I morse kunde jag bara konstatera att nu har det varit frost. Alla blommor hade vikt ihop sig och tackat för sig, förutom en dahlia närmast uterummet. Tur att jag har plockat in ett par dahlior, cannan och en fuchsia i uterummet. Jag hoppas på några ytterligare blommor innan jag tar upp dem ur jorden. Min vackra röda Canna har jag lagt ut på digital trädgård här i Sundsvall och hoppas att någon vill ha den. Helt gratis bara den blir omhändertagen.

Idag blev det dags för en runda till Återvinningen. Det brukar gå snabbt men idag var det väldigt mycket folk och väldigt många med stora släpvagnar. Jag får helt enkelt rysningar av ilska när de ställer sig och börjar plocka i släpvagnen och kollar – vart ska det här slängas då? Sortera ska de göra hemma, då går det mycket snabbare för alla.

Lagom småsur stannade jag till vid ICA för att handla lite smått och gott. Det fanns ingen kö i den enda kassan som var öppen så jag packade snabbt upp mina varor. Då visade det sig att tjejen i kassan inte kunde öppna kassan. Efter en stund öppnade de en ny kassa, längst bort i butiken, så det slutade med att alla bakom mig skyndade dit medan jag stod och väntade.

Jag känner mig lite irriterad fortfarande. Så skamligt av mig, vilka bagateller som får mig ur humör. Man behöver bara tänka på hur det ser ut i världen idag, i vårt samhälle, så ska jag vara tacksam. Jag är tacksam och ska nu gå och börja laga middag, jag ska lägga ner extra mycket kärlek i maten.

Ibland tycker jag att det är lite jobbigt att vara jag. Jag funderar alltid på allt, ska räkna ut hur allt ska vara för att bli bra. Det är nog en bra egenskap men ibland så slutar det med att tankarna bara snurrar. Jag minns när Livskamraten och jag skulle flytta in i den nybyggda lägenheten i Vårby Gård. Livskamraten hade med sig en stekpanna i boet och jag hade ett par orange gardiner som jag haft i mitt rum i personalhotellet.

Det var jag som var och hämtade nyckeln medan Livskamraten och en kompis till honom var på IKEA och hämtade det som vi valt ut. Samtidigt kom bilen med möbler som jag skickat efter från Holmsund och bilen med vår nya dubbelsäng.

När vi satte oss och åt middag ganska sent på kvällen så var lägenheten i stort sett fullt inredd; allt var på plats. Det var faktiskt väldigt välplanerat av mig och jag känner en viss stolthet över det. Jag var ju bara 19 år.

Men med denna flytt är det annorlunda. Jag har ju inte sett lägenheten i verkligheten, bara på bilder och det är en del saker som jag inte gillar. En tapet som jag vill byta ut och sedan – BADRUMMET! Helt vedervärdigt, där kan jag inte vara utan det måste fixas till, men hyresbolaget verkar ha så mycket regler för vad som får göras.

Dessa timmar när jag legat i sängen och tittat på duschdraperier, massor av kvällar. Visste ni att det finns duschdraperier med Merry Christmas och julmotiv på, att det finns draperier för Halloween, äckliga, blodliknande, det finns romantiska motiv, skogsmotiv, ja allt vad man kan tänka sig eller inte tänka sig. Jag blev så glad när grannfrun gav mig ett duschdraperi som hon haft liggande i ett par års tid och det kändes bara – ja, så här ska det se ut.

Så skönt att slippa tänka på detta men nu tänker jag på badrumsskåp istället. Hyllor som man kan sätta upp utan att göra hål i väggen….I natt somnade jag efter kl 03 för tankarna bara snurrade. Hur stänger man av, jag är less på att fundera och planera. Vad gör man? Jag önskar jag visste hur.

Men för att skingra tankarna lite så kan man ju måla ett kakfat? Visst är det något man kan göra mitt uppe i rensnings- och packningsbestyr? Totalt onödigt, men det blir nog fint. Hoppas nu att jag kan sova i natt.

Vi har ju haft genomgång av hur elen är dragen här i huset och det är ju ett mörker. Byggt på 50-talet, uppdaterat på 2000-talet här och där, så det kändes bra att få någon expert att plocka bort det värsta och uppdatera en del på ”riktigt”. En av de saker vi gjorde var att byta ut el-centralen. Det kändes så skönt att den blev modern minsann. Några dagar efter att den var utbytt så hade vi grannmiddag här och då slocknade alla lampor. Vi såg förstås att det bara var hos oss som det var mörkt så nu fick Livskamraten använda sig av finessen med den nya centralen. Sedan gick det en vecka så blev det kolsvart här igen. Livskamraten slog av och på i centralen men inget hände. Det var bara att ringa elektrikern igen och han dirigerade via telefonen vad vi kunde göra. Ingenting hjälpte.

