Idag blev det ett nytt försök med att gå en promenad. Ända till brevlådan tog jag mig med stappliga steg, trots Icebugs, men sedan vände jag om. Det är för riskabelt att gå ute i denna halka. Så det blev en inomhusdag idag. Vad hittar man på då? Jo, man sätter sig och tittar på Pinterest. Herregud, vad folk är påhittiga! Som alltid vaknar begäret efter att göra något och idén att göra en slags ”totempåle” av armeringsjärn dök upp i huvudet. Så nu har jag skissat upp lite olika former som jag kan gjuta i för att därefter måla och trä upp på ett armeringsjärn. Exempel på former: rund – ballonger i olika storlekar, lätt att gjuta i, mjölkkartong eller kanske hellre en liten gräddkartong, en tablettburk att såga itu, tejpa ihop med silvertejp och gjuta. Då får man en liten liten ring. Alla formerna ska ha ett genomgående hål för att kunna trä upp. Sedan ska jag köpa en hjärtformad godisask så jag får ett hjärta också. Eventuellt kan man avsluta med en blomma högst upp. Haha, nu blir det till att samla ihop olika förpackningar så jag kan börja gjuta. Ibland undrar jag om jag har alla hästar hemma!?

Mammas knappburk har tagits fram, ska se om jag kan använda någon liten knapp till tomtenissens kakelugn. Tänk så många timmar jag suttit med denna ask och lekt med knapparna. Jag kommer inte ihåg vad jag lekte för lek, men roligt var det. Jag kan inte förmå mig att slänga burken, det är alldeles för många minnen förknippade med den. Är det någon idag som sitter och sprättar bort knappar från plagg som ska kasseras? Nej, tänkte väl det.

Titta bara på dessa två knappar, så fina. Det syns inte riktigt på bilden men den vänstra är vågig och räfflad på en del av ovansidan. Den måste ha suttit på någon snygg kappa kan jag tänka mig. Nu blev jag sentimental igen. Varför blir man mer sentimental med ökande ålder? Ibland tänker jag att det var så mycket som förlorades när min syster gick bort. Det är ju bara jag som minns det som hände i vår familj när jag var liten. Det som hänt efter min 18-årsdag kan jag alltid dela med Livskamraten, han har ju funnits med sedan dess. Nu ska jag gå och ge honom en kram för gemensamma minnen och sedan stuvar jag undan den sentimentala sidan och lagar lite mat. Livet går vidare.

Med friska krafter tänkte vi åka in till Birsta idag, måste uträtta ett ärende. Tog ett steg ut från altanen, grep tag i repet och tog ett steg framåt. Halkade direkt bakåt, så halkigt. Jag fick använda båda händerna för att hålla mig fast i repet. I den lilla svängen där repet tar slut så var det bara lampposten som räddade mig från att åka baklänges ner igen. Detta är inte klokt. När vi väl tagit oss ut på E4 så gick det bra, där var det sandat. På hemvägen stannade vi till hos den gamle bonden för att se om vi kunde gräva loss lite grus från hans grusgrop, men icke. Hopplöst, det var bara att åka hem igen. Nu har jag varit ner i källaren och fyllt en hink med grus så i morgon blir det till att försöka förbättra underlaget.

Inte nog med att jag nu har klagat på halkan på vår egen infart. Jag har också skrivit en insändare om byns farliga utfart på E4. Gång på gång har polisen trafikkontroll och griper X fortkörare och tar Y körkort. Vi har dessutom haft två dödsfall sedan vi flyttade hit, det sista tragiskt nog i somras. Det står en vägskylt att man bara får köra 80 fram till avfarten men ingen, utom vi bybor, verkar bry sig det minsta. Själv kör jag aldrig ut via den korsningen längre.

Nej, det är nog säkrast att hålla sig hemma nuförtiden. Hemma är bäst tydligen. Sköt om er.

Det blev många telefonsamtal i natt. Nu är det fler barn som är uppe och vakar in nyår och som ringer till mormor/farmor. Tack och lov för det! Alla verkade så glada och hade firat medan vi gjorde absolut ingenting på hela kvällen. Ingen fest, inget trevligt mingel, nej bara vi. Vi tänkte ändå fira tillsammans så vi klädde upp oss och spelade nya Cluedo. Vi började spela men efter en stund, när jag trodde att jag listat ut vem mördaren var, så blev allt fel och vi fick avbryta spelet. Dags för middag. Vi hade planerat middagen med förrätt, varmrätt och efterrätt. Champagneflaskan öppnades redan till förrätten. Med förväntan skålade vi för oss och högg sedan in på förrätten. Den var inte god. Kämpade i oss den ändå och började med varmrätten. Den var inte god. Punkt och slut på middagen. Inga kommentarer. Den festliga känslan avtog lite och vi beslöt att titta på något på Netflix. Hittade en mörk serie och såg den hela kvällen. Avsnitt efter avsnitt. Till slut gav vi upp och gick i säng. Vi hörde grannarna uppe på berget skjuta sina raketer och vi önskade varandra Gott Nytt År. Sedan började telefonen ringa, så mysigt.

Det låter kanske inte som en trevlig nyårsafton, men faktum är att den var inte dum. Den slutade lite som hela året 2022, lite halvrisigt och det är väl helt i sin ordning. Det nya året började bra med en härlig stillsam morgon och strålande sol. Efter dagens skidtävling så var det dags för en promenad. Jag tog på mig hörlurarna för att lyssna på podden Röda & Vita rosen och gick ut. Tala om halkigt! Jag hade mina Icebugs på mig så jag tänkte att det här ska nog gå bra.

Uppför första delen av backen mot vägen kunde jag ta mig genom att krampaktigt hålla i mig i repet vi spänt upp. Andra halvan kunde jag hålla mig i muren och steg för steg ta mig vidare upp. Vid parkeringen blänkte isen i solen. Vi har ju en privat väg så ingen sandar den och jag fick en känsla av att jag borde ha skridskor på mig. Jag bestämde mig för att gå åt det håll där vägen sluttar nedåt och genom att hålla mig i kvistar och grenar så lyckades jag ta mig till närmaste granne. Sedan vände jag och gick försiktigt tillbaka.

Jag såg Livskamraten som tagit sig uppför första delen av vår backe för att tömma askan över vår rabatt. Han vände och gick nerför i snön, sedan skulle han ta sig över den uppskottade gången, sträckte sig efter repet, misslyckades få tag i det och vips, där låg han. Som tur var gjorde han sig inte illa. Försiktigt, försiktigt segade jag mig ner, hållandes i repet och sedan gick jag in. Bryggde kaffe och tog en chokladbit. Jag var väl ute en 10 minuter i bästa fall. I morgon ska vi hämta sand och sanda. Eftersom vi bor utanför Sundsvall så tittade jag efter var man får hämta gratis sand. Då visade det sig att Sundsvall beslutat att spara kostnaden för sanden, alltså ingen fri hämtning för fastighetsägarna. Man räknar med att spara 100.000 kr. Kostnaderna för frakturer går väl på ett annat konto antar jag. Är man korttänkt eller?

Dagen har ändå varit fin och jag hoppas på mer utevaro i morgon. Jag längtar efter frisk luft och motion, det är ett som är säkert. Nu ska jag gå och väva färdigt en liten matta till …. ja, till vad då, något i miniatyrväg i alla fall. Man behöver ju inte alltid ha en plan för det man gör. Ibland är det skönt att vara ”planlös”. Låt oss hoppas på ett fint nytt år.