Börjar känna mig uppåt…

Nu har den tunga känslan efter min väns bortgång börjat avta. Jag sörjer henne och det känns mycket märkligt att se huset som nu är tomt. Vi ser nämligen deras hus från våra fönster. Vi brukade se när först den ene dök fram bakom knuten och gick ett varv längs sjösidan. Så gick han/hon upp längs andra knuten och då dök den andre upp och gick samma varv. Vi brukade säga: ”jag är inne när gumman min är ute och jag är ute när gumman min går in.” Men nu är det tomt.

Men själva den bottenlösa sorgen måste ge vika, livet måste gå vidare. Därför har jag beställt massor med fröer (alldeles för många, men min ursäkt är att det var halva priset). Dessutom har jag målat en liten gjuten katt. Ena örat fick sig en knäck men det får duga.
Den blev ganska fin tycker jag. Ska bara dra på den med lite tunna streck så det ser ut som päls. Ja, jag är nöjd.

Så har jag äntligen tagit säsongens första bad. Så härligt! Jag glömde Foppa-tofflorna och de behöver man. Det blir kallt att klättra på stegen annars. Nöjd och belåten. Glöm inte att göra det ni vill göra, inte det ni tror att ni ska göra.