När rädslan får grepp om mig

Det blev en jobbig dag igår. Jag kunde inte somna av någon anledning kvällen före så det blev en sen morgon. Men sedan blev det bättre. Vi åkte och tog influensavaccinet. Jag som saknar detta med att man känner nästan ”alla” när man är ute på samhället blev så glad när det var två personer på Vårdcentralen som kände igen mig och som jag pratade med. Så glad över det lilla blev jag.  Senare var jag bjuden på PRO:s julsupé. Såväl styrelsemedlemmar som cirkelledare och personer som brukar ställa upp och hjälpa till vid olika aktiviteter var där och ett gott julbord hade de ordnat. Trevligt och gemytligt.

Min tanke var att avsluta dagen i Kyrkan där man skulle ha musik i mörker. Tyckte att det lät härligt, att få sitta i halvmörker och bara njuta av fin musik i Njurundas vackra kyrka. Men när jag kom hem slog huvudvärken till. En riktigt ond huvudvärk som inte ens dämpades med Alvedon. Så jag blev liggande på soffan. Då vaknade rädslan – är det nu aneurysmet brister?

Det är som överläkaren i Umeå sade: brister ditt anerysm så hamnar du på mitt bord.

Men innan jag kommit till Umeå, vilka skador har det då hunnit bli? Jag fick ju stroke vid senaste operationen i oktober, vad händer denna gång? Kommer jag att dö?

En sak är säker, det är inte lätt att gå och lägga sig när man har de tankarna. Man vågar inte sova för vem vet…..Man kollar med Livskamraten; visst ringer du ambulansen direkt? visst vet du var vi har testamentet och framtidsfullmakten? Jag lever så bra jag kan, håller tankarna borta från vad som kan hända, gör det jag vill. Men så skört välbefinnandet är, så lite som behövs för att rädslan ska vakna.

I våras besökte jag Vårdcentralen i Kvissleby och pratade om min rädsla. Jag visste ju storleken på kvarvarande aneurysm och bad att få göra en undersökning för att se om det vuxit. Läkaren menade att Neurokirurgen i Umeå fortfarande ha ansvar för mig,. Jag berättade att de inte kommer att följa upp mig utan bara avvakta. De tar hand om mig om något händer. Då menade han att ansvaret har väl gått över till Stroke-enheten i Sundsvall att hålla koll på mig. När jag berättade att de menar att ansvaret ligger hos Umeå så det är ingen som ”bryr sig” om mig, så remitterade han mig för CT-undersökning. Han gjorde sitt bästa för att jag skulle slippa gå och oroa mig över sommaren och bad att jag skulle få röntga mig inom 4 veckor. Det var i maj och i oktober blev jag röntgad.

Här gick jag och väntade, först på kallelse till röntgen, och sedan på svar från läkaren. Inget svar kom så efter några veckor skrev jag via 1177 och frågade. Jag fick snabbt ett mejl från en annan läkare vid enheten som meddelade ”oförändrat läge”.

Jag tror inte att någon kan sätta sig in i hur det känns att leva med vetskapen om att man har en ”tickande bomb” i huvudet. Inte minst när man haft en hjärnblödning som opererats. Fem månader senare en ny operation för att åtgärda ”tvillingsaneurysmet” och sedan, drygt 10 år senare, få göra ett nytt ingrepp och ändå veta att det finns ytterligare ett svagt kärl kvar. Är det undra på att man ibland känner en oresonlig ilska över folk som gnäller över ditten och datten, små saker som inte betyder något egentligen?

När jag låg inne på sjukhuset i Umeå så visade det sig att en av de kvinnliga läkarna hade jobbat där redan när jag låg inne första och andra gången. Hon uttryckte det som att en del människor klagar för minsta lilla elände och att hon tyckte det var beundransvärt hur jag klarat av allt. Ja, det är kanske så, suck.

Huvudvärken gav med sig efter halva natten så nu känns det bättre. Men lite skakad är jag, det är inte roligt att känna sådan ångest. Nu har jag promenerat, ätit lunch, bloggat av mig lite känslor så nu ska jag se om jag kan hitta något roligt hantverk i väntan på att min gjutform ska levereras. Jag hoppas ni som läser har det bra och ser fram emot julen med glädje i hjärtat. Kom ihåg, det viktigaste är att få vara med dem man tycker om.