I morse gick jag en riktig långpromenad och hade sådan tur att jag träffade ett grannpar från byn som var ute och hjälpte våren på gång genom att kratta den lilla bit mark som tinat fram. Efter en pratstund med dem gick jag vidare och träffade nästa granne och fick mig en ny, lång, pratstund. Dottern ringde och vi pratade med varandra tills någon ropade på mig och se där, ytterligare en granne ute på promenad. Vi fortsatte promenaden tillsammans och fick oss en riktig  pratstund även vi. Sedan ringde sonen, ett snabbt samtal, mellan möten.

Så gick jag in, tog lite fil och satte mig framför datorn, skrev av ett av mammas och pappas brev, ”samtalade” med ett barnbarn via Messenger och sitter fortfarande kvar vid datorn, skriver detta och tittar på fåglarna som sitter och äter.

Vilken dag! Bara halva dagen har gått och jag har pratat, fysiskt eller via teknik, med 7 personer! Jiippii! Så många var det länge sedan jag pratat med på en dag. Ska jag räkna in Livskamraten så är det 8 personer. Solen strålar så vi kan nog ta eftermiddagskaffet utomhus och jag har kvar några våfflor från igår. Då kan vi sitta ute, i sol, dricka kaffe och äta våfflor med hjortronsylt och grädde. Kan livet bli bättre?

Swisch sade det och så är helgen nästan över. Fort har det gått. Massor med sport men vi hann även med ett besök i Birsta, hade beställt några saker på IKEA så det var bara att hämta vid utlämningen. Rackarns att man inte kan gå och strosa som man vill.

Swisch sade det när Livskamraten ville att jag skulle trimma håret med den nyinköpta trimmern. Först tog jag det längre håret men när jag fick byta saxen så swischade det bara till så hade han ett ordentligt jack bak i nacken. Förstod´et , jag är inte att lita på när det gäller hårklippning. Inspirerad blev jag i alla fall så nu blir det en inpackning i kväll, sedan blir det till att njuta av Tunna blå linjen. Det är en bra serie som jag tror speglar verkligheten på många plan. Tyvärr.

Det måste vara oerhört tungt att arbeta och mötas av spott och spe av människor som man är där för att hjälpa. Nog förstår jag att det finns rötägg även bland poliser, men de flesta vill bara göra ett gott arbete och hjälpa oss när vi behöver. Så mycket har förändrats i samhället.

Jag minns när min morbror kom på besök. Han var ju bara min mosters man, men en gång hade han tittat förbi iförd uniform. Chocken jag fick när jag öppnade ytterdörren och hans polismössa låg på hatthyllan. Panik, farbror polisen var hemma hos oss, tänk om han tar mig…….. Någon slags diffus rädsla / respekt för den i uniform, var det polis, brandman eller sjukvårdspersonal, ödmjuk var man, de hade respekt med sig. Aldrig i livet skulle man protestera mot dem, inte lyssna på dem.

Allt förändras. Nu ska vi ta ett glas vin och fira dagens guld-, silver- och bronsmedaljer. Duktiga är de, idrottskvinnorna och -männen.

I morgon är det helg! Igen!? Det är helg stup i kvarten känns det som. Dags att summera veckan som gått. Dagliga promenader nej. Lite städning varje dag nej. Hålla igen på godis och fikabröd nej. Alltså fullkomligt fiasko för alla mina planer på ett nytt och bättre liv.

Idag vaknade jag 10.30!!! Hur roligt är det? Halva dagen har gått innan man ens har slagit upp sina små skrynkliga blå. För att kompensera så har jag städat, snabbt och effektivt, i vardagsrummet. Samlat ihop plast som ska till återvinningen, diskat och rensat på diskbänken, måttat köksskåpen och hittat diskställ som ryms inne i skåpet, jiippiii. Eftersom vi inte har diskmaskin, och troligen inte heller kommer att skaffa någon, så tänker jag mig att torkning av disken ska ske på det s.k finska sättet. Alltså att man har diskstället inne i köksskåpet så att man sätter in den blöta disken där, stänger skåpluckan och vips! så är disken borta. Idag så blir det till att diska glas och skålar, ställa i diskstället, diska besticken, torka av glas och skålar och in med dem i skåpen. Sedan kan man diska resten.

