Nu har jag minsann lagt in en bild! Den är för stor, men jag vet inte hur man gör den mindre, så den får vara så här tills jag antingen lär mig att förminska den, eller helt enkelt plockar bort den. Kortet är taget i morse från stugan. Jag älskar den utsikten, vem har sagt att hösten inte kan vara alldeles underbar?!

I eftermiddags när jag satt och drack eftermiddagskaffe med min pappa så berättade han, gång på gång, om någon ur nattpersonalen som brukar stryka honom över håret när hon går ronden på natten. Han hade sådan längtan, och tacksamhet, i rösten att jag bara ville gråta.

Sedan mamma gick bort så har han inte längre någon som sjunger "Du är min man" (Helen Sjöholms låt) för honom och saknaden efter att inte vara ensam är djup. Det spelar ingen roll om man är 90 år, 9 år eller 9 timmar, vi behöver alla beröring. Jag känner en väldig tacksamhet mot den medmänniska som ger av sig själv; stryker min pappa över håret. Gesten är liten, men den betyder oerhört mycket.

Stugan är förberedd på jul nu. Väldigt lite, men en krans på dörren, en tomte i köksfönstret och ett bord med lite julkänsla. Om jag fick göra som jag egentligen vill så skulle jag frossa i julsaker även där, men…det får räcka med detta.