Rena mardrömmen

Så här hade jag det förrförra veckan. Åkte tåg upp till Umeå på onsdagskvällen, skrev in mig på avdelningen och tog prover på torsdag. Hann med både ett kafébesök med god vän och besök av barnbarn. På fredagen skulle jag finnas tillgänglig för läkaren så jag väntade, och väntade. Han hade fullt upp så det blev ett snabbt samtal innan jag tog bussen till Holmsund. Där var jag på en jättetrevlig tantmiddag innan jag fick skjuts ”hem”. Sov underbart bra på patienthotellet innan jag vaknade upp till lördagen. En tidigare granne hämtade mig och jag tillbringade förmiddagen där och eftermiddagen hos sonen med familj. Så blev det söndag och jag fick lägga in mig på avdelningen.

På morgonen blev det dubbeldusch och sedan mörker….så skönt. På eftermiddagen blev jag väckt av en massa människor omkring. Någon räckte mig en telefonlur och sade att sonen ville prata med mig. Jag talade om för honom att jag mådde bra och att vi kunde träffas i morgon. Något kändes fel men jag visste inte vad det var. Sedan höll de på med en massa neurologiska undersökningar och jag var inte någon duktig patient. Inte visste jag när jag var född, inte vilken dag det var, eller månad, eller år. Att jag var på Umeå sjukhus visste jag, men jag kunde inte säga det. Jag sade ”shit” en massa gånger men resten var visst bara rappakalja.

På tisdagmorgon kom sonen och vi bara höll varandra i handen. Jag svamlade och det kändes så fruktansvärt hemskt. Någon räckte mig en penna och ville att jag skulle skriva mitt namn. Jag hade inte den blekaste aning om hur man höll i pennan, men jag lyckades i alla fall få till en liten prick på papperet. Som tur var så sov jag ju mesta tiden så jag hann inte tänka på hur hemskt det skulle vara att tappa orden. Jag vill bara gråta när jag nu tänker på det. På eftermiddagen kom sonen tillsammans med sin sambo och då fick jag fram orden ganska bra. Men när de gick så kom läkaren och var bekymrad. Sedan höll de på med sina undersökningar och kollade mig. Jag kände mig bara irriterad och det blev inte bättre av att de fick dra ner mig till skiktröntgen kl 21.00. Sedan direkt på onsdagsmorgon så blev jag skjutsad ned till Magnetröntgen. Burr, det är ingen trevlig upplevelse, men jag var duktig och höll ut.

Under dagen fick jag prata med läkaren och han var väldigt öppen och menade att de hade varit väldigt oroliga och att magnetröntgen hade visat små ”prickar”. Men han sade också att jag skulle få flytta ut på avdelningen på kvällen. Skönt.

Det blir väldigt jobbigt när jag skriver om det som hänt så nu bryter jag.