Jag har sökt och sökt efter diskställ som passar i våra överskåp, de är inte standard, och äntligen har jag hittat något som passar. Så roligt det ska bli att få ordning på det. Framförallt när vi har haft folk här så blir det trångt om saligheten. Men nu ska det åtgärdas.

Stormen Evert har dragit förbi och har inte medfört några olägenheter för oss. Lite snö, men det tog Livskamraten hand om redan före jag stigit ur sängen. Ja, det är en av fördelarna med att sova länge. Ibland hinner han diska också.

Nu har jag tagit tre pelargonskott, köpt två fuchsia-sticklingar och sått rosenbönor, luktärtor och tre sorters basilika. Det känns bra. Vad som är mindre bra är att jag inte hittar igen dahliaknölarna. Var i hela fridens namn lade jag dem i höstas? Har sökt i källaren, men nej, hittar dem inte. Jag har ställt in de afrikanska liljorna och cannorna i blomrummet för att väcka dem inför våren. Jag längtar så efter våren.

Jag läser på FB att mina amerikanska ”cousins” har fått både 1 och 2 vaccinationer mot Covid. ”Cousin” Pastor Bill är bara strax över 50 så det verkar gå undan med vaccinationerna nu när Trumpen är borta. Så är det, det börjar bli kaffedags. Ha det så bra i helgen.

Swisch, swisch låter det under mina skidor när jag åker över den snötäckta isen.  Jag ser några spår i snön, kan det vara en räv som varit ute och raskat? Ett rådjur kanske? Nej, det ser mer ut som avtryck av tassar och rådjuren rör sig mest i grupp. Snön gnistrar i solen och jag suckar över att jag glömt ta med solglasögonen. Det börjar bli lite svettigt så jag tar av mig lovikka-vantarna och stoppar en chokladbit i munnen. Snart är jag över på den andra sidan av viken. Då ska jag sätta mig i solen, ta fram smörgåsen och den varma chokladtermosen ur min lilla ryggsäck. Så skönt, att bara få sitta och njuta. Aldrig smakar väl varm choklad och macka så gott som när man är ute och rör på sig. Sedan ska jag ta fram apelsinen, skala den så att skalet ringlar loss, som en serpentin… Jag kan känna smaken av den saftiga apelsinen, dess gula klyftor skimrar i solen. Jag njuter i fulla drag, känner mig som en 10-åring på sportlov….

Suck, tänk så skönt det vore… men ute lyser solen med sin frånvaro. Blåsten drar fram över sjön och får isen att likna ett tomt och öde vitt berglandskap. Snön har börjat falla, det är nog stormen Evert som är på väg. Apropå något helt annat, när jag bodde hemma hade vi ett mycket trevligt äldre par som grannar. Jag tyckte om att vara hos dem, få en kopp kaffe och bara sitta och prata en stund. Paret hade just kommit hem från Kanarieöarna och de satt och berättade lite om hur de haft det.

De reste tillsammans med en man som hette Oskar och dennes hustru. En natt vaknade min grannfru av att det åskade ordentligt. Hon väckte sin man med orden: -vakna, de´ åskar. Maken vände på sig i sängen och svarade: -säg åt han att gå och lägga sig.

Lite hit och dit i mina tankar idag. Sköt om er. Kram

Igår lade jag in Viaplay-appen i TVn. Det kändes lite egendomligt men jag har ju Viaplay i surfplattan och har börjat se en serie som jag nu tyckte att vi skulle titta på tillsammans. Inga problem, appen installerades, jag öppnade upp den, hittade igen serien och sedan började tekniken ta över.

Serien hade inte svensk text. Jag visste inte hur man får fram den svenska texten så jag slog på mikrofonen. -Jag vill ha svensk text, sade jag. Javisst, svarade TVn och fram kom en hel del förslag på låtar med svensk text. -Jag vill ha svensk text på filmerna, provade jag att säga och TVn började spela en svensk melodi. Jag fortsatte att söka möjligheter att få fram svensk text allt medan TV-apparaten stod och spelade en liten svensk trudelutt. Till slut hittade jag en funktion där jag kunde välja svensk text, gjorde valet och provade att ta fram den aktuella serien.

