Vilken skillnad!

När jag sitter och skriver av mamma och pappas brev till varandra så kan jag inte låta bli att njuta av språket. De hade båda 6-årig skola bakom sig och sedan bar det av in i arbetslivet, pappa som lärling i farfars firma, mamma som hembiträde, men de kunde uttrycka sig. Pappa var 21 år gamma, och hade gjort första vändan upp i norr för att vakta tysktågen, när han skrev till mamma:

”Jag tackar för er vänliga inbjudan om att komma till er, den ska nog inte klinga ohörd skall du få se käraste. Jag slutar nu med hopp om ett snart återseende.”

Hur skulle det se ut med dagens skriftspråk, alltså det som används i sms? Nej, fantasin tryter eller så är jag inte så hemma på ungdomens språk.  En gång när jag fick ett sms från ett knappt 19-årigt barnbarn så hade han skrivit något i stil med yolo, (you only live once, ungefär som carpe diem) jag fattade ingenting utan skrev tillbaka jfi (jag förstår inte). Då var det han i sin tur som inte fattade något. Jag tyckte det var roligt men han insåg inte alls det roliga i det.

Men läs pappas ord igen, så vackra. Inte en förkortning eller smiley utan artigt och fint. Jag får väl avsluta med att säga –  Aj lajk it 🙂