Batterierna tömdes

Igår var det dags för uppföljning på Stroke-enheten i Sundsvall. Samtalet med sköterskan tog 40 minuter och var ett bra samtal. Jag vet ju att det var en svår operation och att man satte ett ”rädda hjärnan-alarm” på mig när jag tappade talförmågan. Det man då beskrev som ”små prickar” var ju proppar och sköterskan gav dem rätt benämning när hon gav mig ett häfte om stroke. För stroke var ju just vad de små prickarna var. Men fy sjutton, så tungt det kändes. Nu har jag alltså haft en liten stroke också, suck. Det kändes bättre med ”små prickar”. Nåja, vi kunde bara konstatera att jag mår bra nu, har alla sinnen i behåll, gör rätt saker för att hålla mig i trim. Enda oron är ju det kvarvarande aneurysmet. Hur ser det ut nu, det var 3 mm i början på maj, har det vuxit? Hon skulle ta upp den frågan med läkaren och se vad som planeras.

Sedan träffade jag arbetsterapeuten, i 50 minuter. Ett bra samtal men sedan skulle jag genomföra ett test. Så jobbigt! Jag klarade av det med bravur, men orken tog fullkomligt slut. Blev tvungen att sätta mig i väntrummet, ta en dricka och äta lite godis, innan jag orkade ta mig hem. Väl hemma så däckade jag på soffan ett par timmar. Hjärnan var helt slut. Hjärntrötthet är inte att leka med. Så det blev till att ligga i soffan hela kvällen, titta på innebandy och bara slappa. Jag som hade tänkt montera ihop ett köksskåp…..

Min surfplatta har gått sönder. När jag låg i ambulansen från Umeå till Sundsvall så blev det ju bråttom med packningen så att jag fick ta handväskan i famnen och då gled surfplattan ut och ramlade i golvet. Någon knapp lossnade från sidan har jag sett och efter det så blev prestandan sämre. Den började haka upp sig och nu går det inte att starta den överhuvudtaget. Det får alltså bli en julklapp till mig själv – en ny surfplatta. Så kan det gå.