Etikett: dotter

Nytt fenomen? – min mardröm

Av , , 10 kommentarer 10

 För det första; idag är det 35 år sedan dottern kom till världen! Så fort tiden har gått…. och så mycket fortsatt lycka önskar jag henne.

Jag har tidigare skrivit om att jag efter min hjärnblödning upplevde att min ormskräck tog rent fasansfulla uttryck. Det var knappt så jag kunde ligga ute på altanen och sola för tänk om det skulle komma ringlande någon förrymd orm. Ibland såg jag t o m syner med hemska tjocka ormar. Burr, det var en känsla som jag verkligen fick försöka använda allt mitt sunda förnuft för att bekämpa.

Jag tycker att jag har lyckats. Förra året kunde jag t o m iaktta kopparödlan när den ringlade bland stenarna utan att få panik. Jag kunde hålla i en bok eller tidning trots att den innehåll en bild på en orm, det var en omöjlighet under några år.

Men nu känner jag att jag börjar bygga upp någon slags panikkänsla igen. Anledningen är förstås dessa, se ett axplock ur tidningsrubriker: www.aftonbladet.se/nyheter/article13157995.ab
http://st.nu/start/inrikes/1.3812947-hittade-orm-pa-balkongen
http://folket.se/nyheter/sormland/1.181994
http://nynashamnsposten.se/nyheter/1.476894-hittade-dod-majsorm-pa-balkongen

Så  hemskt! Varför är det så många som väljer att ha denna typ av husdjur? Varför vill man utsätta både sig själv, och andra, för risken att lilla kramgoa husdjuret rymmer?

Ute i SpanskaVillan brukar jag stampa i marken och på stenarna för att tala om att "här kommer jag". Gummistövlar och handskar ger också lite trygghet. Men mot sådana kreatur som det talas om i artiklarna, vad kan man göra då?

 

 

Vad har hänt med tiden egentligen?

Av , , 6 kommentarer 11

Uppriktigt sagt så förstår jag ingenting. Dottern fyller 34 år i morgon, hur kan det vara möjligt? Syrrans dotter fyller snart 40!!!! Barnen hinner ikapp oss, varför har de så bråttom?

Sonen ska snart till Indien, ska han verkligen fara utan mamma? Visst har han varit till andra världsdelar utan mig vid ett antal gånger tidigare, men är det verkligen så det ska vara?

Vem behöver mig? Ingen, egentligen. Suck, dags att på allvar gå in i tant-åldern kanske. Men vad innebär det idag? Jag minns "mina" tanter med fotriktiga skor, blommig klänning och förkläde, hatt, handskar, matchande scarves runt halsen och handväska när de skulle vara riktigt fina.

Men vad krävs idag? Att man byter ut jeansen mot gabardinbyxor? Man får nog absolut inte gå på fest i tights kan jag tänka mig, utan det borde nog vara nylonstrumpor.

Suck, allt var lättare förr, eller…?

Jag får väl ta mig en funderare på vad som krävs för det riktiga tant-engagemanget. Under tiden flyger jag iväg på affärsresa och sedan ser jag fram emot en riktigt stor grannfest på lördag, sådant kan väl även tanter göra?

Värme i själ och hjärta

Av , , 2 kommentarer 9

Så har dottern gift sig. Jämför man sonens och dotterns bröllop så kan man tänka att de inte kan vara mer olika, det ena på Hawaii, det andra vid Vindelälvens strand. Men egentligen är det likadana bröllop – ute i naturen, vid stranden, kvinnlig vigselförrättare, bara de allra närmaste med. Vackert och rörande med mycket kärlek var de gemensamma nämnarna vid båda bröllopen. Mina fina barn!

I dag har jag badat – den 2 juli badade jag vid vår egen strand, kan man tänka sig något underbarare! Sedan kunde jag sitta på flotten och torka i solen, man tror inte att det är sant. Är det verkligen sommaren som har kommit? En kopp kaffe och en chokladbit förhöjde den sköna känslan, Så mycket det finns att vara tacksam för!

Men väntar på den nye famíljemedlemmen gör vi fortfarande….

Nej, inte fortfarande!

