Sådana öden det finns

En av mina damer i Läsecirkeln är uppvuxen inom Pingstkyrkan. Hon har bytt kyrka som vuxen, men hon går i kyrkan varje söndag. För ett par månader sedan berättade hon om en kvinna med en vuxen son som hon börjat hälsa på vid kyrkobesöken. Kvinnan var från ett annat land och sonen var helkroppsförlamad. Det var vad vi visste från början. Med tiden så bad kvinnan att ”min” dam skulle komma och hälsa på. Eftersom damen inte talar engelska så bad hon mig följa med som översättare.

Så blev det och ett otroligt sorgligt människoöde fick vi ta del av. Familjen hade flytt från Armenien för fem år. Orsaken till flytten var att sonen var/är en transperson. Uppenbarligen är Armenien ett av de sämsta landen för människor inom hbtqi-spektret och sonen hade blivit fruktansvärt utsatt i hemlandet. Som ett resultat av detta hade sonen gått in i ett apatiskt tillstånd som bara förvärrats. Nu ”sover” han större delen av dagen. Immigrationsverket har avslutat deras ärende och hade tänkt skicka dem tillbaka till hemlandet förra året. Men deras advokat har överklagat till EU så de kan inte bli hemskickade så länge inget beslut tagits.

De bor i ett omgjort källarförråd i ett hyreshus där det verkar som Immigrationsverket har stoppat in alla asylsökanden. Rummet är litet med ett litet pentry i hallen och ett, faktiskt, fint badrum. I rummet som kanske är 16-20 kvm har de varsin säng, två stolar, en liggrullstor, en duschstol samt en liten tvåmanssoffa med ett litet bord. Hon visade hur det går till när hon ska flytta sonen från sängen till duschstolen, tetris kallade hon det och nog liknade det spelet tetris.

Eftersom deras ärende är avslutat hos Immigrationsverket så får de bara ett mindre bidrag, sondmat och blöjor till sonen, samt kyrkans diakon som kommer varje måndag med veckans mat. En gång i veckan kommer även prästen och diakonen och läser bibeln med henne samt hon får taxitjänst för kyrkobesöken.

Vad gör man som medmänniska?

Det enda jag kände att jag kunde erbjuda var att ta promenader tillsammans med henne och sonen och försöka hjälpa henne med svenskan. Men hon har inte visat någon entusiasm för det så det har inte blivit något. En annan sak är att ”min” dam känt ett väldigt engagemang, utan att kunna göra något, och det är tungt. I måndags bestämde vi att inte fortsätta engagera oss. Damen är 86 år och orkar inte. Jag orkar men känner att jag kan inte erbjuda något. Är jag en dålig medmänniska?

Suck, vad gör man?