Jag tror inte att det är sant, rösten är fortfarande borta! Detta är inte kul ska jag säga. Jag går mellan fåtöljen framför brasan och sängen, tittar ut på den strålande solen och bara deppar. En riktigt tråkig äcklig förkylning är detta. Burr!

Trots det så blev vi uppringda i går av dotter A som skulle passera förbi här utanför och ville komma och fika. Jättekul tyckte vi. Sedan ringde hon igen och sade att nej, vi har för bråttom hem, vi stannar inte till. Nähä, vad tråkigt tyckte vi. Sedan ringde hon igen och sa att vi kommer ändå, vi är 3 mil bort och vi är hungriga. Ytterligare ett samtal gav vid handen att de var fem stycken och att en inte tyckte om kaffe. Fem personer som är hungriga och som har bråttom att åka vidare, då gäller det att trolla med knäna (vilket uttryck, var kommer det ifrån?).

Det märkliga i sammanhanget är egentligen att är att som förälder så kan man alltid fixa fram något åt sina barn – vore jag forskare skulle jag forska på det beteendet. Ett kort besök var det, mycket disk blev det, men mätta blev de och roligt var det att se dem. Jag får väl försöka samla ihop lite krafter och diska någon gång under dagen. Det får bli dagens huvuduppgift. Men inte just nu, nu ska jag sitta här med min thé-kopp framför brasan och bara ta det lugnt och försöka må så bra som möjligt.

(En sådan här gång med en riktig dunderförkylning så tänker jag ibland att vore jag karl då skulle det vara synd om mig, då skulle jag bara ligga i sängen och ropa på service). Se där, en riktig fördom som bara ploppar upp ibland. 🙂