Soligt ute, men grått inne

Har sovit jättegott i natt, men trots det och att solen strålar, den vita häggmispeln blommar så vackert, så är jag nere i botten av ett djupt hål. Känner bara ett enda stort VARFÖR? Varför drabbas jag igen? Hur stor chans till överlevnad har jag? Kan de göra något på sjukhuset?

Igår gick jag in och läste mina journaler från tiden då aneurysmet brast. Jag minns så väl att överläkaren var inne på rummet när jag förts upp från uppvaket efter den andra, planerade operationen. Det var han som ropade mitt namn och klappade mig på kinderna tills jag slog upp mina svullna, blå. Som tack kräktes jag direkt och fick alltihop i sängen. Livskamraten har berättat att överläkaren sedan kom ut och satte sig bredvid honom på en stol och suckade att ”det var nära ögat, det var svårt att fästa clipset”.

Jag förstår ju att det inte tillhör vanligheten att överläkaren följer med en patient upp från uppvaket så jag inser ju att det var en knepig operation. Med den insikten så är jag väldigt fundersam på om hur det ska gå denna gång. När jag läste journalen stod det att ”operationsberättelsen förkommit. Minns inte några detaljer från operationen”. Men va? Hur ska de nu kunna komma till insikt om att det var besvärligt förra gången. Ska jag skriva till dem och berätta? Fasen, mina tankar bara snurrar runt, runt, runt.

För att distrahera mig så får jag väl gå en ”slow walk”, kanske stanna till och prata med någon granne. Sedan kan jag kanske hitta någon blomma att plantera eller flytta om. Jag hade tänkt måla muren men Livskamraten säger ”absolut inte. Gör ingenting, ta det bara lugnt”.

Jag ska kallas till sjukhuset i Sundsvall för ett corona-test och sedan ett besök på Öronkliniken. Det får bli mina hållpunkter för den närmaste tiden. Jag skulle vilja gå till fotvården och frisörskan, ni vet – hel och ren inifrån och ut, men de är fullbokade. Rackarns! Jag får väl fixa det själv då, men jag tror att jag skulle vilja bli lite omskött. Jag saknar min syster…. vill prata med henne… Nej, ta dig i kragen nu, ingen vill höra på en som bara klagar. Bäst att sluta skriva, byt om till shorts och T-shirt, ut i den vackra naturen. Ja, så får det bli.