Vi unika…

Igår ringde en vän och vi hade ett långt samtal. Vännen har tillhört den grupp människor som jag kunnat prata helt öppet med kring mina upplevelser av hjärnblödningen och de två tidigare operationerna. Nu visar det sig att vi har en gemensam ”fiende”; våra kärl. H*n har gått igenom en stor operation och väntar nu på ytterligare en. Vi sitter alltså i samma sits.

Givetvis började vi tala om dödsångest. Är inte det något som alla gör vid sina samtal med människor? En sak är given här i livet och det är att vi alla kommer att dö. Varenda en av oss. Visst kan vi alla drabbas av lite ångest när man tänker på det.

Men det finns en sak som skiljer våra tankar från det stora flertalet. Det kände jag när h*n sade att – ibland när jag fick ont i magen när jag körde bil så tänkte jag, är det så här jag ska dö? Ska jag stanna bilen vid vägkanten?

Det är inte ofta jag får huvudvärk, men när det händer och jag har ont i huvudet så brukar jag tänka – kommer jag att vakna i morgon? Stackars Livskamraten, så hemskt för honom.

Skillnaden mellan oss och flertalet andra är att vi är medvetna om att vi har ”tickande bomber” i våra kärl, att brister kärlet så hinner vi troligen avlida innan vi kommer under vård. Till saken hör att vi har så speciella ”bomber” att det krävs specialistkompetens söderifrån för att kunna klara en operation. Vi som är så unika….

Nu borde jag väl avrunda med några kloka ord om livet, men några sådana har jag inte. Vad kan man säga? Lev livet så länge du lever är väl det enda. Skjut inte saker på framtiden, se till att du får göra det du absolut vill göra. Ägna inte tid åt att reta dig på saker/människor som stör dig, kan du åtgärda saken, gör det. Kan du inte åtgärda, acceptera och ägna ingen energi på den/det mer. Var rädd om dina nära och kära, säg gärna en gång för mycket – jag älskar Dig.

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.