1,5 dygns semester

Så är vi alltså tillbaka efter vår minisemester till Åland.Första gången vi åkt med Cinderella faktiskt. Något som vi förstod var lite ovanligt. Väldigt många av dem som vi mötte på båten åker varje år, både vid juletid och andra tider. Men så trevligt vi hade! Vädret var bra, båten var fullbokad och vi träffade så många trevliga människor. Redan när vi gick till puben före julbordet så kom ett trevligt, pratsamt par och slog sig ned vid vårt bord. Tyvärr skulle de äta vid andra dukningen så vi fick skiljas åt. Inne i matsalen valde vi att slå oss ned vid ett bord för 8 där det fanns två lediga platser. Det var lyckat för det visade sig att vi hamnat bredvid våra kompisar, märkligt vad slumpen kan slå till rätt ibland. Med vid bordet satt två andra par och snart var vi mitt uppe i glada samtal med dem. Tyvärr fick man bara sitta fram till dess att nästa dukningslag skulle in. Vi hade gärna suttit där hela kvällen, så trevligt var det.

Sedan var det underhållning på olika ställen på båten, gott om ytor att röra sig på och gott om platser att sitta på, det kunde inte bli bättre.

Tidigt på morgonen kröp vi i säng, eller till kojs kanske man kan skriva, och somnade så gott som omedelbart. Men helt plötsligt vaknade jag och tyckte att jag hörde något från hyttdörren. Mycket riktigt, där stod Livskamraten i bara kalsongerna och stökade med låsmekanismen på dörren, klev ut i korridoren, stängde dörren, kom in igen och fortsatte. Trött och yrvaken som jag var så for det genom huvudet att han kanske bara ville försäkra sig om att dörren verkligen var låst, kanske hade någon varit och tagit på handtaget eller något sådant. Så hörde jag att dörren stängdes med en ordentlig smäll och det blev tyst….så tyst att jag måste titta och vad, hytten var tom! Jag kastade mig upp ur sängen och ryckte upp dörren och vad får jag se? Där går min älskade i bara kalsongerna bort i korridoren…….

Som tur var kom han tillbaka när jag ropade på honom och naturligtvis frågade jag vad han tänkt göra. Han skulle på toaletten…. och yrvaken som han var så hade han uppenbarligen inte hittat den i hytten.

Jag bara visade honom dörren och lade mig igen. Men sedan…..började jag skratta. Milde tid, så fort jag lugnat mig lite så kunde jag se honom framför mig, långt borta i korridoren, barfota, i kalsingar, och då var det dags igen. Till hans stora irritation kunde jag inte sluta skratta så till slut fick jag lov att ta fram boken och läsa tills han hade somnat och inte kunde höra mig fnissa. Som jag har skrattat åt det sedan dess. Helt underbart! Medan jag skriver ser jag honom framför mig och skrattet bara väller fram.

Man får kanske inte lämna ut sin livskamrat på detta sättet? Det har han inget emot så länge jag gör det med kärlek i hjärtat och tro mig, efter den synen så ökade kärleken ytterligare. Ett gott skratt förlänger livet så den upplevelsen har nog lagt några år till mitt liv.

Nu är det dags att göra något för om några timmar är det Lilla Julafton hos vänner. Kom ihåg, plocka russinen ur livet (kakan) och njut av att finnas till.