En kall dag

Igår började Livskamraten att riva skåpen över diskbänken. Rejäla platsbyggda skåp var det med långa och grova spikar. Vi fick oss en liten överraskning när det första skåpet togs bort. Där fanns nämligen elledningarna. Jag som har måttat flera gånger för att se vilka skåp vi kan sätta in. Hur mycket kommer elledningarna att påverka, suck! Livskamraten menade att vid andra skåpet så var det i alla fall en trävägg och då kan det alltid gå att jacka ur lite. Vi får väl vänta tills det skåpet är borta så får vi se vad som kan passa.

Nu längtar jag efter familjen, vill träffa alla, barn och barnbarn. Sådana här dagar tänker jag – hur kunde vi flytta så långt från alla? Det går över, det vet jag. Men det börjar bli dags att höra hur det blir i jul, när ska vi kunna träffas?

Jag har börjat få ett ljud i mitt vänstra öra på kvällen. Inte ett pipande ljud som de säger att det är vid tinnitus. Det är mer ett knastrande ljud, ett sprakande, inte så högt och inte så ihärdigt, men lite jobbigt. Jag har väl inte vant mig ännu med dessa ljud som går in via mitt ”tredje fönster”, hålrummet i båggången i örat.

Nu sitter Livskamraten och tittar på travet. Jag undrar om jag ska fortsätta brodera på mitt bokmärke till Läsecirkeln eller om jag ska fortsätta titta på någon serie på surfplattan. Vad lockar mest? Ärligt talat, inget av aktiviteterna lockar. Få se om jag hittar på något annat. Vem vet?