El-killen skulle bara hämta barnen och fixa middag till dem så skulle han komma förbi. Vid 19-tiden dök han upp och det blev ljust igen. Men han ville komma tillbaka för att se vad det var som var fel. Tidigt morgonen därpå dök han upp och nu hittades ett fel på brytaren till en lampa vid källardörren. Eftersom vi aldrig använder den, men tryckt på knappen av misstag, så fick han helt enkelt bryta strömmen dit. Så nu har vi lärt oss att även moderna tillbehör kan ha sina brister, den bryter jordledningen ögonblickligen så det kan hända att vi får uppleva mörker vid fler tillfällen. Det kan ju vara bra att det händer innan vi säljer så hinner vi åtgärda eventuella fel. Man känner sitt ansvar minsann.

Idag hämtades tre stora krukor av sin nya ägare. Ibland fungerar MarketPlace väldigt bra. Skönt att slippa lämna dem till Återvinningen, nu vet jag att de får ett bra hem vid Indalsälven. Fin utsikt lär det vara och det är ju bra, det är de vana vid härifrån. Jag undrar om jag blir för personliga med mina ägodelar?

I stort sett varje dag dyker det upp rubriker liknande: ”41-årig kvinna talar ut om Daniel”, ”kvinnans möte med Daniel skedde i ett rum på slottet”, ”Victorias problem med Daniel”, ja så fortsätter det och det handlar förstås om kronprinsessparet, framför allt om Daniel. Jag tycker att paret gör ett väldigt bra jobb (om vi nu ska ha monarki) och kan faktiskt inte låta bli att läsa när det handlar om den ingifte prinsen. Han är en bra representant för vårt land. Han har valt sin hustru, men han har inte vuxit upp i den världen. När man läser artikeln så handlar det om saker som ingår i hans roll och inte alls något chockerande som rubriken antyder. Detta vet jag och ändå läser jag. Då får jag väl skylla mig själv då.

En sak som jag lärt mig, igår faktiskt, är att kalsonger kan se ut på olika sätt. Det finns Y-front och boxershorts, men nu har jag hittat en helt ny modell. Är jag gammalmodig men köper herrarna/killarna sådana?
De finns att köpa i svart, vit, himmelsblå, kostar 38,49 på TEMU och är antibakteriella. De finns även i form av elefanthuvud där man stoppar in, ni vet vad, i snabeln. De kanske är moderna, men jag fick mig ett gott skratt,
de ger i alla fall ett glatt intryck.

Suck, i flera timmar har jag suttit i telefon med olika företag och med banken. Inte min egen bank utan för en släktings räkning. Burr, så krångligt allting kan vara ibland. Alla som jag pratat med har varit så vänliga och professionella så bemötandet kan man inte klaga på. Speciellt sista samtalet med en tjej från Piteå, jag älskar den dialekten.

Jag som började i morse med att sortera mina garner och lägga ut på MarketPlace och hade stora planer på att fortsätta rensa lite udda saker. Nu har klockan passerat 15.00, jag fryser (fast jag är inne), har lite ”sus” i huvudet vilket är ett tydligt tecken på att jag känner mig stressad och har absolut ingen lust att göra något överhuvudtaget.

Jag gör väl som Tjorven och frågar Gud, inte om jag får ta en tårtbit till, utan om jag ska lägga mig på soffan. Ja, gör det, hörde jag tydligt så då gör jag väl det då..

Efter en väl genomförd tur till Återvinningen så gick jag ned i källaren för att kolla om det fanns någon brandsläckare i min lilla ”arbetsbod”. Som jag befarade så fanns det ingen så nu ska jag ta och ställa dit den jag hittade igår.

Men gissa vad jag upptäckte vid en noggrannare granskning! En flaska Absolut Vodka!!! och ett vinglas, jojo, fint ska det vara. Ingen fickljummen vodka där inte.
Bara de är försiktig, det finns ju gott om vassa verktyg.

Nu har jag lagt ut grejor på MarketPlace, inte mindre än 4 annonser har jag på gång. En produkt ska hämtas i morgon och de övriga tre är ju alldeles nya. Blir man av med något så slipper man ju en vända till Återvinningen och då sparar man lite bensin. Jag begär inte mycket för grejorna kan jag tala om.

Förstår inte vart tiden tar vägen. Vad gör jag på dagarna?! Njuter jag av livet? Nej, höll jag på att svara, jag är så mitt uppe i rensningen av alla grejor.

Men i veckan hade vi grannmiddag, vi kallar det för en ”vanlig enkel middag” då vi träffas några stycken och pratar lite kring middagsbordet. Det blev en kortare träff för en av deltagarna har fått börja med strålning mot sin cancer och kände sig trött. Men det är roligt att bara få träffas ändå. Till veckan har jag planerat in ett kvällsbesök på en handelsträdgård i Gnarp. De har ljussatt trädgården och tänder upp när det mörknar ute. Det låter trevligt så lite unnar jag mig i alla fall.