Av , , 3 kommentarer 7

Jag tror inte att det är sant, rösten är fortfarande borta! Detta är inte kul ska jag säga. Jag går mellan fåtöljen framför brasan och sängen, tittar ut på den strålande solen och bara deppar. En riktigt tråkig äcklig förkylning är detta. Burr!

Trots det så blev vi uppringda i går av dotter A som skulle passera förbi här utanför och ville komma och fika. Jättekul tyckte vi. Sedan ringde hon igen och sade att nej, vi har för bråttom hem, vi stannar inte till. Nähä, vad tråkigt tyckte vi. Sedan ringde hon igen och sa att vi kommer ändå, vi är 3 mil bort och vi är hungriga. Ytterligare ett samtal gav vid handen att de var fem stycken och att en inte tyckte om kaffe. Fem personer som är hungriga och som har bråttom att åka vidare, då gäller det att trolla med knäna (vilket uttryck, var kommer det ifrån?).

Det märkliga i sammanhanget är egentligen att är att som förälder så kan man alltid fixa fram något åt sina barn – vore jag forskare skulle jag forska på det beteendet. Ett kort besök var det, mycket disk blev det, men mätta blev de och roligt var det att se dem. Jag får väl försöka samla ihop lite krafter och diska någon gång under dagen. Det får bli dagens huvuduppgift. Men inte just nu, nu ska jag sitta här med min thé-kopp framför brasan och bara ta det lugnt och försöka må så bra som möjligt.

(En sådan här gång med en riktig dunderförkylning så tänker jag ibland att vore jag karl då skulle det vara synd om mig, då skulle jag bara ligga i sängen och ropa på service). Se där, en riktig fördom som bara ploppar upp ibland. 🙂

 

Kära Umeå Parkering AB

Av , , 8 kommentarer 8

Kära Umeå Pakering AB!

Igår var jag på lasarettet  med min 90-åriga pappa, dvs han åkte ambulans och jag körde dit i min egen bil. Tack och lov kunde jag parkera på bilparkeringen utanför akut-mottagningen så jag slapp köra omkring och leta efter någonstans att lämna bilen. Bra tänkt att ha en fri parkering där!
När jag hämtade bilen efter att ha varit med pappa på akuten, lungröntgen och därefter lämnat honom i en säng på akutmedicin, så noterade jag en gul liten klisterlapp på vindrutan. När jag kom hem kunde jag läsa att ni begärde en kontroll-avgift på 700 kr för att jag parkerat på handikapp-plats.
Jag har full förståelse för den som "lappat" min bil, personen gjorde sitt arbete på ett helt riktigt sätt. Jag har full förståelse för att det finns platser för rörelsehindrade personer och brukar absolut inte ställa mig på dessa platser. Jag såg skylten om handkapp-parkering, men uppfattade det som att jag ställde mig till vänster om skylten och att den pekade åt höger. Tydligen var så inte fallet, något jag kanske kan skylla på mitt något upprörda tillstånd.
Visst är det värt 700,- att få vara med och stötta sin åldrige far som pga två ögonsjuk-
domar inte ser speciellt mycket, som pga sin ålder inte hör så bra längre, ffa inte om sjukvårdspersonalen talar andra dialekter än den norrländska, och som drabbats av  akuta andningsproblem.
Inga problem, jag betalar, men jag tycker ni borde ta er en funderare på detta med parkeringen – det känns faktiskt helt befängt att betala en straffavgift vid dylika tillfällen.
Med vänlig hälsning, en alldeles vanlig dotter som bryr sig mer om sin far än om var hon parkerar.
Så känns det idag, petitesser, men störande sådana. På den positiva sidan kan jag berätta att man igår var och plogade fram, inte bara en, utan båda två trottoarerna på vår väg! Nu är de förstås översnöade igen men bra inititiativ ändå.

 

 

Presentation
  • Jag lever här och nu.
  • Jag har ett ansvar för hur mitt liv utvecklas.
  • Jag vill så mycket.
Senaste inläggen
Senaste kommentarerna
Sök
Kategorier
  • Inga kategorier
Arkiv
RSS Nytt från vk.se