän att åka och hämta mina väskor i den kraschade bilen, en helt overklig känsla. Satt jag verkligen i den bilen när den kraschade, utan att minnas ett enda dugg? En liten ömhet i höger sida kände jag, men inte alls så mycket.

Det enda som existerade var förstås att ta sig till Sundsvall så en koll på mina försäkringar gav mig 3 dagars hyrbil och iväg bar det. När jag väl kom fram så kändes det lugnare. Nu låg min vän på Ortopeden, han skulle röntgas igen, men han gick upp själv och gick på toaletten och så vidare. Det verkade ganska lugnt och han hade nackkrage större delen av tiden utom när han duschade.

Något lugnad mailade jag till polisen om att jag åkt till Sundsvall, varför jag gjort det och var de kunde nå mig. Någon smitare vill man ju inte vara.

På onsdag blev det lite rörligare kring Lk, han skulle röntgas, man började prata om Umeå, mer provtagningar etc.

På torsdag eftermiddag kom läkaren in och meddelade att de suttit i ständiga möten med experterna i Umeå och att nu var det helt sängläge och ständig nackkrage som gällde. Något svårt för Livskamraten att acceptera som då var ganska drogad på morfin. Sista gången läkaren kom in var för att meddela att det skulle bli ambulans upp till Umeå och omedelbar operation. Vännen fick börja fasta för att vara klar för operation.

Den kvällen, när jag kom tillbaka till stugan, så tackade jag Gud för mina närmaste grannar. Detta par som ställt upp från första olycksdagen, körde före för att visa vägen till akutintaget, som varit över och pratat med mig på kvällarna, som muntrat upp mig, som lät mig gråta i deras famnar. Vänner när de är som bäst.

Det blev en tidig morgon på fredagen, jag stannade och drack kaffe hos goda vänner i Öre, inte bara för kaffets skull men för att få prata lite; vad är det som händer? Varför blir det helt plötsligt operation? Varför vet jag så lite?

Precis som det brukar vara när det händer olyckor, katastrofer, stora förseningar – folk vet ingenting, ”vi blev inte informerade”, det är väl den vanligaste kommentaren som de drabbade brukar uttrycka. Vad tänkte jag då? INGENTING, huvudet var fullkomligt tomt, jag bara koncentrerade mig på att köra tillbaka hyrbilen, tacka ytterligare en annan vän som skjutsade hem mig och som sagt; för övrigt helt nollställt Jag orkade inte ta till mig hela situationen helt enkelt. En reaktion på ett trauma helt enkelt.