Och ser man på, nu var det svensk text. MEN den svenska melodin fortsatte spela lika högt ändå. -Stäng av musiken, sade jag. – Okej, svarade TVn, men musiken fortsatte. -STÄNG AV MUSIKEN, sade jag igen. – ABSOLUT, svarade TV-apparaten men musiken fortsatte spela. -Sluta spela musik, försökte jag med men ingenting hjälpte. Den svarade lika glatt och vänligt på varje kommentar men musiken bara fortsatte.

Till slut stängde jag av TVn och slog igång den igen. Då var musiken borta och vi kunde se serien i lugn och ro. I dag har det bara behövts att någon sagt ABSOLUT för att vi skulle börja skratta. Tänk så märkligt. Det är svårt att hålla jämn takt med den nya tekniken, ibland måste man bara skratta.

Idag börjar den nya veckan. Nu har jag gett mig den på att jag ska fräscha upp mig, kroppsligt och själsligt. Kroppsligt innebär motion varje dag, förbereda för våren – plantera om blommor, byta gardiner, ta lite vårstädning, överhuvudtaget röra på mig mer, inte bara sitta och brodera. Dessutom ska jag doppa mig så fort isen försvunnit från sjön. Ett dopp ska det bli åtminstone 1 gång i veckan. Går det bra så kanske jag utökar mängden dopp. När jag skriver detta så säger min kropp: BURR! Grannfrun brukar börja bada när det är ca 15 i vattnet. Få se om jag hinner före henne denna gång. Jag har varit före henne en gång, men då var det ett ofrivilligt dopp under en påskhelg.

Nu ska jag krypa ur Corona-bubblan och bli lite fräschare. Sköt om er!

Läser om demonstrationen mot pandemi-restriktioner. Är människor inte riktigt kloka? Sex poliser skadade! Ibland undrar jag vad vissa människor tänker med. Vad ville de egentligen med sin aktion? Fattar ingenting.

Visst är jag less på restriktionerna, men jag förstår varför de finns. Vissa detaljer, som detta med att man inte får sitta tillsammans om man vill gå ut och fika eller äta med sin partner, är helt oförståeligt men i övrigt: hålla avstånd, vara noggrann med hygienen, undvika trängsel, det förstår man. Detta med bättre handhygien borde vi dessutom försöka behålla när man ser hur andelen magsjuka och ”vanliga” influensor har minskat.

Ibland känns världen, d.v.s människorna i den, helt enkelt märkliga.

Nej, då är det roligare att sitta och titta på fåglarna vid vårt matställe här utanför fönstret. Nyss var det fullt med talgoxar men plötsligt skingrades alla. Den lilla hackspetten ville ha en munsbit och då lämnar alla över talgbollarna till honom. Han tar en bit, sätter sig i busken bredvid, då kommer talgoxarna tillbaka, hackspetten vill ha mer, alla talgoxar borta. Man kan sitta hur länge som helst och bara titta.

Men, nu ska jag ta och skriva av ett brev från pappa till mamma, sedan är det dags för skidskytte kl 12 och sedan blir det 5-milen. Detta idrottande tar knäcken på mig. Aldrig har jag väl följt alla lopp så intensivt, en effekt av Corona. Sköt om er.

Igår blev det inget inlägg, hade absolut inget att skriva. Hjärnan kändes tom efter damernas skidstafett, så ledsen för åkarna och valla-teamet. Sedan glädje över damernas stafett i skidskytte. Efter det såg vi en engelsk serie och åt pizza. Sedan var det bara att gå i säng.

Idag strålar solen, det är några minusgrader, men det ser ljuvligt ut när man tittar över sjön. Men jag vaknade med ont i halsen, ni vet när det känns som att man inte kan svälja. Nu har jag druckit te med mycket honung och det känns lite bättre. Tanken dyker upp: Covid-19??? Tror inte det, det är nog bara en vanlig förkylning. Håller det i sig så jag ta en test på måndag. Jag har i varje fall ingen lust att gå ut. Det känns bara retfullt att solen strålar så vackert, idag hade det gärna fått vara grått och trist.

