Ett litet försiktigt steg tillbaka

Vilken sommar jag har haft. Visst, jag har pysslat med mina blommor men jag har inte lyft ens en jordpåse, jag har inte ansträngt mig ett dugg. Jag har bara levt för att försöka härda ut tills efter min operation av det största aneurysmet. Suck.

I fredags fick jag åka ambulans från Umeå sjukhus till Sundsvalls och igår fick jag åka hem. Ett sådant underbart sjukhus ni Ume-bor har! Engagerad och kompetent personal, som har empati för sina patienter, jag blir rakt tårögd när jag tänker på dem på Neurokirurgen. Alla personalkategorier lika rara, lika engagerade i mina talproblem.  För jag tappade talet, hemska tider, vilken fasa.

Men jag orkar inte skriva mer om det utan just nu blir det bara en liten hälsning. Nu ska jag sätta mig och skriva dedikationer i min bok, för yesss!!!!!!! min bok om mammas och pappas brevväxling från beredskapsåren är färdig! Jag är så stolt och glad. Jag skyndade mig att göra färdigt boken innan jag skulle in för operation och den kom från tryckeriet i fredags. Så roligt.

Nu ska jag gå ut och se om jag orkar en liten promenad. Sedan blir det nog till att vila. Vi ses!