så fortsatte det…

På onsdagkväll fick jag flytta ut till ett eget rum. Det betydde också att jag fick sova lite mer sammanhängande. Nu var det bara en gång mitt i natten som de väckte mig för samma genomgång,; personnummer, dag, datum, år, var var jag och sedan genomgången av ögon, samordning av armar och ben. På dagen gick jag upp och åt i matsalen, så skönt att börja känna mig som vanligt igen. På fredagen blev det ambulans till Sundsvalls sjukhus.

Vad som genomsyrade dagarna på lasarettet var all den omtanke och omsorg som jag blev föremål för. Alla visste om mina talproblem och kände glädje med mig när de gick över. Jag är så tacksam över den vård jag fick där.

När jag kom till Sundsvalls sjukhus så sjönk kvalitén lite, suck. Mest för att vi var tre personer som delade rum. En av personerna var en äldre man i rullstol och han var stökig! Han hostade, flämtade och rosslade. Det kan man ha överseende med, alla var vi ju sjuka. MEN han var inte fräsch och det var värre. Han stökade till rejält både i vårt gemensamma rum som i vårt badrum. Det var det värsta. Första gången bad jag att någon skulle komma och städa. Sedan försökte de nog hålla ett öga på badrummet, men de kunde inte alltid vara där och hålla efter, så till slut sade jag bara att jag ville åka hem på måndagen. Jag orkade inte vara kvar i eländet.

De hade tänkt behålla mig kvar till på tisdag, men jag vägrade. Så det blev snabba bud med både logoped, arbetsterapeut och läkare så fick jag åka hem på eftermiddagen. Så skönt!!!! Nu tycker jag att jag mår ganska bra, lite trött men det må vara hänt. Idag kom en granne och överlämnade en stor bukett blommor från vårt ”gäng” här. Så glad, så tacksam!