Men nu ska det bli ändring på hur vi framlever våra dagar. Vi har planerat genomföra två projekt; arbetsbord i källaren och insats i öppna spisen i Salen, men inget har blivit gjort. Uppryckning krävs och nu har vedklabbarna som ligger i slänten tinat fram så vi kan börja rulla dem uppför slänten, klyva och stapla. Ju mer som är gjort före sommaren, desto bättre. Nu gäller det att få bort förkylningssymtomen och därefter rycka upp sig.

Under idrottstävlingarna igår började jag skissa på ett nytt broderi. Den smala vepan är färdig, nu har jag ett antal broderier som ska monteras, få se när det blir gjort. En liten, liten vepa blev det, tygbiten var inte större.

Den blev ganska fin, även om jag hade valt att göra den på ett annat sätt om jag skulle göra den nu. Skulle jag göra om den så skulle jag göra vita fält och brodera själva blomman på det fältet.

Nu går jag och sätter mig i soffan och försöker överföra det nya broderimönstret till tyget.

Usch, så less jag blir! Vi går här och längtar efter att få vaccinera oss. Först var det sagt att vi skulle få börja vecka 10. Sedan ändrades det till att de från 75 år skulle få börja vaccineras från v 10. Nu läser jag idag att vaccinationssystemet inte kan ta emot fler bokningar utan man ombeds återkomma i maj, i MAJ! Detta gäller alltså från 75 år. Får inte vi under 70 börja vaccinera oss förrän efter maj? Nog borde man väl kunnat förutse hur många 75 och uppåt det finns? Vi svenskar är väl registrerade på alla möjliga sätt i olika register.

Nog är det väl märkligt hur vi människor reagerar, eller åtminstone jag reagerar. Nu när man vet att tiden för vaccination närmar sig så känns lusten att gå på stan, att gå ut och äta, att strosa runt och titta i affärer, otroligt stor. Men nu när man inte ens får sitta vid samma bord….. Jag VILL gå ut och äta, sitta tillsammans med andra människor, gå på kafé, på bio….. lusten är stark och nu när jag börjar undra om det inte blir förrän någon gång i sommar man blir vaccinerad så vill jag bara skrika!!!! Mina familjemedlemmar… jag längtar så, att få kramas, vara nära.

Suck! Det är väl inget annat att göra än att fortsätta brodera. Jag får väl göra som en av grannarna skrev (ja, vi sms:ar till varandra) att jag får ställa mig uppe vid vägen och sälja mina alster. Men nu har jag börjat lite försiktigt med att sätta några skott, både palettblad och pelargoner. Nästa vecka ska jag ta itu med de afrikanska liljorna och dahliaknölarna, då blir det fullt upp ett tag.

Vad mera står på schemat idag? Skidor herrar, promenad, åka och posta ett grattiskort till ett barnbarn och ta med hämtmat, kanske thai-mat.
I morgon: damstafett, promenad, hämta matpåsar från bakdörren till ICA. Städa övervåningen och kanske något rum nere.
Fredag: herrstafett, skidskytte (om några svenskar deltar) kanske lite mer städning.

Inte så livat, kort sagt: blä!

När jag sitter och skriver av mamma och pappas brev till varandra så kan jag inte låta bli att njuta av språket. De hade båda 6-årig skola bakom sig och sedan bar det av in i arbetslivet, pappa som lärling i farfars firma, mamma som hembiträde, men de kunde uttrycka sig. Pappa var 21 år gamma, och hade gjort första vändan upp i norr för att vakta tysktågen, när han skrev till mamma:

”Jag tackar för er vänliga inbjudan om att komma till er, den ska nog inte klinga ohörd skall du få se käraste. Jag slutar nu med hopp om ett snart återseende.”

Hur skulle det se ut med dagens skriftspråk, alltså det som används i sms? Nej, fantasin tryter eller så är jag inte så hemma på ungdomens språk.  En gång när jag fick ett sms från ett knappt 19-årigt barnbarn så hade han skrivit något i stil med yolo, (you only live once, ungefär som carpe diem) jag fattade ingenting utan skrev tillbaka jfi (jag förstår inte). Då var det han i sin tur som inte fattade något. Jag tyckte det var roligt men han insåg inte alls det roliga i det.

Men läs pappas ord igen, så vackra. Inte en förkortning eller smiley utan artigt och fint. Jag får väl avsluta med att säga –  Aj lajk it 🙂