Ibland måste man bara skratta…

Om du, läsaren, har passerat 60-årsstrecket så minns du säkerligen de strumpor man fick ha på sig ibland. Tjocka, beiga strumpor som sattes fast i ett livstycke. Ofta hade man tappat själva ”ploppen” som skulle hålla strumporna på plats så man fick ta en ett-öring istället. Minns ni? Ibland kliade strumporna också, ja det är inte med någon riktig glädje jag minns dessa tingestar. Gissa vad, nu har mitt tyg till dynorna kommit. Snabbt gick det, beställde på torsdag och hämtade ut på lördag morgon. Det var med iver jag öppnade paketet för att i nästa ögonblick kasta det ifrån mig.

BARNDOMENS BEIGA STRUMPOR!!! Muddväv, alltså tubform och med samma färg, och konsistens som mina gamla strumpor. Ve och fasa! Men jag hade beställt 10 meter, man fick det billigare om man köpte 10 meter så jag satte igång med första dynan. Det var som att trä på en liten kondom på en mycket stor … (kan jag tänka mig). Jag skrattade så jag grät, drog och slet, nöp till lite här och lite där, precis som med strumporna och till slut satt dynan där.

Jag kan inte påstå att det blev så snyggt, men det blev mer neutralt och med lite färg på kuddar och plädar så kommer det (kanske) att kännas bra. På det vänstra nackstödet kan man se hur det gamla tyget ser ut. Nu ska jag iväg och köpa pyttesmå gummiband så jag kan dra fram knapparna som finns på originaltyget. Min för förhoppning är att det ska se bättre ut då.

Två av Cannorna har börjat blomma och det är så roligt. Jag har flera som har övervintrat och jag hoppas så att de ska komma igång och blomma snart. Jag vill att hela trappan ska sprudla av färg.
I morgon ska jag alltså bege mig ut till Birsta. I vanliga fall är det bara en trevlig utflykt, men nu känns det mer som ett lite farligt äventyr. Måtte det inte vara mycket folk i affären. Hur fungerar det med ventilationen i ett stort centra? Är det samma luft som cirkulerar runt, runt så om någon är bärare av Corona så kan man bli smittad. Ack ja, det är nya tider nu!