Vänner

Perfekt dag igår, först underbar långlunch tillsammans med ”mina” tanter från jobbet. Maten var underbar, vi alla var glada och pratsamma, även om vi mot slutet av lunchen kom in på allvarliga saker. Vi talade om begrepp som verkar ha försvunnit från vår värld;

Empati – vi ser, läser och hör så mycket om saker som händer omkring oss att vi ibland bara ”stänger av”, man orkar inte engagera sig i allt.

Respekt – ett ord som missbrukas fruktansvärt idag. Stöddige killen som begär respekt utan att inse att respekt är något man måste förtjäna. Inte få genom att spöa upp sin omgivning. Då skapar man rädsla.

Idag kan ett gäng killar, eller tjejer, ge sig på en äldre människa, en ung kvinna, ge dem spö, knuffa nerför en trappa bara i förbifarten…….den som gjorde sådant tidigare hade fått omgivningen emot sig. Ge sig på en tjej, ge sig på en åldring – det var väl bland det fegaste man kunde göra.

Något som verkar öka i antal är ”de fula gubbarna”. När jag var barn visste man vem / vilka de ”fula gubbarna” var. De fick man absolut inte prata med och absolut inte ta emot godis eller en slant. Nej, vända dem ryggen och gå därifrån.

Idag finns det pedofiler överallt tydligen. En tanke så skrämmande att man bara vill gråta. Ni kan inte ana vilken ilska som genererades vid vårt bord under samtalets gång, luften formligen kokade. Där är en grupp människor som inte får min empati.

Men tiden däremellan var fylld av glada skratt, glada minnen och livade diskussioner av trevligare sort. En riktig energiladdare för själens batteri.

För att verkligen använda batteriet så gick jag en långpromenad med en väninna efter att jag kommit hem. Efter det så sprakade mitt batteri hela kvällen. Det blev tydligen lite överladdning för jag började virka mormorsrutor, lade bort, provade med annat garn, lade bort, började virka en babyfilt (bara för storlekens skull), nej det blev inte bra, fortsatte med en liten pojksocka, sticka skaftet färdigt men gav sedan upp. En märklig sak hände när vi satt tillsammans vid TV:n, jag satt och tänkte på vad min promenadvän hade sagt om att sluta arbeta. Då frågar Livskamraten; är det bestämt nu då, att hon ska sluta?

Va, hade jag pratat högt för mig själv? Nej, det hade jag inte. Ändå lyckades han komma med en fråga som passade perfekt in i mina tankar. Lite otäckt faktiskt. Han får inte börja läsa mina tankar. Allt är inte Livskamratstillåtet. Även våra inneboende såg lite förskräckta ut. Japp, så kan det gå.