En fredag 2004

För ett par kvällar sedan satt jag nere på Patio de la Rosa och allt var bara perfekt. Lagom svalt, tyst, vackert så det gjorde ont i själen. Då plötsligt dök KÄNSLAN upp, en känsla som jag var bekant med sedan tidigare, känslan av att inte kunna lita på min kropp. I denna magiska stund när allt var så rätt så tickade bomberna i mitt huvud mot sin slutpunkt.

Jag mindes en fredag år 2004. Det var fullt upp med jobb och roligheter framför mig. Vi skulle ha avtackningsmiddag för min chef och det skulle vara personalfest för hela företaget den helgen. Eftersom jag inte hade möjlighet att vara på personalfesten så åkte jag in till Umeå, mötte upp med en arbetskamrat och vi träffade gemensamt arrangören för den lokal där vi skulle hålla festen och gick genom detaljerna för kvällen. På det sättet kunde min arbetskamrat ta över min roll för festen

Sedan åkte jag vidare till den lokal där vi skulle ha avtackningsmiddagen och gick igenom detaljerna med ägaren samt lämnade presenten så den skulle finnas på plats. Tillbaka till jobbet, lite spänd inför kvällens middag. Det kändes viktigt att det blev en fin avtackning av en mycket fin chef och vän. Parkerade bilen, pratade med en av arbetsledarna en stund. Gick två trappor upp, genom hela den långa korridoren. Noterade att fredagslugnet hade infunnit sig, gick in på mitt rum och då, där händer det. En gripklo hugger till om mitt bakhuvud, en smärta som var rent otrolig. Kom igen, jag föder gärna tre barn på raken, det är ingenting mot den smärtan.

Jag tar mig till toaletten för att, jag vet inte, vänta till dess det gick över kanske. Vid det laget tänker jag inget utan handlar bara rent instinktmässigt. Smärtan går inte över, jag inser att detta inte är bra och när jag ligger där på golvet i toaletten så dyker en tanke upp. Jag vill inte dö inne på toaletten. En klasskamrat till mig hade tidigare råkat ut för just det, han avled på toaletten. På något sätt tar jag mig ut och passerar det ena tomma kontorsrummet efter det andra. Som tur var finns en arbetskamrat kvar och jag ramlar ihop på golvet i hennes rum. Hon ringer företagshälsovården, ingen inne. Hon ringer Livskamraten, inget svar. Hon ringer mina föräldrar, inget svar.

Då ber jag henne att skjutsa mig till vårdcentralen och på något sätt lyckas jag ta mig ned till entrén och in i hennes bil. Väl på vårdcentralen kollapsar jag på en brits och vaknar sedan upp ett ögonblick i ambulansen. Ambulanskillen uppmanar mig att ringa Livskamraten, hjälper mig att slå numret och ber honom komma till akuten. Sedan är det svart. Någon gång vaknar jag till för att gå på toaletten vilket jag ju inte får. Någonstans, efter skallröntgen, blir jag väl sövd och slipper äntligen den fruktansvärda smärtan. På morgonen vaknar jag och Livskamraten och min syster är där. Läkaren kommer in och meddelar att de strax ska åtgärda mig. Vid det laget är jag vaken nog för att fråga vad han menar med ”åtgärda”. Ja, operera förstås.

Allt gick bra, fem månader senare gjorde jag om samma operation på höger sida och även det gick bra. Jag hade alla sinnen i behåll, fick träna upp kroppen lite i taget och även hjärnan. Hela min tillvaro styrdes dock av min hjärntrötthet. När den tröttheten slog till så var det bara att sova, var som helst, när som helst. Allt var bra, förutom en sak, min tilltro till kroppen var borta. Jag hade haft en bra kropp, smidig, stark, den hade fungerat så bra. MEN i själva verket hade den i smyg saboterat för mig, i smyg hade det droppat blod där det inte skulle droppa blod och på både vänster och höger sida. Det går inte att beskriva hur det känns när tron på den egna kroppen bara är borta.

Jag fick bra hjälp att arbeta mig tillbaka till att känna tillit, men det tog tid.

Nu är jag där igen, tilliten borta. Det behövdes en E-balk i pannan för att upptäcka att kroppen svikit ännu en gång. Hur ska jag hantera det? Kommer jag att få tillfälle att bearbeta detta? Brister det innan jag får komma till sjukhuset den 16:e? Kan man operera en gång till där man redan har opererat en gång, är det möjligt? Om det går, kommer jag att vara mig själv efteråt? När jag fick beskedet om att jag hade nya aneurysm så stannade livet. Så är det just nu. Jag försöker hålla skenet uppe. Men igår blev jag uppringd av en god vän som ”bara” ville beklaga sig och behövde någon som lyssnade. Men då orkade jag inte utan berättade om min egen situation, beklagade att hon kände som hon gjorde men att det var inget jag kunde göra något åt. Njut av det du har just nu, det var mitt råd. Ta vara på livet, du vet aldrig vad som kan hända. Jag kämpar för mitt liv och då inser man att det finns saker som man bara skall bortse från.

Så skönt det känns, nu har jag skrivit av mig lite av min oro. Nu kan jag gå ut i solen, plantera om lite fler blommor, kanske gå en promenad och få prata lite strunt med någon. Man måste ju leva och ta tillvara sitt liv så länge man har det. Eller hur?