Men idag har jag tagit itu med något svårt, jag sorterar och ska lämna bor en del av mina miniatyrer. Ni vet, allt det som jag har sparat ihop för att kunna bygga små miniatyrmiljöer med, när jag får tid. Nu är jag på väg mot mitt 72andra år och inser att jag får aldrig tid. Så med sorg i hjärtat har jag packat ihop mina pysselgrejor. Slängt ganska mycket men resten har jag samlat ihop och ska lämna till återvinningen. Det finns väl alltid något barn som vill ha det.

En liten brandsläckare har jag ställt undan, ska gå och titta om jag har någon brandsläckare i min lilla ”arbetarbod” i källaren.

Vi brukar sitta ute i solen på morgonfikat. Det är så ljuvligt att kunna göra det fortfarande.
En kopp te, ett par mackor och tystnaden, den ljuvliga tystnaden, den härliga doften av basilika och oregano från krukan på bordet, mm. Fast i morse var det ovanligt mycket oväsen, först kom sopbilen slamrandes. Sedan hörde vi några tranor som tutade. Så dök de upp på himlen, flög ett varv, sedan ett varv till. När de var inne på tredje varvet så kom jag på att ta fram kameran men försent; de avbröt det tredje varvet och försvann.

Därefter kom den unga rovfågeln, nu har jag fått höra att det är en sparvhök som bor ett par hus längre bort. Jag kommer att sakna naturlivet när vi flyttar, det är en sak som är säker.

Något som jag också kommer att sakna är mina blommor. Jag försöker få mina vänner att ta hand om mina dahlialökar, cannor och afrikanska liljor.
Dessutom har jag tagit riktiga närbilder på dahliorna och tänker beställa canvastavlor av dem. Jag har gjort en provbeställning på en tavla för att se om kvaliteten är tillräckligt bra. Jag funderar också på att beställa en större bild med utsikten över sjön. Så lite saker tar jag med mig för att minnas bättre.

Nu är allt avslutat. Jag har lämnat ifrån mig boken till Läsecirkeln, kommer väl att åka dit och fika med dem någon gång. Vi har haft HLR-utbildningen som jag ordnat och jag har blivit avtackad från PRO. Jag struntar i att delta i styrelsearbetet september – november, nej nu får det vara. Nu börjar jag mitt riktiga pensionärsliv.

Alltså började jag med att gräva upp plantorna från en av de tre runda tygrabatterna.

De tre små silverfärgade tuvorna har nu har vuxit sig stora och vackra. Jag satte dem i en plastlåda med vatten för att de ska få dricka sig riktigt otörstiga tillsammans med fem stäppsalvia. Då började det att regna så blir det bara uppehåll i morgon då ska de få plats i någon av de ”riktiga” rabatterna. Alla tre runda rabatter ska tömmas och jorden läggas någonstans där det behövs jord. Sedan ska vattenslangarna tömmas, rullas ihop och förhoppningsvis får någon ny ägare ta fram dem till våren. Det känns skönt att få städa undan lite i taget nu.

Så varmt och kvavt det har varit de senaste dagarna. Vi har inte orkat göra någonting. Det måste vara åldern för jag minns aldrig att vi påverkades av värmen tidigare. Kenya eller Gambia, eller varför inte Senegal eller Kreta, vi bara fanns oss i att det var varmt, kanske man badade lite oftare. Men nu går det bara inte att vara ute i solen. Jag blir lite snurrig i huvudet och mår helt enkelt jättedåligt. Det bästa är att vara inne i vårt svala stenhus. Men nu har det till och med varit så kvavt att vi haft en fläkt i gång hela natten. Det har aldrig hänt tidigare.

Är det något annat som påminner en om att man passerat 70-strecket? Ja, det skulle väl vara att man har svårare  att ta sig upp från halvsittande. Ett mycket märkligt fenomen som jag brukar skylla på att vikten har ökat, sakta men säkert så smyger sig en massa onödiga hekton sig på. De slår sig med förkärlek ned runt magen och den övre delen av kroppen.

Mer då, vilka ålderstecken kan man känna? Det vanligaste är väl när det talas om människor och någon säger ”hon måste väl vara minst 70” om en människa som jag upplever som gammal. Då slår det mig, som en blixt från klar himmel, vi är nog jämgamla, hjälp.

Jaja, det är i alla fall åldern som spelar roll nu när vi ska flytta till lägenhet. Jag har lovat mig själv att jag inte ska engagera mig i allt möjligt utan istället ska jag bli en pysslande äldre dam som planerar måltiderna, bakar allt som oftast, sköter om sina blommor och ägnar sig åt sin Livskamrat. Däremellan ska jag gå långa promenader, med stödstrumpor och broddar (på vintern alltså). Det låter väl inte så upphetsande, men tryggt och säkert och jag vill ha trygghet och säkerhet nu.